LOs metoder och många miljoner

De senaste dagarna har ett antal borgerliga sympatisörer varit upprörda över LOs inblandning i den nu pågående valrörelsen. Stora affischer visar bilder av Alliansministrar upp och ned och över deras porträtt står ord som megafel, helsjukt, dunderdumt och dumsnålt. Allt som allt uppges den här kampanjen kosta 24 miljoner och totalt kommer fackförbunden att bidra med 77 miljoner kronor.

I ett inlägg på Politikerbloggen i dag ställer jag några frågor och framför ett par funderingar kring LO och det socialdemokratiska partiet. Mina rader har resulterat i ett par kommentarer. Kritikerna hävdar genomgående att moderaterna på något sätt döljer det stöd partiet tar emot. Med tanke på att M avstår från att ta emot pengar från juridiska personer är det svårt att sopa något under mattan som inte finns. De som kräver redovisning kanske skall berätta vem som gett vad under valet 2010 som man är missnöjd med!

Däremot finns det en frivillig ordning som innebär att partierna utväxlar årsredovisningar med varandra. Socialdemokraterna har för 2009 tagit upp 14 miljoner kronor i stöd från fackförbunden. Pengar ingen annan får. Frågan blir dock hur mycket av de 77 miljoner kronor LO och de andra nu satsar som kommer att anges i årsredovisningen för 2010. Allt eller endast en spottstyver?

S tillsammans med M och de andra partierna berättar också hur många personer som gett hur mycket pengar i insamling. Från socialdemokratiskt håll finns önskemål om att namnen skall offentliggöras. I mindre samhällen finns ibland en stor rädsla för att utåt visa vilket parti man sympatiserar med, allra helst i riktigt röda områden. Dessutom berör grundlagen den här frågan. I Regeringsformens andra kapitel, andra paragraf står: ”Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende.” Ifall en bestämmelse införs om att den som skänker en slant till ett parti skall tvingas ge sin åskådning till känna krockar det onekligen med grundlagen. Knappast en detalj eller liten fråga.

Intressant är också att få verkar försvara personangreppen som LO gör sig skyldig till men att ingen heller öppet markerar. Var det inte en ren valrörelse som skulle eftersträvas? Hur schysst är det att trumpeta ut megafel, helsjukt, dunderdumt och dumsnålt?

Bland annat skrev jag på Politikerbloggen: ”Sedan LO lanserat sin kampanj med personangrepp har jag i samband med torgmöten fått ett antal frågor kring just detta. Inte minst borgerliga sympatisörer känner sig kränkta och illa till mods över att valet nu tydligen skall präglas av smutskastning. Ledande socialdemokrater som önskar rent spel har möjlighet att markera distans och ta avstånd.

Fredag 13 augusti hade vi moderat partistyrelse. Sedan tidigare har det tagits fram en etisk policy och det finns kandidatförsäkran. Detta kompletterades nu genom beslut om etiska riktlinjer för valrörelsen 2010. Det vi gör skall baseras på att vi driver en positiv kampanj, vi angriper sak och inte person samt vi använder enbart öppna informationskällor.

LO och socialdemokraterna kan mycket väl få en kopia för kännedom att själva försöka leva efter under de veckor som återstår av valrörelsen!

I en kommun som Ängelholm har moderaterna runt 40 procent av rösterna och M är sedan fler val tillbaka största parti. Det innebär också att ett antal LO-medlemmar röstar på och känner en naturlig koppling till moderaterna. Däremot kan de ju som fackligt ansluta fundera på vad deras pengar används till och hur deras politiska ställningstagande respekteras.

Jag tycker det är bra med olika åsikter och uppskattar tydliga meningsmotståndare. Och självfallet går det att ha olika åsikter om skatter, offentlig ekonomi och huruvida genomförda reformer ska avskaffas eller inte. Men någonstans måste en gräns dras!”

Hela inlägget på Politikerbloggen finns här: http://www.politikerbloggen.se/2010/08/16/34996/