Sverige behöver en Sydamerikapolitik

Egentligen är det konstigt att intresset för vad som sker i Sydamerika är så pass svalt i Sverige. Under 1970-talet kom många som flyktingar eller frihetstörstande från kontinenten. En del har återvänt. Efter en tid i T-banan eller som taxichaufför är de nu företagare eller inom administrationen i sina forna, numera mer demokratiskt stabila, hemländer. Deras barn och barnbarn, på båda sidor Atlanten, har med tvåspråkighet och kännedom om flera kulturer unika möjligheter att agera brobyggare. Och på mina egna hyllor finns böcker av Jorge Luis Borges och Alberto Manguel. Nobelpriset i litteratur har genom åren delats ut till exempelvis Gabriela Mistral, Pablo Neruda och Gabriel Garcia Marques.

I svensk radio och TV har förvisso Kuba väckt intresse de senaste femtio åren sedan kommunisternas maktövertagande. Hugo Chavez i Venezuela har sina anhängare i västerlandet trots rätt välgrundade misstankar om valfusk och bevisligen ambitionen att tysta oppositionens medieröster. Men det finns spännande saker som händer i så många andra av länderna. Riktiga, allvarliga och betydelsefulla ting. Det handlar om ekonomisk utveckling, kultur men också ambitioner inom miljö- och klimatområdet. Det senaste är också den politiska förändring som kanske inletts med ickesocialistiska framgångar både i kongress- som presidentvalen i Chile. För första gången på runt ett halvsekel kommer det i Santiago att finnas en i demokratiska val utsedd statschef med uttalad högerprofil.

Kring detta reflekterade jag i en artikel publicerad i Svensk Tidskrift där en svensk Sydamerikapolitik efterlyses. Bland annat skriver jag:

”I september var delar av riksdagens kulturutskott på besök i Chile. Möjlighet gavs att träffa och samtala med landets mycket populära vänsterpresident Michelle Bachelet. Under sin tid vid makten har hon utövat stort inflytande/…/
Besöket gav möjligheter att göra upp med en del fördomar. För bilden av Sverige bland många chilenska politiker var att det är ett rött land och därför kom det som något av en överraskning att det sedan 2006 finns en Alliansregering på plats. Och motsvarande bild av Chile är väl att där också finns många socialistiska företrädare vilket ordentligt jävades vid en sammankomst i kongressen i Valparaiso då talmannen i deputeradekammaren tog emot som företrädare för landets största parti, UDI på högerkanten/…/
Sydamerika har många länder vars ekonomiska styrka växt under senare år. Chile har klarat av den finansiella kris som rasat världen över förhållandevis bra och kan se tillbaka på ett antal år av hög tillväxt. Peru drar till sig allt större intresse och investeringar. Och Brasilien är på väg att bli en viktig aktör i internationella sammanhang.
I Sverige märks dock allt detta föga. Det finns skäl att efterlysa en sammanhållen Sydamerikapolitik”

Artikeln i sin helhet finns på: http://www.svensktidskrift.se