onsdag 28 december 2011

Mats Johansson 60 år

Vännen och riksdagskollegan Mats Johansson fyllde 60 år den 26 december. Som överraskning planerade vi övriga i redaktionen i lönndom en specialutgåva av Svensk Tidskrift. Det blev ett nummer med texter som kretsade kring Mats Johansson som person, hans gärning och breda intressen.

I redaktionsrutan konstaterades bland annat: ”Svensk Tidskrift är endast ett av många projekt som bär Mats Johanssons prägel. Genom åren har han på olika sätt slagit vakt om den svenska idédebatten. Det har varit som tidningsman på Svenska Dagbladet, som återkommande kommentator i radio och TV, på Timbro och som författare och förläggare/…/

Mats Johansson är en mycket moralisk person. Inte i den bemärkelse att han har åsikter om andras sätt att leva sina liv utan i kraven på sig själv och vilket andligt klimat som skapar ett gott samhälle. Han är med rätta fruktad av sina motståndare och en trygg allierad att ha vid sin sida som vän. Utöver en säker förmåga att skilja dåliga argument från goda kan han se individen bakom alla ord och formuleringar.

I dag är det knappast förvånande att ledande personer tror på marknadsekonomi och tryggt söker inspiration i en liberalkonservativ tanketradition. Så har det inte alltid varit i Sverige. Mats Johansson har formats i kamp under en tid då Socialdemokraterna som ett 50 procentsparti dominerade debatten, det talades om ’den tredje vägen’ och 68 blev ett begrepp. Just tack vare hans engagemang och debattlusta har han varit med om förändringen. Det har också skett genom att vara på rätt plats vid rätt tillfälle oberoende om det gäller att verka som informationschef vid Gösta Bohmans sida då moderaterna förnyades under 1970-talet, som ansvarig för näringslivets tankesmedja Timbro eller som nu ledamot av Sveriges riksdag.”

Glädjande nog hörsammades önskemål om textbidrag från olika skribenter. Riksdasgkollegan Cecilia Brinck fångade sin forne chef på Timbro i ett porträtt. Timbros nuvarande chef Markus Uvell lyfter fram det senaste projektet i form av Fri Värld som ska medverka till en mer levande och bred utrikes- och säkerhetspolitiskdebatt i Sverige. Redan har ett antal intressanta och lyckade rapporter tagits fram och träffar genomförts. Riksdagsledamoten Jessica Polfjärd, som tidigare varit ordförande i moderaternas idéprogramsgrupp, resonerar kring fortsatt förnyelsearbete. Mitt eget bidrag var en recension av Mikael Holmströms bok Den dolda Alliansen. Mats Johansson har en tid klagat på att jag aldrig skrivit klart denna text om hur Sverige under lång tid spelat under täcker med Nato – men han kunde ju inte veta att den sparats för bättre dagar…

Två genuint välskrivna litet längre artiklar står Nils Johan Tjärnlund respektive Martin Tunström för. Den förre skriver initierat och historiekunnigt om Mats Johanssons barndomsstad Sundsvall medan den senare står för en briljant genomgång av högerpressen som bildningsbärare. Martin Tunström, politisk chefredaktör på Smålandsposten, beskriver ett viktigt stycke tidningshistoria på ett sätt som gör att hans artikel kommer att bli något andra återvänder till när det svenska medielandskapet seriöst ska granskas. Med den klokhet och respektfullhet som är Tunströms signum lyfter han fram ett antal avisor och enskilda personer. Han ser och beskriver:

”Att historien är oskriven säger emellertid inget om den svenska högerpresens betydelse såväl i historien som i våra dagar. Mycket trycksvärta har förbrukats sedan Sverige blev tidningsläsandets land och konservativa tidningar utgavs över praktiskt taget hela riket. Då var det opinionsbildande uppdraget satt i första rummet, på andra sidan. Tidningar grundades för att påverka samhälle och politik. Det är något som möjligen lätt glöms bort i dag, när den opinionsbildande verksamheten är ett av många uppdrag. Och när en koncern äger tidningar med snart sagt hela färgskalans politiska kulör.

Den moderata pressens historia är dess ägares och redaktörers. Under åren har banden mellan parti och press tunnats ut, sannolikt till glädje för bägge parter. Lojaliteten för dagens ledarskribenter är vanligen mot idéer och inte mot en parlamentariskt vald församling. Det har gjort pressen röster mindre förutsägbara, mer intressanta och sannolikt också betydligt mer betydelsefulla. Den politiska beteckningen - M – kan dock förvilla i något fall. Var finns oberoendet? Inflytande över stiftelser finns i flera fall – det gäller Stiftelsen Barometern och den stiftelse som äger Norrköpings Tidningar koncernen. Men M – står för en moderat linje – inte moderaternas. Kvar från partipresstiden finns Högerpressens förening som ett allt mer självständigt nätverk för redaktörer och direktörer. Pengar från det tidigare moderata tidningsägandet förvaltas i dag av Medialen, som moderaterna fortfarande utövar ett inflytande över. Svenska Nyhetsbyrån, majoritetsägd av landsortstidningar, levererar ledare till tidningar som saknar egna skribenter eller önskar kompletterande material.”

Martin Tunström slår också ett viktigt slag för det opinionsbildande materialet och levande ledarsidor: ”Inte heller finns någon beröringsskräck till ideologier eller till konservatism i den Moderata pressfären. På Moderata Samlingspartiets senaste stämma lyckades ombuden till sista köra över partiledningen. Orden konservatism och liberalism skulle med i programmet. Något år innan hade Nya Wermlands-Tidningen ägare – familjen Ander – beslutat att dess tidningars ledarsidor skulle benämnas konservativa. Stiftelsen Barometern, som äger 50 procent av Gota Media slår fast att Barometern och Smålandsposten ska värna konservativa idéer, vid sidan av uppdraget att hävda kristna värderingar. Ideologiernas död märks i vart fall inte på ledarsidorna.

Ledarsidornas uppdrag får sägas ha blivit än mer betydelsefullt i en tid när politiska företrädare allt oftare hakar på opinioner än skapar opinion. I partierna har chefsideologerna försvunnit och ersatts med chefskommunikatörerna. Till detta kommer att berättelser formas och sänds ut från en växande PR-industri. Tidningarnas opinionsbildning ter sig därför som unik i vårt samhälle. Avsändaren är tydlig, men obunden från organiserade intressen. Resurser finns att varje dag kommentera skeenden från en lokal horisont. På ledarsidan finns möjligheten att formulera ställningstaganden utifrån idéer och utan hänsynstaganden till det parlamentariskt möjliga eller till de målgrupper som mejslats fram från återkommande väljarundersökningar.”

Svensk Tidskrift på nätet hittar man här: http://www.svensktidskrift.se

fredag 23 december 2011

Tips från kocken

Rikard Nilsson är en av landets mer kända kockar. Det verkliga genombrottet kom via TV. För många var han intimt förknippad med Torekov och den restaurangverksamhet som drevs där under några år. Det är alltid ett sant nöje att tala om mat och smaker med Rikard Nilsson. Han är kunnig och drivs av passion.

Matkultur uppmärksammas allt oftare som den tillgång det är för en region eller ett land. Sverige avancerar mot en stadig topposition. Och Skåne med sina råvaror är svårt att tänka sig utan mycket mat, god mat och mat i rättan tid!

Samtidigt kläms restaurangbranschen mellan tuffa krav och mångas misstänksamhet om svarta pengar och annat mygel. Marginalerna är många gånger små. Folk blir förbannade då en restaurang en vacker sommarkväll inte kan ta emot fler gäster medan samma lokal gapar tom en kulen höstdag. Restaurangerna är viktiga både för vår matkultur men också som arbetsplatser. Inte minst många unga kan här hitta sin första anställning. Det jobb som gör att man tjänar egna pengar och känner sig nyttig. Nu sänks restaurangmomsen. Det är bra. Mer kan göras! I Kvällsposten slår just kocken Rikard Nilsson och jag ett slag för denna viktiga bransch. Bland annat skriver vi:

”Låt oss ta ett exempel: Ett företag ställer ut på en mässa, besätter sin monter med personal och utrustning. De anställda bor på hotell. Låt oss säga att man lägger en halv miljon kronor i allt som har med mässan att göra. Allt är avdragsgillt Så fort någon i personalen går ut i mässgången och drar in en kund i montern för att visa hur bra produkter de har, händer nått! Wow vilka fina produkter ni har, säger kunden. Och personalen i montern säger, låt oss träffas i kväll över en middag och diskutera upplägget för affären. I samma ögonblick som de kommer in i restaurangen så ändras förutsättningarna och företaget får helt plötsligt bara dra av 90 kronor per person. Är inte det att diskriminera en hel bransch! Och så nu kritiken mot den sänkta momsen!

Det är dags att se att restaurangnäringen är en viktig del i Sveriges utveckling! Olika tävlingar visar att vi är världsmästare på mat, europeiska mästare i matlagning, nordiska mästare i matlagning och svenska mästare i matlagning. Årets Kock i snart 30 år har varit stilbildande världen över när det gäller gastronomi och att ligga i framkant!

Det finns behov av fler reformer.”

Hela vår debattartikel finns här: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2657958/debatt-en-rejal-portion-momssankning

fredag 16 december 2011

Elområden sliter sönder

Energi är något som väcker intresse. Den senaste tiden har det varit ett antal telefonsamtal och en hel del e-post med frågor och funderingar. Allt är inte så enkelt att förklara. I södra Sverige börjar kunskapen om att landet nu är indelat i olika elområden att sprida sig. Plötsligt blir det uppenbart att priserna är olika och att den som bor och är verksam i söder betalar mest.

Det har heller inte varit en fråga för riksdagen. Ansvarig myndighet har gjort denna indelning. Delvis efter krav från Danmark och delvis för att undvika vad som kunde ha blivit ett högt och kännbart skadestånd till EU.

Problemen har till stod del sin grund i den snabbavveckling av kärnkraften socialdemokraterna inledde med vänster- och miljöpartiet. De båda reaktorerna i Barsebäck stängdes av utan att det investerades i förbättrade överföringsmöjligheter från andra håll. Dessutom i ett Sydsverige som befolkningsmässigt fortsätter att växa. Svenska Kraftnät försöker nu satsa på nya ledningar, men det tar tid. Det hela kan vara klart till 2014-15, sägs det.

Vi är några stycken moderata riksdagsledamöter i Nordvästskåne som engagerat oss. Jonas Jacobsson Gjörtler, duktig kollega från Helsingborg och ledamot av Näringsutskottet, tog initiativ till en debattartikel i NST/HD. Bland annat skrev vi om indelningen av Sverige i fyra elprisområden:

”De flesta är överens om att vi är på väg mot först en nordisk och därefter en europeisk elmarknad. Med den nya indelningen tas i stället ett stort steg i andra riktningen genom en kvasiregional indelning som saknar all förankring hos medborgarna/…/

Det största problemet är att reformen riskerar att slita sönder Sverige genom att den skapar konstlade motsättningar mellan nord och syd. I Sverige har vi länge ansett att förutsättningarna beträffande viktig infrastruktur bör vara så likvärdiga som möjligt i hela landet. I och med elområdesreformen gäller inte denna princip längre.

Störst är problemet för den elintensiva industrin. Den handlar upp el till fast pris på lång sikt och gynnas således inte av årets varma väder. Nu tvingas den, till följd av reformen, att betala merkostnader på över 20 procent för sin viktigaste basvara. Så stora merkostnader i verksamheter där marginalerna ofta är små gör att företag vi talat med nu överväger nedläggning eller flytt utomlands.

Grundproblemet är nedläggningen av Barsebäck och att inte kraftöverföringen byggdes ut i samband med den. På lång sikt löses detta genom att såväl elproduktion som ledningskapacitet byggs ut, men det tar tyvärr tid.”

Vi ger också förslag på en möjlig lösning i avvaktan på förbättrad kapacitet: ”En sådan indelning – i två områden i stället för fyra – skulle jämna ut prisskillnaderna avsevärt och dämpa problemen i södra Sverige.”

