fredag 9 juli 2010

Om Trygger och Sandler i SvT

Bonniers förlag har gjort en ambitiös satsning genom boxen med biografier över landets statsministrar under 100 år. Av de häften jag hittills tagit del av kan sägas att kvaliteten är blandad. Några författare har gjort djupare granskningar än andra. En del porträtt är inte mycket mer än sammanfattningar av redan utgivet material, i andra fall har tillförts egen analys och spännande reflektioner.

Jag har i Svensk Tidskrift skrivit om två intressanta regeringschefer som helt hamnat i skuggan av mer framträdande politiska fränder. Ernst Trygger tampades med den mer moderna och politiskt breda Arvid Lindman medan Rickard Sandler efterträddes av folkhemsbyggaren Per Albin Hansson. Pikant nog blev de båda ”förlorarna” utrikesministrar, och ganska dugliga som uppskattade excellenser.

I Svensk Tidskrift noterar jag: ”Det politiska minnet är kort. Det gäller inte endast sakfrågor utan också ledande personer. Redan med ett par årtiondens distans har vältalare, ministrar och potentiella statsrådsämnen fallit i glömska. I bästa fall räddas några till eftervärlden genom anekdoter eller historier om slagkraftiga kommentarer. Inte ens det faktum att man haft landets främsta ämbete är en garanti/…/

Utanför den allra innersta kärnan i vissa studentkretsar och bland mycket konservativa personer finns det egentligen ingen som vet vem Ernst Trygger var – bland dessa politiska finsmakare antas det dock vara ett namn som signalerar bildning, överlägsenhet och en klassisk högerhållning som gick förlorad redan med Arvid Lindmans och ännu senare Jarl Hjalmarsons folklighet. Möjligtvis bland socialdemokratiska folkbildningsmänniskor hålls Rickard Sandlers namn levande, men inte för vad han uträttade politiskt utan för det han skapade i form av ABF (Arbetarnas Bildningsförbund). I den mån någon således alls i dag bryr sig om Trygger och Sandler är det därför att de förvandlats till bilder av personer på vilka egna tankar och politiska hållningar kan projiceras/…/

Ifall Ernst Trygger kan sammanfattas med orden ’rikedom, bildning och vett’ är det nog endast det mellersta som är tillämpligt på socialdemokraten Rickard Sandler. Han tillhörde vänsterteoretikerna även om han med stigande ålder nyanserades. Däremot trodde han på kunskap och utbildning. Han älskade statistik och var en sann folkbildare.

Samtidigt är Rickard Sandler tillsammans med Zeth Höglund och en del andra på vänsterkanten exempel på personer bortretuscherade ur den socialdemokratiska historien för att få den att stämma med dagens syften. Nu beskrivs ju partiet gärna som demokratins införare och främsta försvarare. Verkligheten var ju den att långt in på 1930-talet fördes resonemang huruvida väpnad kamp eller de små stegens reformer var att föredra. Det ironiska i sammanhanget är dock att Rickard Sandler som fick uppdraget att översätta Karl Marx till svenska och var ordförande i Socialiseringskommissionen sedan kom att anföra den idémässiga reträtten. I dag är ju tanken svindlande att det under många år under 1920- och 30-talet parlamentariskt bereddes hur socialismen bäst skulle införas. Det som av Sandler antogs vara en sporrande möjlighet blev gradvis med åren allt mer frågor för akademiska seminarieövningar.

1928 brukar nedsättande beskrivas i termer av året då kosackvalet genomfördes. Högern anklagas för att i övertoner ha beskrivit de faror som vänsterkrafterna utgjorde. Den breda allmänheten var orolig och övergav socialdemokrater och kommunister. Samtidigt blev detta en smärtsam upplevelse för yngre socialdemokrater som Rickard Sandler och den i Per T Ohlssons statsministerbok aldrig nämnde skicklige idépolitikern Rickard Lindström som vid partikongressen 1932 slutgiltigt tog strid med och ideologiskt nedkämpade de interna vänsterelementen. Därmed vändes definitivt ett blad i historieboken och socialdemokraterna kunde konsolidera tiden vid makten fram till i dag då regeringstaktiska överväganden tvingat fram ett närmande till ett vänsterparti med kommunistiska inslag.

Hela artikeln om Trygger och Sandler finns här: http://www.svensktidskrift.se/?p=5692

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar