måndag 28 december 2009

En bild av dagens Sverige

Några dagar före julhelgen besökte jag Arbetsförmedlingen i Helsingborg samt den privata rehab-kliniken Adaptus i Kristianstad. Tanken var att försöka få en bild av hur det ser ut på riktigt med anledning av den diskussion som nu förs om sjukskrivna i Sverige på väg att bli omförsäkrade.

Rent allmänt verkade träffarna uppskattas och från min sida var det mycket uppskattat att få ta del av många personliga erfarenheter. Både av dem som är sjukskrivna som av personer arbetande på olika sätt att få människor tillbaka.

Från Arbetsförmedlingens sida betonas att det nu finns många olika program: Lyft, Fas3, arbetsprövningsplats, anställningar med lönebidrag. Från arbetsgivarnas sida framstår allt som förvirrande mycket.

En tydlig trend kan iakttas. Psykiska orsaker dominerar (uppskattningsvis 70 procent av fallen). Dagens regler är mer utformade för rent somatiska (kroppsliga) åkommor. Psykiska orsaker kan ”komma och gå”. Dagens system kan anses vara för stelt med endast fyra nivåer (25, 50, 75 och 100). Varför måste man vid halv förmåga arbeta fyra timmar om dagen istället för exempelvis två och en halv hela dagar i veckan eller räkna det som årsarbetstid där det skulle vara lättare att stanna hemma då man var dålig för att sedan kompensera det med att arbeta mer då man jobbade mer. Varför kan man inte ha arbetsförmåga till 66 eller 87 procent? Individer ser alltid olika ut och då kan det ibland behövas system som just tar hänsyn till allas olikhet.

Rehabkliniken var mycket positiv till den rehabmiljard regeringen fattat beslut om. Den sägs ge resultat. I dag arbetas förebyggande då till och med de som inte är sjukskrivna kan gå rehabkurser. Det finns skäl att bli rent ilsken över det faktum att de 54 000 som nu blir omförsäkrade - där somliga kan ha varit helt eller delvis sjukskrivna i många år - aldrig har fått det stöd och den hjälp de behövt. Rehabmiljarden Alliansen fattat beslut om är steg i rätt riktning som S-regeringen aldrig klarade av!

I en debattartikel som publicerats i NST/HD respektive Kristianstadsbladet har jag försökt utveckla mina tankar efter dessa för mig viktiga besök:

”Den senaste tiden har det varit diskussion om sjukförsäkringen. Ibland med ett mycket högt och uppskruvat tonläge. För att försöka förstå har jag för någon dag sedan besökt Arbetsförmedlingen i Helsingborg och en rehabklinik i Kristianstad. På plats har jag lyssnat till de tankar och synpunkter som finns både bland dem som dagligen arbetar med dessa frågor som personer i behov av stöd och hjälp. Rent allmänt har dessa samtal varit mer nyanserade än åtskilliga debattartiklar. Visst har framkommit invändningar mot enskildheter men det har också funnits en kritik mot hur det tidigare varit. Det är ju inte precis så att ett perfekt system överges för något okänt utan tvärtom har förändringarna sin grund i att just lyfta fram en grupp som länge funnits i skymundan.

I dag finns bättre rehabmöjligheter än tidigare. Regeringen har anslagit pengar. Även de som inte sjukskrivits har möjlighet att gå en rehabkurs och därmed kanske förhindra att en skada eller sjukdom uppstår. Det är en stor skillnad mot tidigare då alltför många lämnades till sjukskrivning utan vidare åtgärder som skulle göra det möjligt för dem att komma tillbaka i arbete. Sjukförsäkringen förändras just för att människor inte skall hamna i samma situation igen!

I valet 2006 sades tydligt att utanförskapet skulle bekämpas. Målet med arbetslinjen är att alla som vill och kan skall jobba och få känna arbetsgemenskap. Men samtidigt skall de som behöver hjälp ha den nära till hands. Det är detta den nya sjukförsäkringsreformen handlar om. Samtidigt märker man i samtal att det finns frågor kring hur regler skall tolkas. Där gäller det att vara lyssnande och inkännande.

Samtidigt finns det anledning att vara ilsken över den situation som uppstått. Under tidigare år då socialdemokraterna hade ansvaret förtidspensionerades 140 personer om dagen. Tio av dessa var ungdomar under 25 år. Idag är det tvärtom. Förtidspensioneringarna har minskat med 50 000. Bakom varje statistisk uppgift finns en människa av kött och blod som varit i behov av insatser, stöd och hjälp för att åter komma ut på arbetsmarknaden. Så har inte skett i tillräcklig omfattning!

I Kristianstad handlar det exempelvis om att antalet sjukfall minskar med 38 procent sedan 2006 – från 1407 till 868.

Rehabiliteringskedjan som införts ger varje sjukskriven person ett individuellt stöd och en tydlig plan, för att när hälsan tillåter, återgå till sitt arbete. Vi vill inte att någon skall fastna i sjukskrivning. Därför har vi satt en övre gräns i sjukförsäkringen. Gränsen är två och ett halvt år, sedan tar arbetsförmedlingen över ansvaret. Viktigast är att ingen skall hamna utan ersättning eller stöd.

Vi vill ge alla sjuka en chans att komma tillbaka till arbete. Men den som är så sjuk att man aldrig kommer tillbaka skall självkart ha rätt till permanent sjukersättning. En genomgående invändning är att bedömningarna är så mycket svårare och mer glidande ifråga om psykiska diagnoser.

För att helt säkert säga att människor utan arbetsförmåga inte tvingas tillbaka till arbete har moderaterna och övriga allianspartier genomfört en översyn av regelverket. Och det finns all anledning att fortsätta att lyssna och lära för att forma ett system som ser till individerna och också inser att det handlar om kropp och själ.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Norra och Östra Skåne”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar