onsdag 6 januari 2010

Belönat nordiskt vemod

Det brukar väcka stor uppmärksamhet när någon tilldelats ett av Nordiska rådets årliga pris. Litteratur, film, musik och miljö är de fyra områden som uppmärksammas. För 2009 skedde utdelningen i Stockholm i samband med Nordiska rådets 61:a session. Ceremonin hölls samman på ett effektivt sätt av riksdagskollegan Mats Johansson.

På plats i Kulturhuset fanns författaren Per Petterson från Norge. Förutom äran fick han också en ansenlig mängd pengar (i danska kronor) för 2009 års litteraturpris. Ärligen skall erkännas att jag inte riktigt var bekant med hans skrivande även om han nått stor framgång med romanen Ut och stjäla hästar. Nu belönades han för Jag förbannar tidens flod (Albert Bonniers förlag, i översättning av Urban Andersson).

Enligt bokens baksida var hans förra, till engelska översatta, roman utsedd till en av de tio bästa böckerna i USA 2007. Jag skall försöka finna den på svenska (utgiven 2005) på ett antikvariat. För hans stil är lågmält vacker.

Jag förbannar tidens flod handlar om en son som på många plan gjort sin mor besviken. Han följer henne i fotspåren när hon efter besked om cancer åker från familjen i Norge till barndomens Danmark. Både hon som det numera 37-år gamla barnet ser tillbaka på det som varit och de val som gjorts.

Mamman älskar böcker. Hon fick aldrig chansen att läsa vidare. En av sönerna har uppenbarligen begåvats med huvud för studier. Dock avbryts dessa då han av sin maoistiska particell rekommenderas ansluta sig till arbetarklassen istället för att bli akademiker. När han hoppar av för att bli skiftarbetare motsvarar han inte de förväntningar många haft på honom. I efterhand kan han finna det märkligt att aktivt söka sig till arbetarklassen då han är sprungen ur den! Men då är det väl sent att komma på det. Precis som det är sent att säga alla de rätta orden till människor runt omkring.

Det finns ett vemod i Per Pettersons senaste roman som verkligen kan kallas skandinaviskt. Något som knyter an till inte minst filmer från 1960-talet. Minnesfragmenten är exakt återgivna och det är knappast en tillfällighet att författaren är generös med angivelser av namn på orter, gator och stadsdelar medan personnamn förekommer ganska sällan. Människorna i romanfiguren Arvids värld har något dimmlikt över sig medan husen, torgen och hamnkvarteren är mer handfasta.

Tiden har sin gång. Alla val som görs leder inte till det avsedda eller visar sig i efterhand ha varit helt felaktiga. Det går dock inte att stoppa klockan. I Per Pettersons bitvis rätt sorgliga romanvärld kan dessutom minnen och det förgångna solkas ned av nutiden, samtiden och vardagens besvikelser. Men ändå beskrivs det djupt mänskliga.

Nordiska rådets litteraturpris 2009 har tilldelats en intressant och välskrivande norsk författare. Och för egen del tänker jag undvika Mao-citatet ”Jag förbannar tidens flod” genom att rätta till ett par år gammalt misstag och nu läsa Ut och stjäla hästar.

2 kommentarer:

  1. Du burde lese norsk litteratur på originalspråket, Hans!

    SvaraRadera
  2. Du har rätt. Nu råkade jag dock få Per Pettersons senaste roman i gåva. Så det var den det fick bli. Den utmärkta serien om det norska kungahuset har jag dock exempelvis på originalspråk inköpta efterhand vid besök i Oslo.

    SvaraRadera