Här finns artikeln i sin helhet: http://hd.se/ledare/2011/12/14/riv-upp-indelning-av-elomraden/

tisdag 13 december 2011

SDs fåfänga försök att fånga en ideologi

För någon vecka sedan beslutade Sverigedemokraterna om en ny ideologisk inriktning. SD påstår sig nu vara socialkonservativt från att tidigare ha lyft fram nationalismen som det bärande fundamentet. För egen del anser jag att partiet inte bara i ord utan i handling måste visa att det förstår vad som skrivs i programmet. Och då finns det absolut ingenting som signalerar någon förändring. Det räcker inte med att byta ut en skylt mot en annan och sedan tro att allt kan vara lika! Ifall det inte heller görs någon vettig definition och förklaring till vad som menas med socialkonservatism riskerar den ideologiska etiketten att förlora all mening och innehåll. Och medan de som bildade Sverigedemokraterna 1988 före det var aktiva i små ljusskygga sekter och obskyra organisationer fanns många andra som redan då försökte medverka till ett samtal om konservatismen. Lika litet som SD tidigare deltagit i en sådan idémässig utveckling lika litet kommer nog bidraget även att vara i framtiden.

Därför är det viktigt att förklara vad socialkonservatism är så att sverigedemokraterna inser att de hoppat i galen tunna i förhållande till sina skarpa politiska förslag men också för att inte solka ned en konservativ idédebatt i Sverige.

I ett inlägg pekar jag på några sådana saker som jag tycker är relevanta i sammanhanget: ”Det viktiga är dock inte vad man nödvändigtvis säger utan vad man är. Moderaterna betecknade sig exempelvis som det enda arbetarpartiet i samband med valet 2010 till ett antal socialdemokraters ilska. Samtidigt följdes detta upp av en tydlig reformagenda som fokuserade på fortsatta skattesänkningar med huvudinriktning på låg- och medelinkomsttagare samt en tydlig arbetslinje. M lockade också i valet fler av dem som arbetar än S.

Så Sverigedemokraterna har en uppgift att med sin politik visa prov på socialkonservativa drag. Ett bärande inslag borde vara medkännandet som en del av det sociala. Här finns dock absolut inget som tyder på en orientering bort från den invandrings- och flyktingpolitik som hittills varit allt annat överskuggande i partiets hållning. Riksdagens talarstol används flitigt för att skuldbelägga människor på flykt till vårt land och med giftig udd beskriva en religion som islam.

Ett förenande drag för många konservativa är också insikten om människans ofullkomlighet, den egna likväl som andras. Det leder till mindre självsäkerhet och en mer lyssnade och pragmatisk hållning. För egen del tycker jag också att en modern konservatism bör vara kosmopolitisk med insikt om hur vi påverkas av andra kulturer, traditioner och religioner. Och där nyfikenheten och det genuina intresset är känslospröten istället för rädslan. Även här har jag svårt att se att SD gjort några positionsförflyttningar.”

Hela inlägget finns exempelvis här: http://politikerbloggen.nyheterna.se/2011/12/12/47417/

torsdag 8 december 2011

Norge visar vägen i Stasi-öppenhet

En första omgång samtal har förts mellan riksdagspartiernas gruppledare och justitieminister Beatrice Ask om Säpos så kallade Stasiarkiv. Det är ett första och efterlängtat litet steg mot ökad öppenhet. Dialogen ska enligt medieuppgifter fortsätta. Och som en mörk skugga över alltihop hänger Justitiekanslerns förundersökning, efter anmälan från Säpo, mot forskaren Birgitta Almgren för hennes senaste bok Inte bara spioner…

JKs agerande är anmärkningsvärt och har väckt internationell uppmärksamhet bland forskare och akademiker både här hemma som utomlands. Särskilt allvarligt är det då Birgitta Almgren varit mycket tydlig med att hon skulle respektera de förbehåll och inskränkningar domstolen satte upp för att ge henne tillgång till arkivstudier i Sverige. Men ingen svensk domstol kan förhindra henne att publicera uppgifter som inhämtats någon annanstans, exempelvis i Berlin eller sådant som skrivits i utländska tidningar.

Men det är inte endast här som det förs diskussion om Stasis aktiviteter. Kunskapen sprider sig om det så kallade Rosenholz-arkivets innehåll. De uppgifter som finns i Sverige och i många andra länder är de så kallade F16-korten. I sammanhanget mer lågoktaniga informationer där DDR-staten antecknade uppgifter om allt och alla som de höll ögonen på, både vänner som fiender. Mer högoktanigt finns på F22-korten och Statistikkorten. Dessa finns i USA. Frågan är nu om det finns någon vilja att ta hem detta till Sverige?

I vårt grannland Norge har i dagarna förts en intressant diskussion i Stortinget med utgångspunkt i en interpellation av Höyrerepresentanten Anders B Werp. Många ledamöter deltog på ett mycket kunnigt och livaktigt sätt – på sitt sätt en kontrast till Sverige!

Werp inledde: ”Temaet for denne interpellasjonen kan ses som en forlengelse av denne åpenhetslinjen. Det er på tide å tenne lyset også i den norske delen av Stasi-arkivet. Men for å gjøre det må vi sikre oss at vi har nøklene til dette arkivet. Disse nøklene befinner seg i USA, hos den amerikanske etterretningsorganisasjonen CIA, og omtales som Rosenholz-arkivet.”

Han gav också en historisk bakgrundsteckning till sina frågor ställda till justitieministern: ”For det første er dette i ferd med å bli en del av vår nære historie. Førstegangsvelgerne ved stortingsvalget i 2009 var de første som er født etter murens fall i 1989. De har dermed ingen egne referansepunkter til den kalde krigen og den ideologiske kampen mellom demokrati og autoritær sosialisme.

En del nordmenn ble fascinert av de kulisser som ble reist av østblokken. Så ikke disse nordmennene undertrykkelsen bak disse kulissene? Trodde man at Berlinmuren ble reist for å beskytte østtyskere? Trodde man at de som ble skutt under fluktforsøk til Vesten, var fiender av den rette tro? Eller var det slik at så lenge man var overbevist om at den radikale sosialismen representerte det objektivt gode, så kunne det aksepteres noen offer på veien til målet? Det som skjedde, ble jo gjort i den rette doktrinens navn!

Og så man ikke framveksten av organisasjoner som Stasi som alarmerende? Da DDR kollapset i 1989, er det estimert at Stasi hadde 91 000 ansatte og 189 000 uoffisielle medarbeidere. Tidligere offiserer i Stasi hevder endog at det sistnevnte tallet var betydelig høyere. Stasi regnes som en av etterretningshistoriens mest effektive organisasjoner på sitt felt og den østtyske befolkningen som den mest overvåkede befolkning noensinne. Men dette var altså ikke nok til å kue befolkningens ønske om frihet i 1989.

Rosenholz-arkivet inneholder tre typer mikrofilmede kartotekkort, som forenklet kan beskrives slik: F 16-kortene inneholdt personopplysninger for personer som enten hadde kontakt med Stasi, eller som Stasi betegnet som interessante. Dette er med andre ord ikke et entydig kartotek over agenter. F 22-kortene derimot er et kartotek over aktive agenter. Det gjør dette kartoteket særdeles interessant. Til slutt består Rosenholz-arkivet av statistikkort. Disse inneholder kodenavn, agentkategori, dato for verving, motiv for verving, yrke, slektskapsforhold m. m., samt Stasis bedømmelse av agentens kvalitet og troverdighet/…/

Interpellasjonen dreier seg også om tilgjengelighet til materialet fra Rosenholz-arkivet for forskere, presse og allmennhet. Målet må være en tilgjengelighet basert på velprøvde regler som ivaretar rettssikkerhet, forskning og rikets sikkerhet. Særlig for forskningen er det viktig å etablere gode regler for tilgangen til materialet. For min egen del vil jeg legge til at siktemålet i neste omgang bør være å overføre hele det norske materialet fra Rosenholz-arkivet til Stasi-arkivet i Tyskland. På den måten kan vi kanskje også bidra til den tyske forsoningsprosessen.”

Just möjligheten för forskare och journalister att granska är av central betydelse. Det gäller inte bara Norge utan även Sverige! En tanke skulle ju kunna vara någon form av historiegrupp. Intressant och även det i kontrast till Sverige är att det i Stortinget också tagits upp den Visbydeklaration som gjorts av forskare om öppenhet kring Stasiverksamheten i Norden.

Minister Grete Faremo sa i sitt svar: ”I forbindelse med den internasjonale forskerkonferansen i Visby i september i år, Stasi i Norden, ble det avgitt et opprop til de nordiske regjeringene om å ta et initiativ til å be CIA utlevere Rosenholz-dokumenter til Stasi-arkivet i Berlin/…/

DDR og Stasis virksomhet mot Norge og norske borgere er en del av vår etterkrigshistorie. Materialet kan kaste nytt lys over denne delen av historien om den kalde krigen. Jeg er derfor positiv til at vi skal foreta nærmere undersøkelser om mulighetene til å hente relevant materiale til Norge.”

I likhet med Sveriges justitieminister listas några av svårigheterna: ”Håndtering av denne typen materiale reiser også en rekke problemstillinger bl.a. av sikkerhetsmessige og personmessig karakter som må avklares. Det er derfor for tidlig å mene noe kvalifisert om hvordan og under hvilke forutsetninger forskere og andre eventuelt vil kunne gis tilgang.”

Även om det huvudsakligen var borgerliga politiker som var aktiva i Stortingsdebatten så fanns även någon vänsterröst. Socialdemokraten Anna Ljunggren sa: ”For ettertiden kan det være interessant å få forsket på disse såkalte Rosenholz-filene. Jeg mener at tiden er inne for at forskere nå bør få tilgang til disse. Vi ønsker åpenhet og kunnskap om det som har skjedd, selvsagt med hensyn til personvernet, de berørtes rettssikkerhet og rikets sikkerhet.”

Höyrerepsentanten Ingjerd Schou krävde handling: ”Sett fra mitt ståsted forventer jeg at regjeringen tar et initiativ overfor de amerikanske myndighetene for å få utlevert fra Rosenholz-arkivet alle de tre kartotekkortene som er omtalt, og som nettopp omhandler Stasis aktivitet i Norge. Det er flere begrunnelser for dette. Det ene er at de som eventuelt måtte være berørt, må få anledning til å vite: Er jeg omtalt der, eller er jeg ikke? Dessuten er det viktig etterretningsinformasjon. Det gir kunnskap om vår tidligere historie, og hvordan også vårt land var en del av det vi liker å tenke på som ikke-eksisterende i Norge.
Dessuten er det en viktig historisk dokumentasjon. Det er viktig både for forskere og for presse, men også for allmennheten at vi får tilgjengelighet til dette. Når så mange som en halv million mennesker i Tyskland har spurt, vil det forholdsvis selvfølgelig ikke være på langt nær så mange i Norge. Men for dem det gjelder, er det viktig. Når vi får åpenhet om dette, kan vårt land med verdighet si at vi har turt å gå inn i alle de forholdene som vi i dag ikke liker å tenke på.”

Inlägg efter inlägg trummade in budskapen om öppenhet, kraven på kontakter med USA för att få ut mer relevanta uppgifter från Rosenholz-arkivet och möjligheterna att bedriva seriös forskning. Förhoppningsvis kan den norska hållningen inspirera Sverige. Kanske kan något göras gemensamt?

Justitieminister Faremos slutord om att nu orka gå vidare borde även vara giltiga för oss: ”Etter full stopp i 1996 har det vært mange regjeringer som ikke har sett tiden som den rette til å ta opp igjen denne saken. Jeg har lovet nå at det vil vi gjøre. Om det også er mulig å hente inspirasjon fra våre naboland, vil vi se nærmere på, og jeg kan love at jeg gjør dette med stor kraft.”

torsdag 1 december 2011

Nordiska hinder

I riksdagen har det varit ett heldagsseminarium om gränshinder. Nordiska rådet var medarrangör. På plats fanns parlamentariker från Sverige, Norge, Finland och Åland. Det fanns tjänstemän från olika nivåer och ett par olika nordiska ministrar. Således en bra samling. Några dagar dessförinnan hade arbetsmarknadsministrarna träffats för att tala om vilka barriärer som kan tas bort. Och Jan Björklund hade tillkännagett att Sverige satsar en årlig miljon på att stärka finskans ställning i Sverige. Ifråga om ambitioner råder ingen tvekan om den önskade färdriktningen!

En av föreläsarna fäste uppmärksamheten på det faktum att Norden kommit långt i att knyta samman länderna. Och det är ett perspektiv som ibland saknas i debatten! De senaste åren har det politiska arbetet prioriterats på att försöka ta bort gränshinder. Och då blir det gärna så att man vältrar sig i historier och berättelser kring allt som inte fungerar. Sådana exempel finns! För varje drabbad är detta allvarligt. Men när Norden jämförs med andra områden i Europa där det existerar ett mer omfattande samarbete så skiljer vi oss ut på ett positivt sätt. Några sådana delregioner är UK/Irland, Belgien/Tyskland/Frankrike/Luxemburg samt Österrike/Schweiz/Tyskland/Italien. I fråga om handel ligger vi på samma nivå medan Norden skiljer ut sig genom en högre grad av integration ifråga om service och investeringar.

Trots det finns mer som kan göras. Det gäller att underlätta för pendling, service, handel och investeringar. Kan den gemensamma potentialen frigöras blir Norden mer attraktivt i utomståendes ögon vilket i sig kan locka ytterligare kompetens och kapital. Och omvänt, ju mer splittringen framhävs desto mer kan andra dra sig för att göra affärer med Norden.

Strömstad användes som ett konkret exempel. Med en och en halv timmas avstånd till Oslo och två timmars färdväg till Göteborg finns en hel del som arbetspendlar. I dag drygt 140 till Oslo och ungefär 120 till Göteborg i en kommun med drygt 10 000 invånare. Den generellt högre lönenivån i Norges huvudstad och det något kortare avståndet borde dock göra att ännu fler sökte sig dit än i dag. För Strömstads del borde det handla om 20-30 personer till. Det finns således saker som lägger hinder vägen. Kan dagens trögheter tas bort handlar det om att öka andelen pendlare i Norden från dagens 60 000 med bortåt tio procent. Den samlade vinsten beräknas till mellan en halv och en miljard danska kronor. Skulle dessutom alla som börjar jobba komma från arbetslöshet sparas fyra miljarder danska kronor i minskade ersättningar!

Utifrån ett arbetstagarperspektiv berättade en svensk som jobbat i Danmark och som skadats där om sina svårigheter både att få ut sjukersättningar som att få adekvat rehabilitering. Han sändes mellan olika system i de båda länderna. En bisarr labyrintliknande situation beskrevs. Och vid ett besök jag tidigare gjort hos ett svensk byggbolag som haft danska arbetare på den svenska sidan redogörs för en liknande situation. Ansvarig sade att han skämdes. Av detta kan en viktig slutsats dras att myndigheter som Försäkringskassan i de olika länderna borde ha någon som är ”Nordenspecialist” och som kan göras ansvarig för samordningen. För det är sällan viljan brister utan snarare förmågan att få omfattande välfärdssystem att bli kompatibla!

En företagare beskrev hur olika standards och auktoriseringar förhindrar för byggjobbare, elektriker och andra att ta sig mellan länderna. I Danmark får ett trähus endast vara fyra våningar högt medan den tillåtna höjden i Sverige är 7-8 våningar. Låt oss bli mer nordiska genom samordning löd hans kloka sammanfattande råd! Här är det viktigt att varje lagstiftningsprocess följs av den givna och goda följdfrågan ifall man tänkt igenom konsekvenserna av nya regler utifrån ett nordiskt perspektiv. Kommer samarbetet att underlättas eller försvåras? När det svenska socialförsäkringssystemet nu granskas så har en remiss av den senaste delrapporten sänts till de andra länderna. De är bra och steg i rätt riktning!

Det är viktigt att alla tokiga gränshinder uppmärksammas – oavsett om det handlar om enskilda som har problem med föräldraförsäkring, a-kassa eller Malmtågen som måste byta lokförare då gränsen mellan Sverige och Norge passeras – men samtidigt är det också av stor betydelse att de goda exemplen lyfts fram. Det finns ett omfattande samarbete i Norden. Tack vare det Gränshindersforum som inrättats av regeringarna avskaffas nu 10-14 gränshinder om året. Och dagens svårigheter beror inte på att folkvalda eller tjänstemän önskar att det ska finnas barriärer. Istället finns en genuin och delad vilja att göra något åt dem!

onsdag 23 november 2011

Samarbete och ansvar

För mig är nordiskt samarbete viktigt och jag tycker det är angeläget att ständigt lyfta fram Östersjöaspekten. Det faktum att de fem länderna tillsammans med de tre baltiska republikerna för några månader sedan undertecknat en överenskommelse om samordning på det diplomatiska området är helt klart steg i rätt riktning. På liknande sätt är det med den Nordiska stridsgrupp som satts upp. Tanken är att EU snabbt ska ha ungefär 2000 soldater att använda för en insats i närområdet. Delar av stridsgruppen som Sverige hade ansvaret för under första halvåret 2011 kom också att användas för den svenska flygspaningen över Libyen. För mig skulle en sådan stridsgrupp kunna ges ännu mer ordnade och långsiktiga former, för det innebär gemensam träning och att vi kommer varandra närmare.

Nu är det dags igen för Sverige att axla ansvar. Det finns förslag om att de andra ska samlas under blågul ledning 2014. Men det finns även kritiker från oppositionen som ifrågasätter detta. Jag hoppas att de ska tänka om. I Kvällsposten har jag skrivit om ansvarstagandet:

”När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen/…/

För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.

När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.

Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.”

Här finns hela debattartikeln i Kvällsposten: http://kvp.expressen.se/ledare/1.2629138/ta-sveriges-ansvar-pa-allvar

måndag 21 november 2011

Söt valseger med bitter eftersmak

När Mariano Rajoy med slängkyssar tackade alla anhängare i centrala Madrid bekräftade han sitt partis valseger och sin egen kommande premiärministerpost ungefär åtta år för sent. Tågbombningar och människors död kom då att hittills för första och enda gången allvarligt påverka den politiska utvecklingen i Europa. Men istället för att backa upp den sittande regeringen och i sökandet efter stabilitet och kontinuitet stödja den kom folkets vrede att riktas mot då styrande borgerliga Partido Popular. Med endast några få dagar till valet kom de att peka ut baskiska terrorister som ansvariga för morden istället för som det verkligen var muslimska extremister. Folket reagerade med vrede mot vad som uppfattades som undanflykter och medvetna lögner och Rajoy fick inte bli regeringschef efter sin partikamrat Aznar som tillkännagett han skulle sluta i samband med valet.

Med det förtida valet i november 2011 har han tagit en gruvlig revansch. Bristen på karisma kompenseras av att han arbetar långsiktigt. Det har gett utdelning. Med sitt lätta läspande och undervisande sätt har han läxat upp socialister och medborgare i de felval Spanien gjort under senare år. Långt före andra varnade han för en växande arbetslöshet och statliga utgifter utan ekonomisk täckning. Med kollaps för Grekland och stor oro i Italien har allt fler kommit att ge honom rätt om Spaniens utsatta läge. I somras kunde jag i spansk TV återkommande se hur han hudflängde de styrande socialisterna. Valet kom också att tidigareläggas med ett par månader samtidigt som regeringen började vidta de första viktiga åtstramningarna. Allt detta ska nu förvaltas vidare.

På valdagen belönades Rajoy och hans parti PP med egen majoritet. Av 350 mandat kunde man räkna hem 186 mot 110 för socialisterna. Framgångar kunde även noteras för det katalanska partiet CiU samt vänsterpartiet IU. Medan det största borgerliga partiet ökar 30 mandat minskar vänsterns ledande kraft med 50. Inför valet har också funnits grupper som uppmanat både till blankröstande som att inte delta alls i protest mot dagens styrande politiker. Visserligen minskade deltagandet från 73,85 procent 2008 till dagens 71,69 samtidigt som andelen proteströstande också ökat något – men det kan knappast sägas vara tillräckligt för att tolkas som en massiv protest.

Mariano Rajoy kunde med ledande kvinnor vid sin sida – utöver hustrun andra PP-ansvariga som Ana Mato, Dolores de Cospedal och Sáenz de Santamaria – tacka spanska folket för den försenade valsegern. Men i stundens sötma fanns säkert också framtidens bitterhet. Det handlar om att rycka upp ett land med EU-områdets högsta arbetslöshet. Det handlar om stora utmaningar som förhoppningsvis möts med omfattande reformpaket snarast möjligt. Istället för att dra ut på plågan är det viktigt att så snabbt som möjligt använda den egna PP-majoriteten till det nödvändiga.

Spanien är ett exempel på ett land som bedrivit traditionell socialdemokratisk ekonomisk politik. Det har gjorts av med mer pengar än vad man haft. För det har S-sidan nu betalat ett politiskt pris, problemet är att folket också under ett antal år tvingas hantera misshushållningen på andra sätt. För Rajoy kan det lyckligaste ögonblicket under de kommande åren ha varit då han med nära och kära tackade för valsegern. Nu är det bara hårt arbete som återstår!

söndag 20 november 2011

Egypten på väg mot val

En smula orolig och närmast ödestroende kan man bli när jag vid ett nytt besök i Egypten endast ett par veckor efter det senaste så hemsöks landet åter av upplopp och blodiga demonstrationer. I slutet av oktober kunde jag från andra sidan av Nilen följa de kravaller som kom att kräva runt 30 människors liv och bortåt 300 skadade. Dagarna runt 19 november var det dags för nya sammanstötningar – den här gången inte speciellt många som fått mista livet men åtskilliga som skadats.

För en tid sedan släppte vice premiärministern Ali Al-Selmi sitt förslag till några bärande principer för vad en ny konstitution bör innehålla. Framför allt handlade det om olika garantier för militären att dels behålla privilegier och dels undvika åtal eller andra repressalier för händelser som skett tidigare. Detta var en inblandning i det kommande grundlagsskrivandet som retade centrala grupper. Framför allt muslimerna gick ut på gatorna efter fredagsbönen.

För över ett halvår sedan föstes president Mubarak åt sidan. På ett tidigt stadium lovade militären att både vara en garant för revolutionen som att snabbt se till att makten överfördes till nya demokratiska ledare. Det som sades ta maximalt ett halvår har nu pågått långt längre än tidigare utlovats. 28 november ska den första omgången av val till parlamentet inledas. De ska pågå till januari/februari och därefter blir det ännu en omgång till den rådgivande shura-församlingen. Sedan ska 100 företrädare utses till en grundlagskommitté som har närmare ett år sig på att arbeta. När det finns förslag till ny konstitution ska den diskuteras och därefter är det dags för folkomröstning. Ungefär två år efter Mubarkars fall kan det vara dags för att välja en ny president och statschef. Självfallet finns det grupper som känner sig både frustrerade och irriterade över att det tar sådan tid.

Muslimerna tillsammans med andra religiösa grupper har legat förhållandevis lågt under månaderna av revolutionär yra. Att man nu vaknar till livs kan ses som att garantier ska säkras inför det kommande valet som att dagens styrande militärer varnas för att inte glömma bort vem som får makten i framtiden då just muslimska partier väntas göra bra ifrån sig. Rent allmänt antas det nämligen att ”islamisterna” ska vinna. Vad är då detta för grupp? Den är allt annat än enhetlig. Salafisterna är de som på goda grunder antas stå Saudiarabien nära medan brödraskaptes parti är ett annat. Och de två har svårt att tåla varandra. För några dagar sedan var dessutom runt 50 partier registrerade. Nu är det 60. Samtidigt har tiden gått ut för egypter utomlands att registrera sig som väljare. Av de åtta miljoner som beräknas bo utanför Egypten har endast 319 000 skrivit in sig i röstlängderna. Av dessa är dock drygt 127 000 boende i Saudiarabien och 63 000 i Kuwait.

De religiösa krafterna var inte de bland de mest framträdande grupperna då folk började demonstrera på Tahrirtorget i centrala Kairo i början av året. Det är nu mot slutet då den gamla regimens dagar uppenbarligen är räknade som olika grupper väljer att beskriva sig som revolutionens barn. Militärens försök att säkra sin framtid och motreaktionerna ska ses i ljuset av att olika muslimska grupper räknar med bra valresultat. Varför dela dessa framgångar med någon? Allra helst en militärmakt som vill skriva en ny konstitution?

Samtidigt finns goda tecken. Tunisien är ett sådant. Det muslimska Enahada-partiet gjorde bra ifrån sig med runt 40 procent av väljarna. Samtidigt har samarbete mellan de största grupperingarna tillkännagetts. Enahada får premiärministerposten medan det sekulära Congress for the Republic, människorättsaktvisten och läkaren Moncef Marzouki tilldelas presidentposten och ett vänsterparti lägger beslag på talmanskapet. Tydligt visas ambitionen att forma breda koalitioner och att komma överens. Och även om de muslimska partierna spås en god framtid i Egypten så visar utvecklingen i Tunisien hur viktigt det är att arbeta tillsammans!

Just nu pågår striderna för hur konstitutionen i Egypten ska skrivas och vilka grupper som ska ingå. Det tar sig olika uttryck. Och det är inte alltid lätt att veta vem som är ens egen vän eller politiska motståndare.

Som utländsk besökare kan man ändå slås av människors vänlighet. Eller som en politiskt aktiv uttryckte det: Vi är religiösa men också mycket återhållsamma, här finns inte plats för extremism! Man skulle ju kunna tro att det finns en viss misstänksamhet mot utlänningar. För några veckor sedan såg en trafikpolis hur jag stod invid vägen och inte vågade korsa den på grund av de rent vilda bilförarna. Han sträckte upp handen och stoppade allt. På liknande sätt var det för någon dag sedan. Nej, taxin kunde inte göra en vänstersväng mot trafikströmmen. Jo, det gick bra då det ändå handlade om en utlänning där bak. Inte därför att någon krävde en muta eller dusör utan därför att man önskade visa upp ett fungerande Egypten. De poliserna och den taxikillen medverkade till det! Det är dem som avgör de kommande månadernas val!

måndag 14 november 2011

Över 300 000 utdelade

För sjuttonde året i rad har Föreningen Norden i Helsingborg ansvarat för Nordiska Bokens Dag i Öresundsregionen. Det får nog beskrivas som en succé. Dels därför att en stor publik ständigt sluter upp bestående av 450-550 litteraturintresserade och dels därför att namnkunniga författare tillsammans med sina förläggare prioriterar deltagande.

Årets arrangemang som gick av stapeln söndag 13 november var inget undantag. I år var mötesplatsen Kulturvarvet i Helsingör. En speciell, mycket central miljö, som invigdes för ett år sedan (10/10 2010) och som fortfarande är under uppbyggnad. Här finns utställningslokaler, bibliotek och en scen. Allt på behagligt promenadavstånd från färjeläger och centralstation.

En författare från varje land brukar bjudas in. Kulturskribenten Philip Teir från Finland presenterade sin senaste novellsamling Akta dig för att färdas alltför fort. Den text han själv läste gav prov på en underfundig prosa. Jag köpte boken och fick med mig en dedikation: ”Till Hans. Endast för personligt bruk! Tack för att du kom.” Jag är övertygad om att den är bra men har också ett visst medlidande med den författare som får signera bredvid Jan Guillou. Kön ringlade omedelbart lång framför hans plats. Dessutom hade han gjort ett starkt och bitskt framträdande en stund dessförinnan hånandes både den alltför litterära litteraturen som mystiken kring att producera film. Hårt arbete och goda förberedelser var hans rekommendationer. När han blev alltför frispråkig skruvade några av de andra medförfattarna på sig.

Christina Hesslholdt från Danmark läste behagligt ur sin senaste bok och visade på textens möjligheter. Satsningen på att vara i Helsingör hade delvis möjliggjorts tack vare stöd från Svensk-Danska Kulturfonden där jag sitter som ordförande. Nordiska Bokens Dag är onekligen ett gott exempel på ett utbyte av hög nivå. Dels därför att det lockar till läsning och dels därför att de nordiska språken används ledigt och avspänt under timmarna av presentation. Det är ett föredöme i hur enkelt kulturutbyte mellan länderna kan vara – och just därför så svårt.

Svensk-Danska Kulturfonden har under året stött ett antal andra projekt. Totalt har 306 000 svenska kronor delats ut vid vårens stora fördelning, vilket är knappt hälften av alla sökta pengar. Såldes god utdelning för alla dem som hört av sig! Totalt 17 enskilda projektbidrag. Utöver Föreningen Norden i Helsingborg som fått pengar till bokdagar kan exempelvis följande noteras:

Forskarnätverket MultiNord, Stockholm, 25 000 för ett seminarium om flerspråkiga ungdomars språkbruk i danska, svenska och norska urbana miljöer och föreställningar om ungas språk samt flerspråkiga ungas känsla av erkännande och uteslutning i en globaliserad tid.

Upplysta spår, 20 000 kronor för musikdramatik. Ett visuellt audiodrama om ljus och mörker, är undertiteln till det en timme långa verket för sångare, musiker och dansare från både Sverige och Danmark.

35 000 kronor för samverkan mellan Københavns Musikteater och Malmö stadsteater för en uppsättning av en musikföreställning baserad på exilförfattaren Atiq Rahimis roman Les mille maisons du reve et de la terreur.

Svenska Stiftelsen Ung Nordisk Musik, 10 000 kronor för ett seminarium i Köpenhamn för att skapa en mötesplats för unga tonsättare från alla fem länder.

Danmarks Ambassad, Stockholm, 25 000 kronor för en bok om danskar som bor i Sverige och deras erfarenheter och upplevelser. Porträtten tecknas av personer som bor i olika delar av landet.

Kammarkören GAIA, Århus, 50 000 kronor. GAIA – en kammarkör med 26 medlemmar har bjudits in till Uppsala Domkyrka och Maria Magdalena Kyrka, Stockholm, for tre konserter. Målet är att skapa ett nätverk mellan svensk och dansk körmiljö.

Jag är glad åt att det blivit litet mer Danmark i Sverige och vet att systerfonden på andra sidan Östersjön arbetar lika träget med att förse Danmark med mer Sverige! Gott utbyte!

torsdag 10 november 2011

Nya bud från S i försvarspolitiken

Efter en rätt lång tystnad i försvarspolitiska frågor har socialdemokraterna nu åter börjat tala. Med sig efter valet 2010 hade det största oppositionspartiet med sig rätt kraftiga neddragningar inom området som gemensamma förslag tillsammans med V och MP. Att stryka två miljarder kronor var nog rätt hämmande och förklarar en hel del av den då valda återhållsamheten. Nu har S valt att lägga sig på exakt samma nivå i kronor och ören räknat som Alliansregeringen. Verklighetsanpassning!

Trots att ramarna är lika finns några skillnader. Och åtminstone en är av stor och principiell natur. Tydligt markeras nu från S-håll att man motsätter sig att Sverige axlar huvudansvar för en ny Nordisk stridsgrupp 2014. Två gånger, 2008 respektive 2011, har vi valt att koordinera och leda. Första gången var efter beslut under den dåvarande S-regeringen. Kring planerandet och utförandet finns dessvärre en hel del att säga och mycket sammanfattades i en stark kritisk rapport från Riksrevisionen.

Nu finns alla förutsättningar för en större framgång. För egen del tycker jag också att det är viktigt att Sverige orkar visa ledarskap runt Östersjön. En ny nordisk stridsgrupp leder till deltagande från andra länder i vår närhet, med säkerhet även från Baltikums sida, vilket är bra då man tränar tillsammans och bygger upp förtroende för varandra. Även om stridsgruppen aldrig ens sätts in för att tjäna EUs syften görs ändå stor nytta.

I Svenska Dagbladet har Försvarsutskottets vice ordförande Cecilia Widegren (M) och undertecknad utvecklat en del tankegångar kring detta och socialdemokraternas syn på ekonomi i övrigt:

”Med det nya försvaret får vi fler soldater och sjömän, som är bättre utrustade och övade än tidigare, och som mycket snabbare kan användas om Sverige hotas. Medan i princip alla europeiska länder tvingas till försvarsnedskärningar kan Sverige i stället stärka försvarsförmågan tack vare stabila statsfinanser och en försvarsekonomi i balans.

I alliansregeringens budgetförslag överförs nästan en miljard från logistik och stödfunktioner till Försvarsmaktens förbandsverksamhet på två år. Detta handlar om pågående och genomförda effektiviseringar som grundas på Försvarsstrukturutredningen (FSU). En nästan tusensidig utredning med erforderliga konsekvensanalyser om hur stödet till Försvarsmakten kan effektiviseras.

Därutöver ger regeringen i uppdrag till Försvarsmakten och Försvarets Materielverk (FMV) tillsammans att under 2012 se över hur ytterligare överföringar kan göras i linje med Försvarsstrukturutredningens förslag. Detta blir däremot aktuellt först i nästa års budgetproposition.

Få funktioner inom försvaret torde vara så väl genomlysta som logistik och stödfunktionerna. Peter Hultqvists påstående att det saknas ordentligt underlag för de planerade överinföringarna ter sig därför märkligt. Eller vill Försvarsutskottets ordförande fördröja möjligheterna att stärka förbandsverksamheten genom ytterligare en utredning? Skulle S aktivt välja att verka mot att frigöra medel eller försena dem medverkar man till att undergräva försvarsreformens finansiering. Det bör på alla sätt beklagas/…/

Det finns ett socialdemokratiskt arv kring nordiska stridsgruppen som dagens politiker tycks vilja bortse från. Än konstigare är att när väl försvarsreformen nu får genomslag i försvarets dagliga verksamhet kommer kommande stridsgrupper, så som 2014, kunna tas direkt ur befintlig insatsorganisation. Det handlar om att använda redan befintliga resurser och ställa dem till EU:s förfogande! Om man är för internationella solidaritet, hur kan man då vara emot det i praktiken? Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat starkt önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

Hela debattartikeln finns här:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/konstigt-att-s-tar-sin-hand-fran-nbg_6621374.svd

måndag 24 oktober 2011

Uppdraget slutfört och väl utfört

Måndag 24 oktober var sista dag i riksdagens mandat för den så kallade Libyenmissionen. Över parti- och blockgränserna har den svenska insatsen haft ett brett stöd. Det har varit en styrka utåt med stor enighet och något i mitt tycke självklart inåt mot de kvinnor och män som ytterst med sina liv som insatser visat sin vilja att delta. Och det märks att vi har varit på plats. Få länder har fått så mycket beröm.

Sverige har inte bara bidragit med ord och glada tillrop utan högst påtagligt på plats. Därmed har vi varit mer lojala och ansvarstagande än ett antal Nato-länder. Internationella undersökningar visar också att svenska folket backat upp. Sverige har varit med och gjort skillnad. Spaningskapseln och fototolkarna har utfört uppgifterna snabbare och bättre än andra. Därför har svenska Jas Gripen-plan i luften prioriteras. För dem kritiska mot ett svenskt Nato-medlemskap kan det gjorda sägas visa att vi kan bidra, och det bra, även utanför alliansen. Anhängarna kan peka på att Sverige ännu kvickare hade kunnat få ta del av och ge information om landet varit fullvärdig medlem. Dessutom hade vi fått vara med runt de sammanträdesbord där de avgörande besluten fattats.

I Kvällsposten skriver jag om Libyeninsatsen och riktar ett varmt tack till de kvinnor och män som deltagit. Jag ser också en naturlig fortsättning i att Sverige axlar ansvar för den Nordiska stridsgruppen 2014:

”Sverige hörsammade snabbt önskemålen från Libyens plågade folk, landets grannar och ett antal ansvarsaxlande nationer i Medelhavsområdet att militärt göra något för att upprätthålla de beslut FN ställt sig bakom. Vi gjorde det tillsammans med nordiska vänner som Norge och Danmark/…/

Det kan konstateras: Uppdraget väl utfört och nu slutfört!

För en tid sedan hade jag möjligheten att med några andra ledamöter från riksdagens försvarsutskott besöka svenskarna stationerade på Sicilien för Libyeninsatserna. De var stolta över att vara på plats och med insikt om att de medverkade till att göra skillnad! Från en mängd olika håll har Sverige fått mycket beröm. Svenskar har uppträtt föredömligt. Gripenplanen har varit prioriterade i luften med den spaningskapsel som visat att svensk industriteknik är världsledande. Det handlar om cirka 2000 flygtimmar. De svenskar som deltagit i de internationella staberna har också tydligt tillfört kompetens.

Det finns anledning att vara stolt över den svenska Libyeninsatsen och de som varit på plats där nere. Inte minst har F17 i Blekinge bidragit på ett bra sätt. Mindre än ett dygn efter att riksdagen fattat sitt första beslut var planen på väg ned.

Det som använts är också delar av den nordiska stridsgruppen NBG11 som under svensk ledning ställdes i ordning för EU under årets första halvår. Det har rent praktiskt gått att dra nytta av den uppbyggnad som gjorts och kompetens har funnits på plats. Det har säkert medverkat både till snabbheten som en väl fungerande organisation.

