fredag 23 juli 2010

Ingvar Eriksson till minne

I dag var det begravningsgudstjänst för Ingvar Eriksson. På grund av resa hade jag dessvärre inte möjlighet att delta. Tillsammans med Åsa Herbst har jag skrivit minnesord som publicerats i ett antal tidningar. Farväl, Ingvar:

Som tidigare meddelats har Ingvar Eriksson, Munka-Ljungby, avlidit i en ålder av 74 år. Han var kommunfullmäktiges ordförande i Ängelholm sedan ett par år tillbaka och hade dessförinnan tjänstgjort som moderat riksdagsman i 23 år för Kristianstads län.

Munka-Ljungby och Moderata samlingspartiet kan på många sätt sammanfatta Ingvar Erikssons digra gärning. Han var sin hembygd trogen och verkade politiskt för det parti i vars ungdomsförbund han en gång startat sin bana för drygt 50 år sedan. Han gillade att umgås och andra människor satte stort värde på hans vänskap. Efter tiden i riksdagen blev han aktiv i Rotary och Odd Fellow och kunde lägga mer tid på Svenska Kyrkan som förtroendevald både i den egna församlingen som i Kyrkomötet.

Kommunfullmäktige i Munka-Ljungby och olika former av uppdrag inom lantbruksrörelsen gav honom tidigt viktiga erfarenheter men också möjligheter att visa andra att sunt förnuft och ett lugnt sätt var ovärderliga tillgångar som förtroendevald.

23 år i Sveriges riksdag visade att han motsvarade många människors breda förtroende. Han var dessutom företrädare för en valkrets med många andra starka moderata namn som Bo Lundgren och Wiggo Komstedt.

I riksdagen arbetade han mycket med miljö- och jordbruksfrågor. Han var påläst och hade alltid ett vänligt ord över till kolleger oavsett partipolitisk hemvist. Göran Persson (S) som utskottsordförande uppskattades. Som ordförande i kommunfullmäktige i Ängelholm fick Ingvar Eriksson ofta beröm för sitt demokratiska sätt att låta alla röster komma till tals på lika villkor. Så sent som veckan före han avled ledde han på sedvanligt sätt det som kom att bli det sista sammanträdet.

Även årets stora M-möte i Tåssjö 10 juni arrangerat av moderaterna i Munka-Ljungby för vilka han suttit som ordförande drygt tjugo år kunde han som den lokala traditionen bjuder leda. Det blev utfrågningar och politiska samtal. Om många varma applåder mötte Ingvar Eriksson som tack.

Han var inte bara uppskattad hemmavid utan sågs som en moderat folktalare. På en Sverigekarta brukade han med färgade nålar markera platser han besökt. Det blev med tiden många nålstick – de enda han kom att ägna sig åt då han alltid ansågs vara korrekt i debatten. Vi är därför många, från Sveriges alla hörn, som nu sörjer vår vän och kollegas bortgång.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot, tidigare kommunstyrelsens ordförande Ängelholm
Åsa Herbst
Kommunstyrelsens ordförande Ängelholm

onsdag 21 juli 2010

Om SD tar sig in...

För några dagar sedan fick jag ännu en enkät att besvara. Frågeställningen kan knappast sägas vara ny eller originell. Vad händer om sverigedemokraterna tar sig in i riksdagen? Det enkla svaret är att det inte finns något enkelt svar då mycket kan hända 19 september? Här kommer Expos fråga och min kommentar:

Om Sverigedemokraterna får en vågmästarroll i Riksdagen efter höstens val, skulle du då kunna tänka dig att delta i ett blocköverskridande samarbete för att minimera Sverigedemokraternas inflytande?

Ja
Nej
Har inte tagit ställning

Du får gärna motivera ditt svar.


Hej!

Tack för enkät. Jag avstår från att delta men kommer gärna med kommentar då jag tagit ställning till en i olika varianter tämligen ofta upprepad fråga.

Jag anser nämligen att det finns en fara i att hela tiden medialt underblåsa bilden av sverigedemokraterna som ett kommande vågmästarparti. Det gör SD intressantare än det är och riskerar också att flytta fokus från att bevaka partiet för vad det politiskt står för. Den senaste tidens opinionsmätningar visar för övrigt att fyra procent kan bli mycket svårt att uppnå.

Själva frågeställningen är också i sig starkt förenklad. I ett val är det mycket som händer. Inte endast ett parti påverkas. Ponera att SD kommer in men att vänsterpartiet åker ut. Det är ett helt annat läge. Anta att M blir större än S. Tänk om det visar sig att en hel del av ledamöterna från V plötsligt avslöjar att de är bokstavstrogna kommunister som nu efter valet motsätter sig rödgrönt samarbete. Mycket kan hända, där sverigedemokraternas väljarstöd är en av många faktorer.

För mig är all samverkan och samarbete med andra partier något som baseras på sakpolitik. Vad är man överens om och vad kan göras gemensamt? Mitt intryck är att det finns få beröringspunkter mellan sverigedemokraterna och moderaterna. Dessutom kan SD ha åsikter inom olika områden som skola, sjukvård, kultur med mera, men partiets företrädare brinner endast för en: invandring. Och där är avståndet betydande! Det budgetförslag som utarbetats på nationell nivå är också en uppvisning i populism med vad som närmast kan beskrivas som socialdemokratisk utgiftspolitik med Alliansens intäktspolitik. Det är inte trovärdigt och går inte ihop. När Alliansregeringen nu förhindrat att Sverige under de senaste åren valt den väg Grekland, Spanien och Portugal anträtt finns ju ingen anledning att i en begynnande konjunkturuppgång ändra strategi. Bristen på ansvar diskvalificerar SD men försvårar också blocköverskridande lösningar så länge rödgröna partier står för en orealistisk ekonomisk politik.

Under innevarande mandatperiod har sverigedemokraternas politiska närvaro hanterats lokalt och regionalt. I Region Skåne har det skett genom ett samarbete mellan Alliansen och miljöpartiet med S, V och SD som opposition. Inom många områden tycks de fem partiernas överenskommelser ha fungerat tillfredsställande. I Landskona har FP, M och MP med hjälp av hoppande majoriteter i kommunfullmäktige tagit ett stort ansvar. Ifall SD nu mot förmodan skulle dyka upp i riksdagen är en möjlighet att den gruppering - Alliansen eller de rödgröna - som har flest riksdagsledamöter formar regering och sedan söker sakpolitisk samverkan i olika frågor. För personer med kommunpolitisk bakgrund är detta i sak inget konstigt då det fungerar precis så här på ett antal platser landet runt.

Bästa sättet att minimera inflytande från SDs sida, i riksdagen, regionfullmäktige eller kommunfullmäktige, är naturligtvis att de etablerade partierna erbjuder en så bra politik och visar sig vara så lyhörda att ingen av besvikelse eller bitterhet väljer ett parti som sverigedemokraterna. Det ansvaret har jag för egen del och det parti jag representerar som ambition att axla inför den 19 september.

fredag 16 juli 2010

Hans svarar Hans

De rödgröna säger sig vara överens om dragen i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik trots att de tre partierna erkänner att det finns skillnader i synen på exempelvis EU och insatserna i Afghanistan. Två stora områden en kommande regering under mandatperioden har att fatta en mängd beslut kring. Oenighet är knappast något som ligger till grund för stabilitet och långsiktighet - två kärnvärden som annars brukar prägla övervägandena just inom dessa politikområden. Det är socialdemokraterna som gjort stora förflyttningar bort från vad som varit traditionella positioner. S har istället närmat sig vänsterpartiets plakatpolitik och ideologiskt dikterade USA-fientlighet.

För en tid sedan hade jag en debattartikel ibland annat NST/HD: ” Hans Linde, vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, har bekräftat att det är en rödgrön hållning att kräva att USA avvecklar sina militärbaser utanför landets gränser. Det är annars ett krav som bara brukar framföras av de mest skräniga Amerika- och västerlandshatande regimerna. Tvärtom har de europeiska länderna varit angelägna om att behålla kontakt och samband med den nation som inte bara hjälpt vår kontinent ur ett världskrig utan två. Var USA har sina baser kan möjligtvis också tyckas vara en fråga för Washington i förhållande till sina partners och inget som Sverige nödvändigtvis skall lägga sig i. Ifall S fortsätter att backa upp den linje Hans Linde och V framför överges något av fundamentet för en seriös utrikespolitik till förmån för ideologiproduktion/…/

Två försvarskritiska partier har tagit kommandot när det nu föreslås minus 750 miljoner på förbandsverksamhet och beredskap samt 540 miljoner i fredsfrämjande åtgärder. Pengar tas i en tid då det istället skulle behövas en seriös genomgång av vårt lands säkerhetspolitiska läge med ett Ryssland i Östersjöområdet som nu moderniserar och effektiviserar sin krigsmakt och rent av åter låter marinen träna landstigningsövningar.

I det läget verkar socialdemokraterna överge sin traditionella roll att slå vakt om långsiktighet och breda överenskommelser för att istället tillfredsställa vänsterpartiet!”

Hans Linde (V) replikerade i NST/HD och jag svarade: ” Att det är just vänsterpartisten Hans Linde som jublande glad och stolt försvarar det rödgröna samarbetet inom utrikes- och försvarspolitikens område är inte förvånande. Det är ju V som fått med sig de andra på radikala skrivningar och tydliga positionsförflyttningar. Hans Linde och vänsterpartiet tycker nog ungefär detsamma i dag som tidigare. Det anmärkningsvärda är att socialdemokraterna gått med på detta!

Hans Linde menar att det behövs en politik där kvinnors rättigheter försvaras. Precis! Det är därför svenskar tillsammans med andra länders soldater bland annat finns i Afghanistan för att motverka en återgång till talibanstyre. Unga tjejer skall inte behöva vara rädda för att få syra i ansiktet därför att de vill gå till skolan och lära sig läsa. Monument från främmande tider och kulturer skall kunna beundras istället för att de på grund av religiöst hat sprängs i luften. Nu är ju inte de rödgröna helt eniga inom detta område mer än att just vänsterpartiet är mest angeläget om att snarast möjligt överge Afghanistan/…/

Ingen förnekar att det skedde ett folkmord på armenier och andra kristna 1915. Frågan är bara om riksdagen genom majoritetsbeslut skall vara uttolkare av historiska händelser. Pikant är ju den av Hans Linde framförda hållningen då just vänsterpartiet årligen ifrågasätter den av förre S-ledaren Göran Persson formade myndigheten Forum för levande historia. Kanske är det jobbigt att en av uppgifterna är att berätta om kommunismens brott mot mänskligheten.

Hans Linde har alldeles rätt att 19 september kommer svensk utrikes- och säkerhetspolitik att avgöras. Där innebär det fasta rödgröna samarbetet att socialdemokraterna valt en ny väg vänsterut.”

Mina två debattartiklar i NST/HD går att hitta här:
http://hd.se/ledare/2010/07/06/darfor-ar-vi-i-afghanistan/

http://hd.se/ledare/2010/06/15/allt-for-anpassningens-skull/

fredag 9 juli 2010

Om Trygger och Sandler i SvT

Bonniers förlag har gjort en ambitiös satsning genom boxen med biografier över landets statsministrar under 100 år. Av de häften jag hittills tagit del av kan sägas att kvaliteten är blandad. Några författare har gjort djupare granskningar än andra. En del porträtt är inte mycket mer än sammanfattningar av redan utgivet material, i andra fall har tillförts egen analys och spännande reflektioner.

Jag har i Svensk Tidskrift skrivit om två intressanta regeringschefer som helt hamnat i skuggan av mer framträdande politiska fränder. Ernst Trygger tampades med den mer moderna och politiskt breda Arvid Lindman medan Rickard Sandler efterträddes av folkhemsbyggaren Per Albin Hansson. Pikant nog blev de båda ”förlorarna” utrikesministrar, och ganska dugliga som uppskattade excellenser.

I Svensk Tidskrift noterar jag: ”Det politiska minnet är kort. Det gäller inte endast sakfrågor utan också ledande personer. Redan med ett par årtiondens distans har vältalare, ministrar och potentiella statsrådsämnen fallit i glömska. I bästa fall räddas några till eftervärlden genom anekdoter eller historier om slagkraftiga kommentarer. Inte ens det faktum att man haft landets främsta ämbete är en garanti/…/

Utanför den allra innersta kärnan i vissa studentkretsar och bland mycket konservativa personer finns det egentligen ingen som vet vem Ernst Trygger var – bland dessa politiska finsmakare antas det dock vara ett namn som signalerar bildning, överlägsenhet och en klassisk högerhållning som gick förlorad redan med Arvid Lindmans och ännu senare Jarl Hjalmarsons folklighet. Möjligtvis bland socialdemokratiska folkbildningsmänniskor hålls Rickard Sandlers namn levande, men inte för vad han uträttade politiskt utan för det han skapade i form av ABF (Arbetarnas Bildningsförbund). I den mån någon således alls i dag bryr sig om Trygger och Sandler är det därför att de förvandlats till bilder av personer på vilka egna tankar och politiska hållningar kan projiceras/…/

Ifall Ernst Trygger kan sammanfattas med orden ’rikedom, bildning och vett’ är det nog endast det mellersta som är tillämpligt på socialdemokraten Rickard Sandler. Han tillhörde vänsterteoretikerna även om han med stigande ålder nyanserades. Däremot trodde han på kunskap och utbildning. Han älskade statistik och var en sann folkbildare.

Samtidigt är Rickard Sandler tillsammans med Zeth Höglund och en del andra på vänsterkanten exempel på personer bortretuscherade ur den socialdemokratiska historien för att få den att stämma med dagens syften. Nu beskrivs ju partiet gärna som demokratins införare och främsta försvarare. Verkligheten var ju den att långt in på 1930-talet fördes resonemang huruvida väpnad kamp eller de små stegens reformer var att föredra. Det ironiska i sammanhanget är dock att Rickard Sandler som fick uppdraget att översätta Karl Marx till svenska och var ordförande i Socialiseringskommissionen sedan kom att anföra den idémässiga reträtten. I dag är ju tanken svindlande att det under många år under 1920- och 30-talet parlamentariskt bereddes hur socialismen bäst skulle införas. Det som av Sandler antogs vara en sporrande möjlighet blev gradvis med åren allt mer frågor för akademiska seminarieövningar.

1928 brukar nedsättande beskrivas i termer av året då kosackvalet genomfördes. Högern anklagas för att i övertoner ha beskrivit de faror som vänsterkrafterna utgjorde. Den breda allmänheten var orolig och övergav socialdemokrater och kommunister. Samtidigt blev detta en smärtsam upplevelse för yngre socialdemokrater som Rickard Sandler och den i Per T Ohlssons statsministerbok aldrig nämnde skicklige idépolitikern Rickard Lindström som vid partikongressen 1932 slutgiltigt tog strid med och ideologiskt nedkämpade de interna vänsterelementen. Därmed vändes definitivt ett blad i historieboken och socialdemokraterna kunde konsolidera tiden vid makten fram till i dag då regeringstaktiska överväganden tvingat fram ett närmande till ett vänsterparti med kommunistiska inslag.

Hela artikeln om Trygger och Sandler finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=5692

torsdag 8 juli 2010

Två farväl

Med mycket känslor tog Sven-Otto Littorin avsked från politiken. För den här gången. Även om oppositionen möjligtvis kan anse att fel politik förts är det få som förnekar att han som arbetsmarknadsminister varit oerhört engagerad och närvarande. Inget statsråd har deltagit i så många interpellationsdebatter. Samtidigt har alla full förståelse för argumentet om att familjen går före allt annat. Vid den sista presskonferensen beskrevs vilka tuffa villkor en medialt eftertraktad person tvingas leva under. Hur barn kontaktas av journalister och bostaden närmast uppfattas som omringad. Om liknande upplevelser och känslor har även andra vittnat, exempelvis Cecilia Stegö som var kulturminister under en dryg vecka i samband med regeringsskiftet 2006.

Som riksdagsledamot har rikliga möjligheter funnits att följa Sven-Otto Littorins gedigna arbete. För egen del sträcker sig ännu tydligare minnen ytterligare några år tillbaka i tiden då han var moderaternas partisekreterare. Med en ny partistyrelse efter valförlusten 2002 och partiledarskifte ett knappt år senare påbörjades ett viktigt förnyelsearbete. Totto, som han flitigt kallas, var en viktig aktör. De första åren handlade det om att täppa till de ekonomiska läckorna och vrida åt kranarna i själva M-organisationen. Och det skulle ske samtidigt som politiken gavs en ny inriktning.

Det paradoxala kan tyckas är att partistyrelsen under dessa rätt tuffa förhållanden trots allt hade en varm och glad stämning. Totto refererade till någon betydligt äldre partiföreträdare som hört rykten om att det till och med kunde skrattas under partistyrelsens möten. Som partisekreterare var han alltid inspirerande och det gick att påverka inriktningen med telefonsamtal eller e-post. Före valet 2006 hade vi haft en gedigen interutbildning inom Ängelholmsmoderaterna och då var det självklart att partisekreteraren kom ned en kväll för att dela ut diplom till dem som genomfört alla kurspass.

Ett helt annat farväl, av definitiv karaktär, är det att konstatera att Ingvar Eriksson hastigt avlidit. Fullmäktiges ordförande i Ängelholm sedan 2002 och dessförinnan riksdagsman i 23 år. Med stolthet såg han alltid tillbaka på tiden i politikens tjänst. Även om han många gånger påminde om glädjen i att bruka jorden och hur det var att för 65 år sedan spela fotboll med andra jämnåriga grabbar från gårdarna runt omkring. För Ingvar Eriksson kan sammanfattas med två stora M: Munka-Ljungby och moderaterna.

I med- som motgångar trodde han på det parti han representerat i så många olika sammanhang. Som ung tog han de första stapplande stegen in i kommunpolitiken i Munka-Ljungby. Och efter vägen blev det en del hårda törnar. Men han kom tillbaka, aldrig bitter eller besviken. Som representant för Kristianstads län i riksdagen hade han två andra mycket kända företrädare att tampas med: Bo Lundgren och Wiggo Komstedt. Just därför kände han säkert ett extra ansvar att komma med goda råd och tips till yngre kolleger. Han hade perspektiv och erfarenheter.

Jag är väldigt glad för att möjlighet fanns att medverka i den traditionella våravslutning M-föreningen i Munka-Ljungby genomförde 10 juni. Ingvar och jag hade kommit överens om att vi tillsammans skulle föra ett politiskt samtal istället för långa anföranden. Dagarna före hade han dock haft så ont i ryggen att han varken kunnat delta i fullmäktiges sammanträde eller nationaldagsfirandet. I mitt tack till honom konstaterade jag att mycket skall till för att stoppa Ingvar Eriksson från att delta i två så viktiga sammankomster som han verkligen värdesätter, men sina moderata vänner skulle han aldrig svika om det så innebar att han måste ta sig upp från sjuksängen med krycka i ena handen. Den applåd som mötte honom från oss andra var den varmaste och ärligaste jag tror att han någonsin fått uppleva i politiska sammanhang. Det blev också hans sista.