lördag 20 november 2010

Om familjen Bonnier

Kulturchefen på Sveriges största tidning utanför Stockholm, Göteborg och Malmö, Gunnar Bergdahl på HD/NST, är en färgstark person. Politiskt står han med säkerhet ett långt stycke till vänster om mig. Han är dock besjälad av ett starkt och brinnande intresse för sina frågor. Han är övertygad om mångfald. Även om han ibland släpper igenom oppositionella och mer kulturkonservativa röster kunde mer göras för en breddning av tidningens material. I viljan och förmågan att tillåta borgerliga kulturföreträdare är han dock inte sämre än sina kolleger, troligtvis bättre.

I en krönika för någon dag sedan tyckte jag dock att han klart passerade gränsen för det acceptabla. Även om tanken nog att vara ironisk och provokativ blev det väldigt fel. Jag tror inte Gunnar Bergdahl är antisemitisk. Däremot tror jag att han är slarvig på ett oreflekterande sätt. Och på den punkten är han inte unik, i grunden mycket representativ för kulturradikala kretsar. I ett genmäle framförde jag bland annat:

”Gunnar Bergdahl inleder sin text med vad som skall vara fyra mycket provokativt formulerade frågor som säkert är tänkta att fästa uppmärksamheten på sakernas tillstånd. Även om jag nu är en vän av vårt statsskick som monarki, anser att Israel har rätt att försvara sig mot övergrepp och menar att Sverige utrikespolitiskt har en starkare ställning än på många år så både accepterar och respekterar jag den som hyser motsatt uppfattning. Även om det formuleras på ett så stötande sätt som möjligt.

Den fjärde frågan finns det dock anledning att hejda sig vid: ’Den judiska finansfamiljen Bonnier har ett enormt ägarinflytande över svensk media och därmed över yttrandefriheten i vårt land.’

Visst kan olika medieföretags ställning, lokalt eller nationellt, diskuteras. Men vad har det ’judiska’ med saken att göra?

För det första är väl Bonnierfamiljen i dag både stor och utbredd. Åtminstone en av koncernens mer betydande ägare är domprost i Svenska kyrkan.

Gunnar Bergdahls och andra debattörers brukande av det ’judiska’ när familjen Bonnier kommenteras är i bästa fall onödigt och i sämsta fall ett försök att utnyttja kraften i gamla, mörka fördomar.”

Av samtal, e-post och andra kommentarer att döma är jag inte precis den enda som reagerat på texten i HD/NST. Gunnar Bergdahl ger mig också ett kort svar i tidningen:

”Hans, du är en hejare på Google, försök nu att hitta en enda textrad där jag, förutom i just denna krönikas inledning, har skrivit om familjen Bonniers med hänvisning till deras börd. Jag tycker inte heller att det har med mediemonopolet att göra. Jag avskyr alla former av rasism! Nu skrev jag så därför att Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman nyligen censurerade serietecknaren Martin Kellermans Rocky-serie när denne driver med antisemiter.

Mycket riktigt. Omedelbart blir jag placerad i samma fålla och utsedd till antisemit i diverse kommentarer. Greppet används oavbrutet för att misstänkliggöra de som är kritiska mot Israels aggressionspolitik.”

Två intressanta reflektioner kan göras. För det första att jag aldrig påstått Gunnar Bergdahl vara någon antisemit. Jag tror att gruppen hatare tack och lov är hyggligt begränsad. Däremot är jag övertygad om att många fortfarande har uppfattningar om det ”judiska” som är strukturellt betingade och helt vilar på gamla vanföreställningar och tillhör historiens bottensats. Det är just därför det är så viktigt att reagera. För Gunnar Bergdahl bekräftar nämligen just med sitt svar detta genom att koppla samman det judiska med vad staten Israel ägnar sig åt. Vad har det med saken att göra! En katolsk finansfamilj är lika litet ansvarig för IRA på Irland eller pedofilskandaler i USA som familjen Bonnier för det som sker i Mellanöstern.

Tyvärr har det funnits tider då bolagsmän och tidningsägare av judisk börd misstänkts för att ta andra hänsyn än strikt affärsmässiga eller publicistiska. Det var fel då och det är fel nu.

För den intresserade finns min fråga till Gunnar Bergdahl och hans svar här:
http://hd.se/kultur/2010/11/17/en-enkel-fraga/
http://hd.se/kultur/2010/11/17/ett-enkelt-svar/

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar