25 december för 20 år sedan

Flygbussen hade gått och någon taxi gick inte att få tag i. Själv hade jag svårt att slita mig från redaktionen och de spännande och omtumlande rapporteringarna från Rumänien som kunde följas där. En kollega från Barometern-OT ställde upp som chaufför och därmed kunde jag och hustrun precis i tid lyckas hinna med planet från Kalmar för att sedan efter byte på Arlanda komma till Norrbotten för den stundande julhelgen. Det var för tjugo år sedan. Vi hade gift oss under sommaren. Och dagarna hemma hos föräldrarna i Haparanda innebar ständiga uppdateringar av läget i Bukarest.

20 december 1989 hade diktatorn Nicolae Ceausescu vinkat till folket. Istället för sedvanliga välregisserade hyllningar möttes han av burop. På de flimrande bilderna ser man hans förvåning. Förvirrad söker han sig bort från balkongen och därmed är han också på väg att försvinna ur historien. Under några dagar kommer rapporter om att han tillfångatagits och sedan körts omkring i ett militärfordon. Hustrun Elena, även hon hög kommunistdignitär, har gripits. Den 25 december avrättas båda efter en summarisk rättegång. Foton sänds ut över världen av de två livlösa kropparna liggande övergivna på den kalla vintermarken.

1989 var ett fascinerande år med många stora händelser. Det var allt från de första fria valen i Polen till Berlinmurens fall. Den snabba utvecklingen i Rumänien är, just genom det spektakulära förloppet och att allt gick att följa via TV under julhelgen, det som ändå mest tydligast etsat sig fast i minnet. Och paret Ceausescu kom också att representera den värsta personkulten och bland de svåraste övergreppen på den egna befolkningen. Centrala delar av Bukarest revs för att där skulle uppföras ett enormt palats och människor förföljdes av den ständigt närvarande och fruktade säkerhetspolisen Securitate.

Tjugo år är på samma gång nära i tid som ändå något som kan betraktas med stor distans. I Stockholm har jag kommit att lära känna några företrädare för Rumänien verksamma vid ambassaden och dess kulturinstitut. Och visst kan hos somliga ett ärligt engagemang uppvisas när det gäller att etablera demokrati och öppenhet där tidigare maktens lynnighet och slutenhet funnits. Samtidigt finns en djup misstro mot de statliga och offentliga organ som tidigare befolkades av Ceausescus hejdukar. Och dåliga vanor och maktmissbruk kan leva vidare trots stora personförändringar. I Rumänien finns det dem som rent av kan drömma sig tillbaka till den gamla tiden på samma sätt som Stalin fortfarande har anhängare i dagens Ryssland. Det är inte alltid så att folk önskar tillbaka ett system byggt på avrättningar, censur och svåra övergrepp utan det handlar om nostalgi bland människor som uppfattat att de farit illa av tidens förändringar. Den typen av ”förlorare” finns inte bara i Öst- och Centraleuropa utan kan rent av utgöra en politisk underström även hos oss. Här är det inte Ceausescu som lockar utan starkt idylliska skildringar av ett passerat Folhemssverige under 1950- och 60-talet. Seriösa statsledare gör klokt i att försöka tolka dessa känslor och inriktningar.

Men det finns också motbilder och motkrafter. Dagen efter den stora Nobelfesten hade jag möjlighet att träffa årets pristagare i litteratur under en mottagning. Herta Müller må vara liten och späd men äger en stark moralisk kraft. Hon är en av dem som kördes ut ur diktaturens Rumänien och upprättade en tankefrihetens exiltillvaro i Tyskland. I sin litteratur och som person har hon kommit att intressera sig just för människan utsatt för obarmhärtigt tryck och lägertillvarons många dimensioner. Med sina framträdanden under Nobelveckan har hon tydligt visat att skrivandet är viktigt och kan beröra många människor. Även de som i normala fall kanske inte läser hennes böcker har ändå berörts av vad TV visat och vad tidningar citerat och återgivit av det sagda. Att Ceausescu föll julhelgen 1989 och att Müller tjugo år senare tilldelas Nobelpriset i litteratur visar att ljuset kan bryta igenom även där mörker tidigare rått. Och denna fredagseftermiddag i december med snöflingor i Stockholmsluften och sånger på rumänska i en varm lokal konstaterar författarinnan efter ett par slitsamma dagar och några likadana till framför sig: Makeup är just nu min bästa vän.

Bullrande skratt från oss som pratat med henne. När hon går vidare finns det skäl att dra en slutsats: Ärlighet i det lilla leder till sanning i det stora