Bra Bildt kan bättre

Jag gillar Carl Bildt. Som politiker under senare år är han en av få som ibland går sina egna vägar. I debatter är det ett sant nöje att lyssna till utrikesministern när han som bakgrundsteckning till ett problem redogör för den historiska utvecklingen från Atlantkusten till Sidenvägen. I Sverige har vi inte för många ledande företrädare med lyskraft utan för få.

Vid riksdagens frågestund i torsdags var han en av fem regeringsmedlemmar på plats. Jag lyfte då frågan om Säpoarkiven och de möjliga uppgifter om svenska Stasiinformatörer som kan finnas där. Är det inte tid att offentliggöra och föra en seriös debatt? Kring detta har jag ju väckt riksdagsmotion och skrivit ett antal debattartiklar. För någon månad sedan framfördes önskemålet i en gemensam text av riksdagskollegan Mats Johansson och undertecknad i Svenska Dagbladet.

Nja, Carl Bildt kom med invändningar. Det mest bärande argumentet var att någon som nu möjligtvis finns i Säpos rullor kan vara felaktigt utpekad. Än angelägnare då att de personerna kan rätta till medan de fortfarande lever och kan ta strid för sin heder! Nog är det väl lika rimligt att vi fastställer identiteten på dem som sprang främmande makts ärenden som att vi får reda på sanningen om de u-båtar som kränkte svenska vatten under 1980-talet - det senare en fråga som Carl Bildt på sin tid var starkt engagerad i.

I debatten medgav Carl Bildt att han också tagit del av dessa Säpouppgifter. Men bedömningen var att det nog inte är tillräckligt relevant för att offentliggöra. Det går ju faktiskt inte att veta förrän arkiven öppnats!

Frågor och svar bifogas i sin helhet med utdrag ur riksdagens protokoll:

Dokumentation om öststatsinformatörer i Sverige under kalla kriget

Anf. 42 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesminister Carl Bildt. I år 2010 är det 21 år sedan det fantastiska året 1989 då Berlinmuren föll i november och frihetsvindarna blåste fram över vår kontinent. Inte minst har Carl Bildt själv som person varit delaktig utifrån ett svenskt perspektiv i detta enormt fantastiska förändringsarbete.
Dock finns det också en skugga från den här tiden. Vi vet att det fanns informatörer för olika länders säkerhetstjänster även i andra länder och till och med i Sverige. För ett par månader sedan kom Birgitta Almgren ut med en bok, Inte bara Stasi, där man kartlade en del av de nätverk som fanns. Vi hade ett vänskapsförbund mellan Sverige och DDR. Är det inte rätt tid att börja öppna en del av de här arkiven?
Min första fråga utifrån ett europeiskt perspektiv till Carl Bildt är: Kan mer göras för att uppmärksamma de Stasiinformatörer som har funnits i andra länder?
Den andra frågan går till Carl Bildt som medlem av den svenska regeringen. Borde vi inte öppna Säpos arkiv när det gäller svenska Stasiinformatörer?

Anf. 43 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Vi har en lagstiftning där man successivt har möjlighet att öppna Säpos arkiv. Vi har sett en del exempel på vad det kan leda till under den allra senaste tiden. Det är en lagstiftning, och den ska hanteras som en sådan, det vill säga att det får man ta alldeles oavsett om det är informatörer åt det ena eller det andra hållet. Jag kan inte se att det finns någon möjlighet att göra någonting utöver detta. En lagstiftning finns vad gäller den öppenhet som är möjlig i det sammanhanget.
I andra länder är det lite andra förhållanden. I Tyskland har man en betydande öppenhet. Där handlar det om informatörer som är av den arten att det handlar mer om interna säkerhetsfrågor. Där har man möjlighet att gå in och titta i sina egna arkiv i den före detta östtyska statssäkerhetstjänsten. Vad gäller underrättelsearkiv är det än så länge något annorlunda. Det kan delvis ibland ha samband med att delar av denna information fortfarande kan vara relevant från säkerhetsutgångspunkt.

Anf. 44 HANS WALLMARK (m):
Fru talman! Tack för det, herr utrikesminister! Naturligtvis är det så att det också handlar om en politisk inriktning. Vill vi öppna arkiven eller inte?
Precis som utrikesministern noterade förs det diskussioner i en del andra länder. Vårt grannland Finland har haft en kanske längre och djupare diskussion om Stasiinformatörer där ett antal personer självmant har gått ut och berättat om att de har sprungit andra länders ärenden i Finland.
Min fråga är: Finns det en politisk vilja från den här regeringen att göra mer när det gäller det faktum att vi vet att det har funnits ett antal svenskar som har sprungit andra säkerhetstjänsters ärenden i vårt land och kartlagt, spionerat och rapporterat?
Dessutom är det så att jag vid tidigare diskussioner av justitieministern har fått reda på att det finns vad man kallar spridda uppgifter i Säpos arkiv. Är det inte dags, 21 år efter Berlinmurens fall, att vi gör någonting åt detta faktum medan människor, såväl offer som angivare, fortfarande lever?

Anf. 45 Utrikesminister CARL BILDT (m):
Fru talman! Det är alldeles säkert så att det finns, som Hans Wallmark kallar det, spridda uppgifter i Säpos arkiv. Det tror jag är dagens understatement i den här debatten.
Låt oss göra skillnad på detta och om vi har fått information som visar att någon har begått brott mot svensk lag, till exempel bedrivit underrättelseverksamhet mot Sverige eller spionage. Då åtgärdas detta självfallet på det sätt som ska ske.
I övrigt, låt mig säga det, kan detta ofta vara rätt svåra gränsfall. Jag har sett en del av dem. Utländska underrättelseorganisationer, i det här fallet från öststater, kanske överdriver betydelsen av till exempel en lunchkonversation som de har haft med en enskild riksdagsledamot. Därför tror jag att man ska behandla det här med viss försiktighet. När det klart har gått över gränsen ska det åtgärdas av säkerhetsmyndigheterna även om det var länge sedan.
Ibland finns det en gråzon, vilket bland annat den finska diskussion som Hans Wallmark refererar till har illustrerat med rätt förödande tydlighet.