söndag 28 november 2010

Till åminnelse av Kalle Anka?

På många håll i landet har det i dag varit julkortsvitt. Snö och kyla har kompletterat adventsbasarer och marknader. Det har köpts julkärvar och halmarbeten. Även hemma hos oss har det så sakteliga blivit julastämning då hustrun sett till att rum efter rum städats och därefter pyntats. Årets alla tomtar och småsaker är en smula ovanligt. Vi brukar avvakta inför den stora resan dagarna före 24 december. Det var därför inte konstigt att sonen sa: Här ser ut att bo en 86-årig gammal kvinna!

Inför första advent har Margareta Pålsson, utbildningsutskottets ordförande, och jag haft en debattartikel i Kyrkans Tidning om den stundande helgen och det kristna budskapet. Vi skrev bland annat:

”Första advent och början på ett nytt kyrkoår: För somliga är detta en självklarhet, för andra mer en förborgad hemlighet. Med julen i antågande närmar vi oss en av kristenhetens största helger. Det nyfödda, sårbara barnet lyfts fram. Det möter oss i allt från krubban som görs i ordning i hemmet till motiv på kort som ska postas i tid. Om några månader spikas den blödande, döende människan upp på korset. Påskens mysterier är den självklara pendangen i det som handlar om död och liv.

Även den mest sekulariserade i vårt land, om man så är hedersmedlem i föreningen Humanisterna, påverkas av de traditioner, seder men också rättsuppfattningar som präglat och fortfarande präglar Sverige och västvärlden. Vår kulturkrets vilar på ett arv från Aten, Rom och Jerusalem.

Under en tid har det förts en diskussion ifall kristendomen skall ges en särställning i undervisningen. Kritiken och invändningarna har sällan eller aldrig kommit från företrädare för andra religiösa samfund. Istället har motståndet huvudsakligen hämtat näring ur ett helt antireligiöst betraktelsesätt. För även den muslimska eller judiska trosbekännaren inser att fördjupad kunskap om det som format vår kultur leder till förståelse och insikt om även andra religioner.

Församlingar och kristna företrädare har inför det kommande beslutet uttryckt oro. Därför är det med stor tillfredsställelse det går att konstatera att kristendomen, tack vare Alliansregeringen, även i fortsättningen kommer att ha en särställning i skolans religionsundervisning. Skolverkets förslag att likställa de fem världsreligionerna blir därmed inte verklighet. Svenska elever kommer även i framtiden att få lära sig mest om den religion som under de senaste tusen åren haft störst inverkan på oss och vårt samhälle/.../

I tusen år har kristendomen haft stort inflytande över hur våra lagar är konstruerade, hur vi beter oss mot varandra, vilka helgdagar vi är lediga och hur många av våra traditioner ser ut. Det är ingen slump att vår flagga pryds av ett gult kors på blå botten/…/

Elever med rötter i andra kulturer vinner på att skolan fokuserar på varför vårt land och vår kultur fungerar på ett visst sätt. Dels därför att de i mindre utsträckning än andra kan få den kunskapen hemma. Men också för att det är lättare för oss som bor i Sverige att acceptera och känna oss trygga med andra kulturer om vi har kunskap om vår egen/…/

Med första advent och en stundande julhelg kommer många svenskar, avsiktligt eller helt oavsiktligt, att påverkas av den kristendom svenska skolelever nu ges rätt och möjlighet att fördjupa sig litet mer i. Julen firas faktiskt inte till åminnelse av Kalle Anka i TV klockan 15 den 24 december - även om detta också på sitt sätt råkar vara en tradition!

Artikeln i Kyrkans Tidning finns i sin helhet här:
http://www.kyrkanstidning.com/ledare_och_debatt/debatt/kristendomen_hjalper_oss_forsta_var_kultur_0_15533.news.aspx

söndag 21 november 2010

Ladies

Det skall erkännas: Jag gillar Johan Hakelius både för hans stil som texternas innehåll. Han skriver gediget. Essayerna hämtar drag av sådana storheter som Frans G Bengtsson och Gunnar Unger. En brittisk humor och touche för tankarna till det bästa av tidskriften The Spectator.