Av den anledningen är det beklagligt att socialdemokraterna i sitt budgetförslag inte vill räkna med en nordisk stridsgrupp att ställas till förfogande 2014. Flera länder, exempelvis Östersjögrannarna Lettland och Litauen, har tydligt signalerat sitt starka önskemål att bidra till NBG14 under svensk ledning. På så sätt axlar vi både regionalt ledarskap som europeiskt ansvarstagande.”

För den som är intresserad finns hela artikeln här:

http://kvp.expressen.se/ledare/1.2600938/uppdraget-genomfort

söndag 16 oktober 2011

Ålands val på Ålands hav

Jag är en stor vän av Åland. Med både spänning och intresse följer jag dagens val till lagtinget. Jag är rätt övertygad om att det kommer att leda till ny politisk ledning av det självstyrande landskapet. Flera goda vänner från olika partier kandiderar. I denna krets finns nog några nya ministrar.

Den som följer utvecklingen på Åland kan också märka den ökade orienteringen västerut. Sverige blir allt viktigare. Jag tror att en väsentlig förklaring är svenskans ställning i Finland. I takt med att språket allt mer ifrågasätts blir det mer naturligt för det enspråkiga Åland att söka sig i annan riktning. Utvecklingen i Finland, men också Ålands ställning, fäster uppmärksamhet på de nordiska språkens betydelse. Jag tycker att det är en tillgång att slå vakt om. Åland som ett av de självstyrande områdena visar också på bredden och charmen i nordisk politik. På Newsmill skriver jag både om valet som om landskapets ställning mellan de båda länderna:

”Finland är i grundlagen ett tvåspråkigt land. Republikens enda undantag är Åland som är uteslutande enspråkigt svenskt. Rätt ofta glöms det bort att Sverige är en av de signatärmakter som förbundit sig att tillse att svenskan får behålla sin ställning på Åland. Trots neddragningar på den diplomatiska närvaron i olika delar av världen finns ett generalkonsulat kvar i Mariehamn. Endast ett till land markerar närvaro - Ryssland.

Också ålänningar håller med om att landskapet är på väg att byta fokus: Från öst med Finland och huvudstaden Helsingfors mot Sverige. Studenter söker sig till universitet i Uppsala och Stockholm. De flesta tar del av nyheterna via TV, radio och kvällstidningar från Sverige. Till namn torde många kunna ha lättare att säga vem som är Sveriges finansminister än Finlands. Det finns lokala politiker som till och med önskar att man använder sig av svensk tid istället för finländsk som är en timme före.

En viktig förklaring är språket. En återkommande fråga i finländsk politik är svenskans ställning. På senare år har ifrågasättandet kommit att bli återkommande och dessvärre allt mer naturligt. Det har talats om ”tvångssvenskan” och det finns dem som tycker att ryskan är långt viktigare. Allt är förvisso inte nattsvart, en tydlig röst för att slå vakt om svenskan har varit förre presidenten Martti Ahtisaari. Men självfallet påverkar detta Åland.

För egen del är jag övertygad om vikten av de nordiska språken. Det är en styrka att ungefär 20 av Nordens 25 miljoner människor kan förstå varandra. I vart fall hjälpligt och om man anstränger sig.”

Hela min text på Newsmill finns här: http://www.newsmill.se/artikel/2011/10/15/land-v-nder-sig-allt-mer-mot-sverige

fredag 14 oktober 2011

Statistikkort och Stasi

Totalt hörsammade 17 ledamöter den block- och partiöverskridande inbjudan att komma och lyssna till professor Birgitta Almgren när hon besökte riksdagen för att berätta om sin senaste bok. Med under hennes introduktion och efterföljande frågestund fanns också ett antal tjänstemän från olika utskottskanslier. Ungefär fem procent av Sveriges samlade riksdagsmän får sägas vara god uppslutning. Det är många debatter i kammaren som inte kommer upp i sådana nivåer…

I centrum för hennes forskning står den dåvarande östtyska säkerhetstjänsten Stasi och dess aktiviteter. Birgitta Almgren har försökt beskriva metoder och syften bakom DDR-statens agerande. Med sin nya bok (Inte bara spioner…) tecknar hon porträtt av de människor som sprang en diktaturs ärenden. Efter en ordentlig holmgång med myndigheterna lyckades hon ju till slut få ett domstolsutslag som gav rätten att granska svenska arkiv. Dock med kraftiga begränsningar som att exempelvis inte kontakta de svenskar som förekommer i akterna eller ens skriva ned det hon kunde läsa.

Birgitta Almgren har som den seriösa forskare hon är respekterat restriktionerna även om hon inte gillat dem. Därmed har hon inte försvårat för andra att söka tillstånd för att göra en liknande granskning. I riksdagen var hon också mycket pedagogisk och beskrev sina tankekedjor på ett lika begåvat som begripligt sätt.

Stasi använde sig av IM - inofficiella medarbetare. Sverige var ett strategiskt land som under 1960-, 70- och 80-talet försökte spela en roll mellan öst och väst. Östtyskarna ville försvåra och förhindra att det neutrala landet kom att luta sig för mycket åt ”fel” håll. Birgitta Almgren är dessutom övertygad om att Stasi hade ansvar att rapportera vidare till KGB och Sovjetunionen.

2919 Stasirapporter finns från Sverige. Först i slutet av 1990-talet lyckades dessa fullt ut att dechiffreras. Särskilt intressanta var de så kallade inflytelseagenterna. De som höll uppsikt och rapporterade till DDR men också spred ut rykten och talade väl om Östtyskland. Birgitta Almgren försöker tona ned bilden av dessa springsjasar. Det var inte riksdagsmän och andra tunga framträdande personer man önskade värva. Istället var det personer på mellannivå som lärare, journalister och andra som kontrakterades. Allra helst om de var unga idealister. Fler gjorde detta för vad de ansåg vara en god sak som freden eller för att undvika ett kärnvapenkrig än för pengar! Bland annat berättar hon om en socialdemokratisk journalist som haft tillgång till de högre S-kretsarna i Sverige. Långt in på 1980-talet fortsatte rapporterna.

Birgitta Almgren är kritisk till den svenska debatten men också de undanflykter som finns gentemot ökad öppenhet. I hög utsträckning är det endast en del av det så kallade Rosenholz-kartoteket som finns i Sverige. Här finns F16 som huvudsakligen handlar om dem Stasi varit intresserade av, således både vänner som fiender. Mer intressant är F22 och statistikkorten. Där finns anteckningar om spioner och de tunga informatörerna. Med dessa uppgifter som grund kan man sedan söka i den stora databas med Stasiuppgifter som finns i Berlin.

Säpo har aldrig begärt ut F22- eller statistikkorten från USA som nu sitter på Rosenholz-arkivet. Gör det, uppmanar Birgitta Almgren. Verkar vara en bra idé, tycker jag! Efter mötet var det dags för votering och litet senare på kvällen en mottagning på Rumäniens ambassad i vilken jag deltog. Den tid är inte så långt borta då svenskar medvetet sprang med uppgifter och informationer till olika ambassader för kommunistländerna. I dag är Rumänien ett av EUs 27 demokratiska medlemsstater. Delvis som ett resultat av att andra stod upp för friheten i en tid då ledande svenska politiker gjorde en stor sak av att befinna sig mellan öst och väst. Det är viktigt att berätta om förtrycket och dess mekanismer. En hel del återstår för att den verkliga historien ska kunna beskrivas. Fler informationer från Rosenholz-korten kan vara ett sätt att teckna en mer fulländad och korrekt bild. Säpo har inte gått till botten, hävdar Birgitta Almgren, utan de uppgifter som finns är huvudsakligen tio år gamla. På andra sidan Atlanten finns mer som borde vara av intresse.

tisdag 11 oktober 2011

Birgitta Almgren till riksdagen

De senaste veckorna har professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola väckt uppmärksamhet med sin bok Inte bara spioner…

När hennes granskning av Stasi kom ut för något år sedan startades en debatt om den dåvarande östtyska säkerhetstjänstens aktiviteter i Sverige. För egen del finner jag det lika naturligt att denna period skärskådas som hur Nazityskland försökte infiltrera vårt land. Det har dock uppfattats som olämpligt att närma sig den egna samtiden. Även om Sverige gjort mycket i samband med kommunismens kollaps och Sovjetunionens sönderfall, särskilt gentemot de tre baltiska republikerna, så har vårt land inte en alltigenom ärbar historia att se tillbaka på. Det har varit kryperi och undfallenhet gentemot det röda blocket som kunde ägna sig åt censur, förföljelse, tortyr och avrättningar medan ledande svenskar tittade åt annat håll.

Det handlar dock inte bara om staternas likgiltighet. I vissa fall fanns det personer som sprang andra länders ärenden. Inte bara som spioner utan också som informatörer och betalda propagandister. Kunskapen är kanske bäst om DDR och de östtyska medhjälparna då ett omfångsrikt kartoteksarkiv, de så kallade Rosenholz-dokumenten, hamnade i väst efter Berlinmurens fall. Seriös forskning har bedrivits på de många uppgifter som finns där. Det finns goda möjligheter att visa vem som gjorde vad.

I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senaste boken bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar.

DDR-statens påverkan och infiltration är något gemensamt för Norden. Det handlar om vår nutidshistoria. Av flera skäl är det viktigt att forskarna i de olika länderna kan arbeta utan begränsningar och hinder.

Internationellt arbetas för ökad öppenhet kring just de kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten. Med mycket bred majoritet antogs av Europaparlamentet den 2 april 2009 en resolution. Paragraf 6 är tydlig om tillgången till arkiv: ”Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll. Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna”.

27 september 2011 avslutades en konferens i Visby med nordiska forskare som ägnar sig åt Stasi. Där antogs ett manifest med följande lydelse:

”Den östtyska säkerhetstjänsten Stasis verksamhet i de nordiska länderna är historia. Det handlar om nutidshistoria och en viktig del av den internationella politiken.

Under de senaste 20 åren har detta övervägande varit föremål för undersökande journalistik. Långsamt har forskningsintresset ökat från historikers och statsvetares sida. Men forskning om DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet bör vara en fast beståndsdel i vår europeiska historia. Men så långt har vi ännu inte kommit.

En anledning till detta är att de avgörande dokumenten från DDR:s säkerhetstjänst fram till idag inte är tillgängliga för forskningen. Det handlar om Rosenholz-dokumenten som rör medborgare från de nordiska länderna. I Stasiarkivet, i den tyska myndigheten BStU i Berlin, finns inte Rosenholz-dokumenten som rör Danmark, Finland, Norge och Sverige. Originalen finns i CIA:s arkiv i USA. Med detta förslag tar vi upp ett förslag som den ledande politikern i förbundskanslerns kansli och nuvarande chefen för tyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst Ernst Uhrlau redan i februari 2000 lade fram för de nordiska ländernas ambassadörer.

Vi vädjar till de nordiska regeringarna att agera så att Rosenholz-dokumenten ställs till Stasiarkivets förfogande, eftersom denna myndighet är ansvarig för bearbetning och dataskydd gällande DDR-historia. Det är dags att DDR:s underrättelsetjänsts verksamhet blir föremål för seriös forskning.”

För att bredda kunskapen har ett antal kolleger med mig i spetsen bjudit in Birgitta Almgren till riksdagen. Mötet sker onsdag 12 oktober klockan 15. Personligen ser jag fram emot att få höra henne utveckla tankarna, inte minst kring vikten av just de så kallade Rosenholz-dokumenten.

Om Egypten - från Egypten

Vid infarten till flygplatsen i Kairo finns ett konstverk bestående av två hängande tunga stenar med ett rep emellan. De tycks ledigt sväva i luften. Det kan också tjäna som en bild över Egypten. Ett land utan egentligt styre och i grunden rätt kaotiskt borde inte fungera. Men det gör det! Det mesta fungerar trotsande tyngdlag och andra naturkrafter.

För en utlänning är det närmast förenat med dödsfara att gå över en gata. Tre- eller fyrfiliga vägar innebär att sju fordon kan köra i bredd. Egypterna själva tar sig lugnt och till synes oberört över från den ena sidan till den andra. Ett trick att snabbt lära sig var att leta reda på en kvinna med ett barn i famnen och sedan försöka hålla jämna steg med henne.

Som förstagångsbesökare i Egypten har jag också slagits över hur städer som Alexandria och Kairo mer känns som delar av Medelhavskulturen än vad åtminstone jag uppfattat som Afrika. Och det mediumsötade kardemummasmakande kaffet är ljuvligt.

En vänlig befolkning har själv chockats av de upplopp som skedde för några dagar sedan. De senaste rapporterna talar om 25 döda och minst 300 skadade. Däremot har ryktena om att militärer omkommit dementerats. Av medieuppgifter, samtal med olika personer samt direkta uppgifter från en av demonstrationens organisatörer verkar det ha samlats cirka 50 000 personer. De flesta kristna kopter men även en del muslimer. På väg in till centrala Kairo utsattes de efter tag för kraftig stenkastning. De attackerades. Och sedan sattes det eld på fordon. Våldet eskalerade och militären försökte skingra demonstrationen. Med tanks krossades människor på ett sätt som för tankarna till andra platser där regimer visat sitt sanna ansikte och sina blodsbesudlade händer som Peking och Prag. Demonstranterna var fredliga. Motkrafterna sökte konfrontation. I ett Egypten som uppges vara alla konspirationsteoriers främsta land har naturligtvis de tragiska händelserna analyserats och kommenterats på alla tänkbara sätt. Mycket tyder dock på att de kristna utsatts för ett svårt övergrepp, att militären visat att den inte har kontroll och att den statliga televisionen använts som ett verktyg i uppviglandet.

Samtidigt har det inträffade haft det goda med sig att alla politiska krafter närmast utan undantag nu kräver att parlamentsvalen hålls som planerat. Inga fler uppskjutanden! Röstandet ska i så fall inledas i slutet av november och pågå till januari. Efter att den ena kammaren utsett ska så den andra kammaren väljas. Valreglerna är komplicerade och fortfarande finns en hel del oklarheter kring vilka som får kandidera, hur valrörelsen ska finansieras och andra större och mindre praktikaliteter. Det styrande militärrådet kommer ständigt med nya besked och beslut. Sedan är det tänkt att en ny konstitution ska skrivas och därefter blir det presidentval. Optimisterna tror att en president kan väljas redan till sommaren 2012 medan pessimisterna tittar mot 2013 eller kanske ännu längre bort. Den nuvarande regeringen är svag och återkommande sönderfallande då ministrar avgår eller sparkas. Det är huvudsakligen teknokrater från gamla Mubarak-tiden.

48 partier lär hittills ha registrerats. Det finns åtminstone 15-20 personer som drömmer om att ställa upp i ett kommande presidentval. Utmaningen för Egypten är att detta inte är grupper som krymper utan växer! Varje skillnad eller olikhet tas som intäkt för en utbrytning och bildandet av en ny politisk grupp. Det leder till förbättrade möjligheter för de krafter som varit organiserade en längre tid som Muslimska brödraskapet och de kvarvarande resterna från Mubaraks gamla maktparti. Väldigt få talar också om vad de önskar göra i framtiden, vilka politiska program de ska gå till val på. Många säger att de önskar demokrati och frihet, men det är mer oklart hur dessa ord sedan definieras. För egen del har jag varit tydlig att själva valen och röstandet är viktigt men inte allt, det behövs också ett fungerande oberoende rättssystem, mediefrihet, förenings- och religionsfrihet samt en genuin känsla av respekt. Jag är rädd för att alla inte håller med även om de nickat bekräftande. En del av det som sker i dagens Egypten påminner om Öst- och Centraleuropa för 20 år sedan. Månaderna och åren efter kommunismens sammanbrott fanns också många partier och samhällena var lätt kaotiska. Men det fanns individer som axlade ansvar, modererade och lärde sig att kompromissa. Det var en mognad alla sedan kunde dra nytta av. Det skulle Egypten också behöva!

Stenarna vid Kairos flygplats fortsätter att sväva i luften och det egyptiska samhället fortsätter att fungera. Trots allt! Eller i vart fall just nu!

fredag 7 oktober 2011

McDonaldsbidrag?

Vi ska inte ha några McDonaldsbidrag, hävdade S-ledaren Håkan Juholt då det största oppositionspartiet i sin skuggbudget tog ställning emot Alliansregeringens förslag om sänkt restaurangmoms. I mina öron lät det nedsättande, rent av föraktande, mot vissa typer av jobb. För mig är det tvärtom: Alla behövs! Det finns inte fina eller fula arbeten! Det är lika ärbart att slita på McDonalds som i riksdagshusets café, att vara på bensinmack, sjukhus eller inom handeln hos Ica och Coop.

Socialdemokraterna är riktigt farligt ute som parti då det tycks gradera olika sorters jobb. Speciellt i de oroliga tider som vi går in i är det viktigt att värna om alla. Inom service- och tjänstesektorn är också för många den första arbetsgivaren verksam. Det är här man som ung får lära sig att ta ansvar men också nöjet att kvittera ut lönen och få beröm för gjord insats. Med det första jobbet som grund går det senare mycket enklare att söka det andra och tredje.

Den sänka restaurangmomsen har goda förutsättningar att underlätta för nya jobb. Och den kommer i vart fall att göra det enklare att behålla befintliga. Tillsammans med kommunstyrelsens ordförande i Hässleholm, Urban Widmark, besöktes den lokala McDonalds-restaurangen som ligger en bit utanför centrum i stan på vägen mellan Skånes östra och västra delar. Ägaren Yvonne Ollhage, som själv jobbar i köket och i övrigt håller ordning på den firma som startades för elva år sedan, bekräftar att många av dem som jobbar för henne är unga. Och redan nu planeras att nyanställa tio till de 60 som redan jobbar här i dag. Momssänkningen pekas ut som en anledning till att hon nu väljer att söka fler medarbetare. Med sänkt moms kommer priserna att sänkas och det kommer sannolikt att leda till fler kunder och därmed behov av dem som jobbar. Rent av talas om att dagens lokaler kan behöva byggas ut.

Tydligt och klart redogörs för de fördelar sänkt restaurangmoms skapar. Nu stannar det inte endast vid att S säger nej till detta. Dessutom vill partiet att den lägre arbetsgivaravgiften för dem under 26 år skall dubbleras. Ifall det för Sveriges samtliga arbetsgivare blir ungefär 16 miljarder kronor dyrare att ha unga anställda kan vem som helst räkna ut att det slår mot ungas möjligheter att få jobb! Och det dessutom i tider då politiker av alla politiska kulörer borde lägga ned tankekraft på att fundera på hur fler arbetsplatser ska kunna uppstå. De som år efter år fått vänta på sitt inträde på arbetsmarknaden riskerar en dag att aldrig komma in!

På McDonalds strax utanför Hässleholm stod en ung tjej och serverade med ett glatt om än ibland osäkert leende. På en liten plastbricka som hon bar på sin skjorta stod att läsa: Ny i kassan. Hässleholm, Skåne och Sverige behöver fler, inte färre, som hon! Unga som vågar ta steget. Som vill jobba och tjäna sina egna pengar. Det är personer likt hon, och McDonalds lokala ägare Yvonne Ollhage som gör skillnad. Ja, det gör Håkan Juholt också – fast på helt fel sätt!

Om besöket i Norra Skåne:
http://www.nsk.se/article/20111006/HASSLEHOLM/710069788/1163/-/sankt-moms-skapar-nya-mcdonalds-jobb

Om besöket i Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1557222/McDonalds-lovar-sankt-pris.html

torsdag 6 oktober 2011

Om Tranströmer och språket

Alla verkar jublande glada över att poeten Tomas Tranströmer tilldelats Nobelpriset i litteratur. Självfallet tillhör jag också dem som tycker det är bra. Rent av en smula modigt av Svenska Akademien att våga uppmärksamma en svensk med risk för att bli anklagad för att vara partisk. Å andra sidan är många utländska seriösa bedömare lika uppskattande som blågula mediekommentatorer och alla som delar med sig av favoritdikter på Facebook. Det väsentliga är inte ursprung och nationalitet utan att det är ett stort författarskap i begränsat omfång som nu hedras. I sin sparsmakade stil påminner han om en av mina verkliga favoriter, Wislawa Szymborska, som också återkommande angett den svenska kollegan som ett litterärt riktmärke. Och om henne brukar man säga att hon inte skrivit fler dikter än att de kan rymmas i handväskan.

Åtminstone två tankar slår mig apropå Tomas Tranströmers Nobelpris – utöver då det faktum att han på alla sätt är en värdig mottagare. För det första hur viktigt det är att uppmärksamma språket. Poesi och dikter är just genom sin koncentrerade form så styrda och formade av det språk de är skrivna på. Det kan handla om orden i form av ljud till de fina nyanser som ligger bakom valet av det ena framför något till synes synonymt. Även om känsla och sammanhang av skickliga översättare kan överföras är det ibland svårt. Och de riktigt skickliga säger att det är närmast omöjligt att förhålla sig helt lika till originalet. Det gör för den delen inte översatt poesi sämre. Hävdades det inte att den svenska översättningen av Goethes Faust rent av blev bättre på det sättet!

Men språket är något viktigt. Alla människor borde ha rätt att få drömma, fantisera, formulera och dikta på sitt eget unika språk. Därför är en väsentlig del av en bra kulturpolitik just fokuserad på det som sker, uttrycks och tolkas – det är så vi kan förstå och bejaka stöd till exempelvis teatrar, film och bokutgivning. För ett förhållandevis litet språkområde blir allt detta viktigare.

Det andra som slog mig var tanken på folkpartiets tidigare lockande valslogan om att Sverige inte bara borde vara ett land i vilket Nobelpris delas ut. Kunskapsnationen borde även vara mottagare genom sina forskare och vetenskapsmän. Nu blev det ett pris, om än inte i ett naturvetenskapligt ämne. Jag gillar FP-tanken och hoppas att de senaste årens satsningar på universitet och högskolor kan medverka till förverkligandet av visionen. Samtidigt ger detta relief till sommarens debatt om humaniora som något tärande. Nu visas klart att kultur också har en stor betydelse. Inte bara för vårt gemensamma självmedvetande och att vi kollektivt kan vara stolta utan just alla utländska kommentarer vittnar om att Tomas Tranströmer gjort något betydelsefullt! Helt i Nobels anda. Att vara en kulturnation är inte fy skam för en kunskapsnation. Rent av en förutsättning.

tisdag 4 oktober 2011

Om Öresundsintegration

Scandlines stod måndag 3 oktober värd för ett möte om Öresund på nyrenoverad färjan Hamlet. Ett bra initiativ där svenska och danska företrädare samlades på det som av VD Henrik Rörbaek betecknas som en flytande bro mellan Skåne och Själland. I färjans fräscha lokaler finns numera exempelvis en särskild avdelning för de många pendlare som dagligen tar sig mellan Helsingborg och Helsingör. Ett konkret exempel på hur både sidor av vattnet alltmer knyts närmare varandra.

För egen del talade jag under rubriken: Är integrationen mellan Danmark och Sverige förlorad? Och på det kan avges ett entydigt Ja – och ett entydigt Nej! Det finns nämligen både saker som går i rätt riktning som i fel.

Efter att ha bott i Öresundsområdet i över tjugo år tycker jag att man kan säga att Danmark på ett sätt blivit mer inåtvänt. Det talas mer om vad ”danskhet” innebär. En effekt av det förändrade klimatet var också de nya regler om tull- och gränskontroller som blev resultatet av tidigare budgetförhandlingar. Både Tyskland som EU-kommissionen har starkt reagerat mot talet om permanenta kontroller.

Diskussionen om förändrade passrutiner fortsätter också. Redan i våras kom uppgifter om skärpta kontroller. Själv ställde jag en skriftlig fråga till den danska regeringen och väntar fortfarande på svar. Verkar underligt! Det är lika konstigt att behöva visa pass på resan mellan Ängelholm, Helsingborg och Malmö till Köpenhamn eller Helsingör som att visa pass på tåg mellan Stockholm och Uppsala. Visionen måste vara fri rörlighet. Det ska vara enkelt att bo på ena sidan och arbeta, handla eller njuta av kultur på den andra. En Scandlines-färja som stadigt åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör är väl också något av själva sinnebilden för en sådan rörlighet!

En växande barriär i Öresund tror jag språket är på väg att bli. Det är därför viktigt att vi på alla sätt personligen gör vad vi kan för att öka förståelsen. Hemma i Skåne brukar jag lyssna en hel del på dansk radio, musiken är densamma men det är gott att få mellansnacket på danska! De skandinaviska språken är en nordisk tillgång och inte ett problem!

Ibland tar vi också våra länder för självklara. Danmark är en av Sveriges viktigaste exportmarknader. Det säljs för runt 30 miljarder om året. Det gör Danmark till femte land. Kina som alla talar om som en viktig marknad är ungefär hälften på 16 miljarder. Vi har också mer att göra med varandra än någonsin. Företagen har här på många sätt gått före och det har bildats gemensamma nordiska koncerner.

Till det kommer så också det Gränshinderforum som arbetar sedan några år tillbaka. Olika barriärer försöker identifieras och lösningar tas fram. Ett av de problem Scandlines VD lade fram var det så kallade ”extraknäcksförbudet” som innebär att en svensk som arbetar i Danmark inte kan ta något jobb i Sverige utan att den danska arbetsgivaren måste betala arbetsgivaravgift för hela den svenska lönen. Verkligen stötande! Samtidigt så har förhandlingar pågått mellan de båda länderna i åratal för att finna en fungerande lösning. När det handlar om juridik och omfattande välfärdssamhällen är det ibland mycket enklare att se svårigheterna än finna fungerande lösningar som håller på båda sidor.

Samarbetet de senaste åren har också varit mycket nära regeringarna emellan. Det ska bli intressant att se om det fortsätter med Helle Thorning-Schmidt som ny statsminister i Köpenhamn. Hon har i vart fall haft goda kontakter med svenska S, särskilt då förra partiledaren Mona Sahlin.

För egen del är jag glad över att se Henrik Dam Kristensen som ny transportminister (S). Det är en god nordisk vän som förstår integrationens betydelse. Jag känner Henrik Dam Kristensen väl sedan många år i Nordiska rådet. Vi har tidigare suttit i samma utskott och han har det senaste året varit president i Nordiska rådet. Bakom sig har han en lång karriär som partisekreterare, europaparlamentariker och minister i tidigare regeringar. Tidigare har vi tillsammans arbetat för ökad öppenhet och rörlighet bland annat i Öresundsregionen. Det ska bli ett sant nöje att följa upp tidigare gemensamma förslag med frågor till Henrik Dam Kristensen som transportminister och företrädare för den danska regeringen.

Är integrationen förlorad. Alls icke! Men den behöver sina bärare! Några av dem fanns på plats på färjan Hamlet mellan Helsingborg och Helsingör.

söndag 25 september 2011

Danskar och norrmän röstar fel!

Var för två veckor sedan på Höyres valvaka i Oslo. Det jublades stort när det stod klart att moderaternas systerparti i Norge var nattens stora segrare. För den som tolkat alla tecken i skyn var det kanske inte fullt lika konstigt även om styrkan i framgången imponerade! Några dagar före den avgörande måndagen hade skolvalet räknat och där nådde Höyre historiskt höga nivåer. Även Arbeiderpartiet gick framåt. Få förvånas dock över att statsminister Jens Stoltenberg samlat ett starkt stöd bakom sig efter sitt berömvärda sätt att leda sin nation efter dödsskjutningarna 22 juli.

Dessvärre är ju inte Norge något undantag. Återkommande beskrivs det som händer i utlandet utifrån ett vänsterperspektiv. Så många gånger har tyskar, britter, fransmän, spanjorer och amerikaner röstat fel! I själva verket handlar det om en strukturell obalans. Av mina Facebook-vänner att döma är detta en fråga som berör vilket märktes då jag lagt ut en länk till en artikel som jag skrivit.

Om detta har jag nämligen haft en debattartikel i Kvällsposten. Bland annat skriver jag: ”Ifall det finns möjliga invändningar mot hur det danska valet beskrivits i Sverige är det inget emot de norska lokalvalen måndag 12 september! Moderaternas systerparti Höyre ökade nästan nio procentenheter. Partiledaren Erna Solberg utsågs till valets drottning och ses nu som den självklara utmanaren som statsministerkandidat inför stortingsvalet 2013.

För Fremskrittspartiet halverades nära på resultatet jämfört med för fyra år sedan. De senaste åren har en nordisk trend varit att populistiska och invandrarkritiska partier gått fram. Att Dansk folkeparti också förlorar mark kan visa att toppen nu passerats.

Liberala Venstre i Norge gjorde sitt bästa val på 40 år. För det norska vänsterpartiet blev det närmast ett sammanbrott då en tredjedel av röststödet förlorades. Redan på valnatten meddelade Kristin Halvorsen sin avgång som partiledare.

För dem som huvudsakligen följt den norska valrörelsen speglad av svenska media måste allt detta vara lika oväntat som osannolikt. Merparten av rapporteringen har ju handlat om Arbeiderpartiet. Förvisso nåddes framgångar och det är en styrkeuppvisning för ett ledande regeringsparti att öka under ett mellanval. Journalistiskt torde det dock inte vara en större bragd att inse att regeringschefen Jens Stoltenberg efter sitt tydliga och ansvarsaxlande uppträdande efter det fruktansvärda som hände den 22 juli stärkt sin ställning bland norrmännen.

För den som har velat se har det onekligen funnits tydliga tecken att tyda. Opinionsmätningar har visat på problem för populisterna och möjligheter för mer seriösa borgerliga partier att gå framåt. De norska skolvalen blev en formidabel succé för Höyre med bästa resultatet någonsin även om svenska media valde att lyfta fram Arbeiderpartiets framgångar.

Rimligtvis borde det norska valet och hur det beskrivits i grannlandet Sverige leda till självkritik inom media. ”

Artikeln i sin helhet finns här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2569225/debatt-skev-utrikesbevakning

lördag 17 september 2011

22 X Ansvar

I riksdagen har jag plats nummer 65. Det är ganska precis mitt i kammaren. Därifrån går det väldigt bra att följa det som sker. Som nu senast i samband med det högtidliga öppnandet av Riksmötet 2011/12. Hela den kungliga familjen deltog och alla 349 ledamöter var på plats.

Jag tillhör dem som gillar att landets statschef av riksdagens talman hemställs om att öppna årets möte. Kungen är vår gemensamma symbol. Årets tal var tydligt där han underströk viktiga saker som familj och kampen mot våldet. Inte minst i orostider märks hur betydelsefullt det är att ha offentliga funktioner som står ovanför och bredvid den dagliga och mer snäva partipolitiken. En avdankad politiker som president kanske kan läsa bättre innantill men aldrig fungera lika samlande.

I efterhand har ett antal kommentatorer gjort sig lustiga över att statsminister Fredrik Reinfeldt i regeringsförklaringen använde sig av ordet ”ansvar” 19, 22 eller 26 gånger (varierar beroende på vem som räknat). För en politiker är det faktiskt ett riktigt bra värdeord. Ibland efterfrågas mindre partidisciplin och mer oförutsägbarhet. Sverige ska i det rådande läget vara glad över ett parlament som inte innehåller allt för många äventyrligheter och oklarheter. Tydliga och stabila beslut är vad som nu behövs. Det är att axla ansvar!

Som tidningsman inser jag också vikten av upprepning. Dels därför att TV visar 20-30 sekunder och dels därför att tidningarna citerar i bästa fall ett par meningar. Då gäller det att trumma in budskapet. Det gjorde Fredrik Reinfeldt. Jag kommer ihåg från min tid på Barometern-OT hur vi i veckor på ledarsidan bedrivit kampanj mot det dåvarande påfundet från S-C-håll om så kallat tvångssparande. I alla varianter och former hade vi framfört kritik och invändningar. Samma dag som alla landets inkomsttagare fick se hur pengar drogs från lönen för detta tvångssparande ringde en läsare till redaktionen i Kalmar. Han undrade varför vi aldrig varnat för denna regeringens senaste påfund. Ansvar 22 gånger är i det sammanhanget inte så dumt!

Jag tycker också att det var ett ideologiskt tal av statsministern där han försökte sätta alla de olika förslagen och reformerna i ett mer idébaserat sammanhang. Samhället är alltid större än staten, konstaterades det. Och sådan är ju Alliansens politik att inte endast jobben och arbetslinjen prioriteras utan också att mer pengar i plånboken, ökad valfrihet och fler aktörer inom välfärden just stärker det civila samhället. Det finns plats för fler.

Regeringsförklaringar kan ibland bli en lättare version av den kommande budgeten. Det blir siffror och kommatecken. Nu var det hela meningar och viktiga nyckelord. Friheten är ett sådant. Ansvar ett annat. Det handlar om idépolitisk förankring, i vart fall som jag ser det från bänkplats nummer 65!

torsdag 15 september 2011

Ingen rösträtt är ett gränshinder

Torsdag 15 september. Val till folketinget. I det längsta har Danmarks statsminister väntat med att skriva ut valet och därmed starten för en ny fyra år lång mandatperiod. Nu är det så dags!

För några dagar sedan hade jag en debattartikel i Sydsvenskan som väckt viss uppmärksamhet. Många säger sig inte vara medvetna om den problematik jag lyfter fram nämligen att danska medborgare bosatta utomlands inte får rösta i folketingsvalet. Fler och fler danskar har ju valt att bosätta sig på den svenska sidan. Nu upptäcker de att en dansk 60 kilometer öster om Köpenhamn inte är lika mycket värd som en dansk 60 kilometer väster om Köpenhamn. Den som bor i Sverige och Skåne får inte rösta. I sin förlängning kan detta ses som ett gränshinder då det naturligtvis kan leda till att somliga funderar på var de egentligen ska bo. Jag menar att detta strider mot tanken på den fria rörlighetens Norden!

Pikant i sammanhanget är det ju att danska politiker genom ett förmånligt skatteavtal försäkrat sig om att danska medborgare som bor i Sverige men arbetar i Danmark betalar skatt på den danska sidan. Någon möjlighet att vara med och förvalta pengarna genom att utse folketingsföreträdare finns dock inte! Pengarna vill man ha men inte rösterna!

I samband med min artikel har några dessutom påmint om det faktum att Danmark inte tillåter dubbelt medborgarskap. Det gör att den som valt att bosätta sig utomland inte får rösträtt i folketingsvalet men om den bor på svensk sida får den heller inte rösta i riksdagsvalet. Och det gäller även dem som mycket unga kom till Sverige.

Jag skriver bland annat: ”Den danska grundlagen förhindrar dem som bor utanför landets gränser att delta i folketingsvalet. Det skiljer sig helt från exempelvis Sverige och Finland där utlandsrösterna ses som viktiga. I dag beräknas cirka 150 000 danskar bo utomlands, inte så få på den svenska sidan. Och därmed fungerar det som ett slags gränshinder som strider mot tanken på att man ska kunna bo, arbeta, studera och verka var som helst i Norden oberoende av medborgarskap.

Två problemområden som ofta framkommer i samtal med utlandsdanskar bosatta i Skåne är dels det nuvarande skatteavtalet mellan länderna som gör det omöjligt att betala kommun- och landstingsskatt i Sverige trots att det är här servicen nyttjas och dels att man som dansk inte får rösta i folketingsvalet. Möjligheten att som medborgare påverka det egna landets politiska utveckling är viktig.

I ett integrerat Skåne och Själland, i en gränsbygd värd namnet, skall den enskilde i så liten utsträckning som möjligt känna av problem eller hinder beroende på att man är medborgare i ett land men bosatt i ett annat. Visionen måste vara att det som svensk skall gå att bo och verka på samma grund i Danmark som i Sverige, och omvänt att man som dansk skall kunna bo och verka på samma grund i Sverige som i Danmark.”

Här finns hela min artikel i Sydsvenskan:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article1543755/Brist-pa-rostratt-ett-granshinder.html

onsdag 14 september 2011

Vilken valvaka!

Måndag 12 september klockan 21.00 stängde vallokalerna i Norge. En kort stund senare levererades de första prognoserna från lokalvalen. Framgångar för Höyre och tillbakagångar för Fremskrittspartiet. Vid midnatt då det mesta var färdigräknat visade det sig att trenderna förstärkts. För Höyre innebar det plus 8,8 procentenheter! Fremskrittspartiet tappade mycket och med drygt 11 procent handlar det om ett halverat stöd jämfört med opinionsmätningar för ett år sedan. Och vänsterpartiets norska motsvarighet förlorade drygt en tredjedel av sina väljare sedan 2007. Kristin Halvorsen meddelade sin avgång som partiledare redan på valnatten.

De stora städerna fortsätter i allt väsentligt att vara borgerligt styrda. I nordliga Tromsö tredubblade Höyre stödet och en traditionell röd kommun målades plötsligt blå! Huvudstaden Oslo har i praktiken haft icke-socialistisk majoritet sedan mitten av 1970-talet. Höyre blev största parti i Oslo med drygt tio procentenheter ökat röststöd. Särskilt roligt är att tidigare M-medarbetaren Maria Angell-Dupont med sina skånska rötter valts in som en av 22 byrådsledamöter för Höyre. Runt 900 personkryss blev det och en hel del uppmärksamhet då hon som svensk uppmanat just svenskar med rätt att delta i de lokala valen att använda sin rösträtt.

Jag befann mig på plats i Oslo på Höyres valvaka. Det var en fantastisk stämning. De senaste valen har resultaten varit tämligen mediokra. Plus 8,8 procentenheter var en kännbar revansch. För partiledaren Erna Solberg var det något av en personlig triumf då hon tidigare utsatts för visst internt ifrågasättande. Tvärtom har hon visat sig vara en slitvarg värd stor respekt. Hon har orkat även de dagar då det inte har varit så lätt. Erna Solberg är nu den självklara utmanaren till socialdemokraten Jens Stoltenberg som statsminister.

Höyre har nått stora framgångar i hela landet. Speciellt märkbar har det växande stödet i Nordnorge varit. Det visar att man är ett parti för alla! Intressant är att man prövat kampanjmetoder som moderaterna även använde i valet 2010. Det har knackats mängder med dörrar och med busskampanjer har snabba nedslag gjorts runt om i Norge. Tydlig skillnad märks också där man haft starka lokala kandidater som är kända och närvarande. Dessa personer har bidragit med ett mervärde till det egna partiet. Tack vare de många som varit ute och talat politik har nya grupper fått träffa Höyrefolk. Den personliga kontakten blir allt viktigare inom politiken. Medborgare vill inte endast veta vad partierna står för utan vilka personer som är dess bärare. Här finns nog en stor förklaring till ökat stöd i områden även med traditionellt svagt ställning där man ökat från 8-10 procent till 18-25 utöver att redan sedan tidigare starka valdistrikt hållits!

Fremskrittspartiet är en av många nordiska rörelser som politiskt samlar grupper kritiska mot invandring och i övrigt ger uttryck för inskränkthet. Det stora raset kan indikera att högplatån nu kan ha passerats. I tider av ekonomisk oro värdesätts ansvarstagande och tydlighet, då är det inte populisterna som väljarna vill hålla i handen.

Valvakans jubel ljuder fortsatt i öronen. Det får gärna ha sin fortsättning 2013 då det på nytt är dags att följa ett val i Oslo!

måndag 12 september 2011

Vänsterns val av hjältar

11 september är ett datum förknippat med många tragiska händelser. Det handlar bland annat om att det är tio år sedan de fruktansvärda attackerna i USA och något år därefter mördades Sveriges utrikesminister Anna Lindh. 1973 skedde kuppen i Chile och presidentpalatset i Santiago angreps. Salvador Allende beslöt att begå självmord framför att tillfångatas för att sedan spärras in eller landsförvisas. Han följde därmed en tradition efter en annan president i Chile som 1891 också tog sitt liv som en sista moralisk handling.

På Newsmill har jag skrivit om vänsterns val av hjältar. Jag har länge förundrats över att unga marxister klär sig i fula tröjor med bild av gerillaledaren Che Guevara. Nog borde det finnas mer passande symboler? Personer som valt den demokratiska vägen istället för vapenmakt och terror?

En del undrar varför en borgerlig person ger rekommendationer till vänsterns anhängare. En förklaring är just att peka på den revolutionsromantik som hela tiden ligger där latent. Det är faktiskt talande att Che Guevara föredras framför exempelvis president Salvador Allende! Ifall jag nu själv skulle ha en tröja med motiv av någon politisk förebild blev det ju ingen av de två. Jag skulle nog föredra Tjeckiens förre president Vaclav Havel eller Winston Churchill. En tröja med den senare har dessutom fördelen av att jag har en kropp som kan göra bilden rättvisa!

På Newsmill skrev jag bland annat:

”Även om försök görs att gå vidare är kuppen och åren före 1973 fortfarande politiskt inflammerat. Att högerpartiernas kandidat Sebastian Piñera vann förra årets presidentval är ett tecken på att tidigare polariseringar kan vara på väg att släppa sitt grepp i Chile. Fortfarande återstår mycket för historiker att göra både när det gäller att beskriva de motsättningar som fanns i samhället före 1973 som att berätta de fruktansvärda öden som väntade människor i tortyrläger och de många tusen personer som kom att försvinna, mördade och där kropparna om natten flögs ut över havet för att sedan dumpas i vattnets namnlösa grav.

Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen. Och självmordet blev en sista moralisk handling där han hellre offrade sig själv än inledde något slags förhandlande eller diskuterande med kuppmakarna. Han följde dessutom en annan liberal chilensk president i spåren. José Manuel Balmaceda hamnade i konflikt med parlamentet och på randen till inbördeskrig 1891 begick han självmord just som ett sista politiskt ställningstagande.

Dagens vänster borde byta ut gerillakämpen Che Guevara mot Allende! Kommunisten som stred med vapen i hand och bedrev terror kan allt som oftast dyka upp på tröjor och affischer. I och för sig ett ödets ironi att ett antal företag säkert gör sig en ordentlig slant på hans namn och myten kring honom. Men i likhet med bröderna Castro på Kuba företräder de alla en socialism som genom sin terror och sina övergrepp med tiden kommer att förmultna på historiens skräphög. Våldets väg visade sig just leda till diktatur. Allende utgör en kontrast. Och nog är det talande att så många inom vänstern hellre tycks föredra bilden av den ena framför den andra. Tydligare kan det inte avslöjas att revolutionsromantiken lever.”

Hela artikeln på Newsmill finns här:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/08/11-september-skrota-che-guevara-anv-nd-allende#millings

torsdag 8 september 2011

M om Mp själv får välja...

Jag sprang på Gustav Fridolin i dag. Under en visning av riksdagshuset för en grupp från Skåne råkade vi på det gröna språkröret. Och självfallet stannade han till för att tala och argumentera. Han är mycket duktig på att hantera människor. Man kan inte annat än att gilla honom! Självfallet berördes också tidningen Dagens Samhälles rundringning till ett antal gröna lokala politiker. Tre av fyra tycker att miljöpartiet borde kunna bilda regering med moderaterna. Precis det jag skrev om i en debattartikel i Expressen i juli. Fridolin höll med om att hans folk var resultatorienterat. Men han trodde ändå inte på något slags anslutning till Alliansen. Ingen har heller talat om villkorslös kapitulation! Jag tror han är mer avigt inställd än nödvändigt. Och undersökningen är väldigt intressant. På flera håll landet runt finns nämligen goda exempel där M och Mp funnit varandra och där ett fungerande Allianssamarbete byggts ut med ett femte parti.

Jag tog min utgångspunkt i Finland när jag skrev debattartikeln i Expressen där det pläderades för att regeringen skulle kunna breddas med deltagande från Mp. I vårt östra grannland sitter de gröna med i en ministär som nu leds av moderaternas systerparti. Det verkar fungera bra. De grönas partiledare och nuvarande miljöminister Ville Niinistö känner jag väl sedan vi under ett antal år arbetat tillsammans i Nordiska rådet. Om det går där, varför går det inte här? Frågan är hur kompromiss- och samarbetsvilligt miljöpartiet i Sverige är? Gustav Fridolins avståndstagande tyder på att det är svårare för Mp än M att bryta ny mark!

Jag tror att de uppgifter Dagens Samhälle presenterar med tre av fyra miljöpartister villiga att söka sig mot moderaterna ger en rättvisande bild. Jag har dessutom alltid uppfattat miljöpartiets väljarbas som mer borgerlig än partiets riksdagsgrupp. Samtidigt ska erkännas att Alliansen genom åren gjort flera breda uppgörelser med Mp. Och hemma i Skåne bildar Alliansen regionledning med miljöpartiet.

En förklaring till den positiva attityden är att lokalt har gröna politiker säkert upptäckt hur pragmatiska och konstruktiva moderata kommunpolitiker kan vara, det slår igenom i undersökningen. Socialdemokraterna under Håkan Juholts ledning har också fått en ganska vinglig start med motstridiga besked, då är det bra med en Allians som är tydlig, ansvarstagande och konsekvent.

Jag tycker faktiskt att frågan om regeringssamverkan seriöst borde prövas. Samtidigt innebär det ett stort ansvar för Mp som aldrig axlat regeringsmakt i Sverige. Det är långt från populism och lova allt till alla. Kanske är det därför Gustav Fridolin tvekar…

Att Mp och moderaterna kan samverka förutsätter ett antal saker: Samarbetsförmåga. Tillitt. Och vilja. Men Finland är i denna fråga ett gott exempel. Ibland handlar det också om att våga.

tisdag 6 september 2011

Dansk valkamp

Jag som lyssnar på dansk radio har de senaste dagarna hört en hel del reklam som har med det stundande valet att göra. 15 september ska danskarna utse en ny folketingsförsamling. I opinionen har de röda partierna ett klart försprång på runt 52 procent mot regeringssidans 47. Men avståndet tycks hela tiden minska och därmed ökar möjligheten för spännande och intensiva dagar av vad som återstår av den superkorta spurten. I Danmark är det nämligen statsministern som bestämmer när det är dags för val och därefter påbörjas en ny fyraårig mandatperiod. Till skillnad från exempelvis Sverige med bestämda datum är det rullande i vårt södra grannland och Lars Lökke Rasmussen var tvungen att rätt snabbt komma med besked då all tid hade förbrukats i mitten av november. I slutet av augusti kom så tillkännagivandet om tre veckors valrörelse. För egen del är jag litet lockad av detta. Det ger en viss favör till regeringen men innebär också att det politiska samfundet ständigt står på tå och är beredd att möta väljarna. Rätt mycket av foldrar, affischer och slogans var redan färdigfabricerade före regeringschefen kom med sitt inte alldeles oväntade besked.

Trots skillnader och vissa extraordinära frågor (som exempelvis ”efterlön”) är likheterna många. Socialdemokraterna säger sig vilja investera Danmark ur krisen vilket innebär underskott, upplåning och undergrävda finanser. Räkningen sänds på framtiden samtidigt som man har att hantera finansiell oro och ifrågasättande. S lutar sig också mot socialistisk folkeparti som trots reformeringar uppvisar alla vänsterpopulismens tydliga drag med att lova det mesta till det flesta utan att säga vidare mycket om finansieringen. Jag gillar ändå när S-ledaren Helle Thorning-Schmidt i radioreklamen säger att ”Danmark skal vidare” och att vi lyfter i flock.

På den borgerliga sidan brottas konservative folkeparti med problem. Det senaste bytet på partiledarposten resulterade i valet av Lars Barfoed som efter omständigheterna gör gott ifrån sig när han trummar igenom budskapet om starka värderingar och sund ekonomi. Trots allt handlar det om låga nivåer på 6-7 procent för det parti som för 30 år sedan var störst inom borgerligheten. Tydligare än så kan knappast vådan av att regera ihjäl sig illustreras. Konservative har axlat ansvar och uppträtt dugligt under många år men haft allt svårare att sedan mejsla fram den egna profilen. Bristen på långsiktighet har straffat sig under en lång rad av år. Här finns onekligen lärdomar även för svensk borgerlighet att dra.

En annan förklaring kan vara danskarna växande olust över dansk folkepartis inflytande. Borgerligheten har gjort sig beroende av och tvingats luta sig mot detta inskränkthetens parti. Det är något av en tragedi som vulgariserat och förvrängt danskt perspektiv de senaste åren. I övrigt kloka, ansvarstagande och reflekterande politiker har tvingats till anpassningar. En förklaring till det socialliberala partiet radikale venstres framgångar kan sökas i detta. Hittills har partiet låst sig ganska mycket vid S men skulle nog kunna nå en helt annan potential genom att markera ett större oberoende och därmed också möjligheten av att göra upp med venstre och konservative. En sådan regering hade onekligen inneburit fördelar för Danmark. Till det kommer liberal alliance som försöker vara ett mer ideologiskt tydligt parti med skattesänkningar och nedskärningar inom offentlig verksamhet på agendan.

Valet i Danmark är på inget sätt avgjort. Och jag tror att det är fel att räkna ut borgerligheten. Erfarenheterna från Finland visar dessutom att regeringsförhandlingarna kan ta mycket lång tid och leda till oväntade resultat. Så kanske det även kan bli på Christiansborg i Köpenhamn. Vad sägs om en ministär med både konservative och radikale. Frågan är vilka fler?