Efter förra årets succé Döda vita män (Atlantis) följer nu Ladies (Atlantis). Det tecknas porträtt av ett antal brittiska familjer, släkten och ätter. I Svensk Tidskrift har jag recenserat den nyutkomna boken. Bland annat noterar jag:

”Bitvis är det dråpligt. Bitvis tragiskt. Johan Hakelius behärskar sina områden med stor skicklighet och lyckas knyta samman dåtid med nutid. Han har en fantastisk förmåga att nämna namn och peka på släktsamband. Samtidigt finns en behaglig distans. Det är ingen panegyrisk kungahögerföreträdare som tecknar porträtt av personer med hertig- eller vicekungskronor på sina hjässor. Hakelius är intresserad och genuint road av människorna. Och det är detta som gör honom läsvärd och relevant.

Ärligt talat blir det närmast bysantinskt labyrintiskt att följa alla släktled och hur familjer gift sig med varandra. Två välskrivna böcker till trots så begriper jag fortfarande inte mycket om brittiska titlar eller rangordning. Jag bryr mig heller inte i nämnvärd grad. Däremot är de människoöden som presenteras kolossalt intressanta oavsett om det handlar om en matlagande Jennifer Paterson eller Margaret, hertiginna av Argyll.

Hakelius blir därmed en god konservativ ciceron. Han pekar på traditioner, historia och det invandra. Åtskilligt förtjänar att skrattas åt. Det kan rent av framstå som en smula löjligt. Men när flabbet tystnat och småleendet släckts kan ett par mycket vettiga frågor tydligt höras mellan raderna: Har det verkligen blivit så mycket bättre bara för att allt moderniserats? Och har inte en del av vardagslivets charm gått förlorat med de familjer som försvunnit med alla sina anor och traditioner?

Människans ofullkomlighet och förmåga att göra både rätt som fel, det goda likväl som det onda, retar superrationalisterna som tror på den rakt igenom förnuftiga människan. De underbara livsberättelser som presenteras av Johan Hakelius är många gånger dess tydliga motsatser. I Ladies framhålls den brittiska dam som är prillig. Just därför så mycket mer genuin!

Den ofullständiga, inkonsekventa och motstridiga människan förhåller sig till den trista nutidsindividen som ett glas nypressad apelsinjuice till en brustablett med c-vitamin. Med tanke på de personers alkoholvanor Johan Hakelius tecknar så är det nog inte fel med en skvätt vodka rent av.”

Recensionen i sin helhet finns här:
http://www.svensktidskrift.se/?p=17075

lördag 20 november 2010

Om familjen Bonnier

Kulturchefen på Sveriges största tidning utanför Stockholm, Göteborg och Malmö, Gunnar Bergdahl på HD/NST, är en färgstark person. Politiskt står han med säkerhet ett långt stycke till vänster om mig. Han är dock besjälad av ett starkt och brinnande intresse för sina frågor. Han är övertygad om mångfald. Även om han ibland släpper igenom oppositionella och mer kulturkonservativa röster kunde mer göras för en breddning av tidningens material. I viljan och förmågan att tillåta borgerliga kulturföreträdare är han dock inte sämre än sina kolleger, troligtvis bättre.

I en krönika för någon dag sedan tyckte jag dock att han klart passerade gränsen för det acceptabla. Även om tanken nog att vara ironisk och provokativ blev det väldigt fel. Jag tror inte Gunnar Bergdahl är antisemitisk. Däremot tror jag att han är slarvig på ett oreflekterande sätt. Och på den punkten är han inte unik, i grunden mycket representativ för kulturradikala kretsar. I ett genmäle framförde jag bland annat:

”Gunnar Bergdahl inleder sin text med vad som skall vara fyra mycket provokativt formulerade frågor som säkert är tänkta att fästa uppmärksamheten på sakernas tillstånd. Även om jag nu är en vän av vårt statsskick som monarki, anser att Israel har rätt att försvara sig mot övergrepp och menar att Sverige utrikespolitiskt har en starkare ställning än på många år så både accepterar och respekterar jag den som hyser motsatt uppfattning. Även om det formuleras på ett så stötande sätt som möjligt.

Den fjärde frågan finns det dock anledning att hejda sig vid: ’Den judiska finansfamiljen Bonnier har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land.’

Visst kan olika medieföretags ställning, lokalt eller nationellt, diskuteras. Men vad har det ’judiska’ med saken att göra?

För det första är väl Bonnierfamiljen i dag både stor och utbredd. Åtminstone en av koncernens mer betydande ägare är domprost i Svenska kyrkan.

Gunnar Bergdahls och andra debattörers brukande av det ’judiska’ när familjen Bonnier kommenteras är i bästa fall onödigt och i sämsta fall ett försök att utnyttja kraften i gamla, mörka fördomar.”

Av samtal, e-post och andra kommentarer att döma är jag inte precis den enda som reagerat på texten i HD/NST. Gunnar Bergdahl ger mig också ett kort svar i tidningen:

”Hans, du är en hejare på Google, försök nu att hitta en enda textrad där jag, förutom i just denna krönikas inledning, har skrivit om familjen Bonniers med hänvisning till deras börd. Jag tycker inte heller att det har med mediemonopolet att göra. Jag avskyr alla former av rasism! Nu skrev jag så därför att Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman nyligen censurerade serietecknaren Martin Kellermans Rocky-serie när denne driver med antisemiter.

Mycket riktigt. Omedelbart blir jag placerad i samma fålla och utsedd till antisemit i diverse kommentarer. Greppet används oavbrutet för att misstänkliggöra de som är kritiska mot Israels aggressionspolitik.”

Två intressanta reflektioner kan göras. För det första att jag aldrig påstått Gunnar Bergdahl vara någon antisemit. Jag tror att gruppen hatare tack och lov är hyggligt begränsad. Däremot är jag övertygad om att många fortfarande har uppfattningar om det ”judiska” som är strukturellt betingade och helt vilar på gamla vanföreställningar och tillhör historiens bottensats. Det är just därför det är så viktigt att reagera. För Gunnar Bergdahl bekräftar nämligen just med sitt svar detta genom att koppla samman det judiska med vad staten Israel ägnar sig åt. Vad har det med saken att göra! En katolsk finansfamilj är lika litet ansvarig för IRA på Irland eller pedofilskandaler i USA som familjen Bonnier för det som sker i Mellanöstern.

Tyvärr har det funnits tider då bolagsmän och tidningsägare av judisk börd misstänkts för att ta andra hänsyn än strikt affärsmässiga eller publicistiska. Det var fel då och det är fel nu.

För den intresserade finns min fråga till Gunnar Bergdahl och hans svar här:
http://hd.se/kultur/2010/11/17/en-enkel-fraga/
http://hd.se/kultur/2010/11/17/ett-enkelt-svar/

måndag 8 november 2010

Kallt och hett på Island

Nordiska rådets 62:a session är avklarad. Och med snabba steg närmas jubileet av sex decenniers samarbete de nordiska länderna och självstyrande områdena emellan. I år hölls mötet på Island. Vädret erbjöd omväxling; allt från mycket kraftiga vindar, till regn och det hela avslutades med kyla och snö.

Men om det var kallt utomhus så var det desto hetare i mötessalen. En av de mer omfattande diskussionerna kom att handla om att Danmark sänder hem nordbor i behov av socialhjälp. Samma möjlighet finns också i Sverige fast någon utvisning sker inte. Från den danska staten hävdas detta vara en tradition sedan 1930-talet. Och ändå ringer inga klockor? Ganska mycket har hänt sedan dess! Över parti-, block- och nationsgränser gick företrädare för Nordiska Rådet upp och argumenterade emot Danmarks behandling av andra nordbor. För egen del påpekade jag att ärendet kunde ses i tre dimensioner: 1) Grundläggande juridik, 2) Politik samt 3) Form. Jag kom att argumentera mot minister Ellemann som företrädde den danska regeringen.

I botten finns en Nordisk konvention om rörlighet för nordbor. Till det kommer ett EU-direktiv om rörlighet för medlemsstaternas medborgare inklusive EES (alltså även Island och Norge). Just möjligheten att stanna i ett annat land är central och därför borde de båda varandra överlappande överenskommelserna ge nordbor ett extra strakt stöd. Ändå utvisar Danmark! Så som skett bland annat en isländsk gravid kvinna med sin man kvar i Danmark. Även om det inte är konventionsbrott är det snubblande nära. Politiskt är det endast Danmark som gör på det här viset - är det möjligt att fyra länder gör fel medan Danmark gör rätt eller kan det vara omvänt att Danmark gör fel medan resten gör rätt? Slutligen har integrationsminister Birthe Rönn Hornbech vägrat träffa företrädare för Nordiska Rådet för att diskutera ärendet, och det får ses som anmärkningsvärt då en regeringsföreträdare inte önskar möta parlamentarikerna!

Politiskt och innehållsligt har det varit ett mycket intressant och givande möte med Nordiska Rådet på Island. Andra frågor som debatteras har varit bland annat att det nu skall undersökas huruvida ett gemensamt pantsystem i Norden kan upprättas. Istället för att opantbara flaskor och burkar smutsar ner i naturen skall det undersökas om länderna tillsammans med branschen kan koda om alla mottagningsmaskiner så att dessa även kan ta emot och betala ut pant för burkar och flaskor från annat land. I förlängningen är det viktigt att få med grannländer som Tyskland där många sydsvenskar i dag handlar öl och vin.

Det har också fattats beslut om gemensam kamp mot rovdjuret mårdhunden. Det till synes gulliga namnet till trots handlar det om ett riktigt skadedjur som äter mycket som kommer i dess väg och dessutom drar med sig farliga parasiter. Det är en gemensam utmaning som kräver gemensamma åtgärder.

Bland det mer ideologiskt laddade som det fattades beslut om på Island var då de rödgröna gjorde gemensam sak med socialdemokrater och en del mittenpolitiker för att kräva någon form av skatt på finansiella transaktioner. Istället för att hantera nordbornas vardagsutmaningar valde en majoritet att prioritera utopism istället för realism!

Intressant och givande är också att försvars-, säkerhets- och utrikespolitik blir allt viktigare i Norden. För egen del talade jag om behovet av breda och långsiktiga uppgörelser när det gäller de nordiska ländernas gemensamma uppdrag i Afghanistan. Förre danske försvarsministern Sören Gade lade också fram en rapport som visade hur de fem nordiska länderna kan göra gemensam sak med de tre baltiska republikerna. Och det är ett viktigt ställningstagande. Det handlar både om att ställa upp för vänner i närområdet ifall de drabbas av omfattande problem som att tillsammans med vänner i närområdet ställa upp för andra ifall de drabbas av omfattande problem. Sverige är alliansfritt men inte värderingsmässigt neutralt eller likgiltigt ifall andra drabbas av katastrofer och övergrepp.

Av de sessioner jag hittills haft förmånen att delta vid som vald medlem var detta en av de spänstigaste, politiskt innehållsrikaste och viktigaste jag varit på!

fredag 5 november 2010

Är säga emot och tysta samma sak?

Ärligt talat så har ibland tanken slagit mig att sverigedemokraterna tystas ned. En del har stått att läsa i tidningarna och partiets företrädare är inte sena att berätta om alla påstådda oförrätter. Numera är jag inte alldeles säker. Kanske är det så att de uppfattar mothugg och krav på politiska preciseringar som oförskämdheter och försök att kväva debatten. En befängd uppfattning i så fall. Pikant är ju också att just sverigedemokratiska bloggare har en tendens att återkommande dömas för förtal - så frågan är vem som visar arrogans mot vem?

Upprinnelsen till mina funderingar är Nordiska Rådets just avslutade session på Island. Ett för övrigt mycket bra möte med tydliga ståndpunkter och några riktiga frejdiga meningsutbyten.

Plötsligt dyker ett pressmeddelande upp från dansk folkeparti som sedan distribueras ut via sverigedemokratiska kanaler. Då det handlar om mig hade ju tanken kunnat tänkas att viss kontakt skulle tas före utsändandet. Men icke.

Henrik Brodersen, dansk folkeparti, och medlem av samma utskott som jag i Nordiska rådet skriver bland annat: ” Henrik Brodersen mener det er både barnligt og udemokratisk, når man som politiker ikke giver en politisk modstander lov til, at fremlægge sine argumenteruden at blive afbrudt af tilråb, sådan som det er sket på Nordisk Råds Møde. Det er sagen om Danmarks udvisning af 5 nordiske statsborgere, som har hedet debatten op under Nordisk Råds møde. Det er især de svenske Moderaternes repræsentant, Henrik Wallmark, og det norske Arbiderpartiets repræsentant, Martin Kolberg, som har gjort sig uheldigt bemærket i debatten.

- Som garvede politikere burde vi have budt den nyvalgte Erik Almqvist velkommen på Nordisk Råd, og givet ham tid til at finde sine politiske fødder. I stedet bliver han mødt med gadedrengemanerer. Det er skammeligt, og meget beklageligt. Et af de vigtigste elementer ved Nordisk Råds samarbejde, er netop, at vi kan mødes med hinanden som ligesindede politikere; uanset hvilket land og hvilket parti vi kommer fra, siger Henrik Brodersen.”

Jag har under dagen sänt brev till honom samt kopia till vår utskottsordförande samt Nordiska rådets president med önskemål om ett antal klarlägganden.

Det sägs att jag har buat. Verkligen? När och var? Det skulle nämligen verkligen inte falla mig in. Varken i riksdagen eller Nordiska rådet. Så hur man kan skriva det är fullständigt obegripligt. Jag har heller aldrig heller avbrutit någon. Det skulle heller aldrig falla mig in och är ytterst en fråga för mötesordföranden. Dock var sverigedemokraten inledningsvis uppe och begärda ordet för att framföra åsikter som inte hade något med de ärenden som då debatterades. Men ordning sköter andra än jag. Jag tycker man skall sköta sig, både i plenarsalen som utanför!!

Däremot kan nog dansk folkeparti vara irriterad över att jag drivit en politisk fråga gentemot Danmark. Det är jag som rådsmedlem i min fulla rätt att göra! Jag har med kraft vänt mig emot att Danmark hemsänder nordiska medborgare i behov av socialhjälp. Danmark skiljer ut sig från de övriga nordiska länderna. Mot detta har dansk folkeparti reserverat sig. Vid debatten på sessionen var jag i talarstolen mycket klar över vad jag tyckte. Det resulterade också i en mycket stor och varm applåd. Jag tänker inte ha dåligt samvete över att dansk folkeparti känner att man för egen del misslyckats i talarstolen. Enda gången under hela sessionen jag tog upp sverigedemokraten Erik Almqvist och hans åsikter var i slutet av detta inlägg som huvudsakligen handlade om den danska ministern Ellemann då jag påpekade att SD-påståenden om att svensk invandringspolitik och oroligheter i Malmö inte har något som helst att göra med den danska praxisen om att hemsända nordbor i behov av socialhjälp. Över åren är det nämligen endast 46 fall och ett av de mest uppmärksammade är en isländsk gravid kvinna! För egen del har jag mycket svårt att se den koppling SD önskade göra.

Danske folkeparti och möjligtvis sverigedemokraterna kanske vill tala invandringspolitik. De kanske rent av vill göra en indelning i "riktiga" nordbor och sådana nordbor som är födda någon annanstans. Då får de driva en sådan debatt där så är lämpligt, exempelvis genom att lägga ett sådant medlemsförslag till Nordiska Rådet. Jag kommer att motsätta mig en sådan tanke och också vända mig mot den människosyn ett sådant betraktelsesätt ger uttryck för. Det handlar inte om att tysta ned eller kväsa - det handlar om hur det går till i politiska sammanhang!