söndag 27 februari 2011

Plats för kristna i Arabvärlden?

Den ena efter den andra odemokratiska regimen i Arabvärlden får nu se maktinnehavet hotat av uppretade människomassor. Händelserna i Libyen för närmast tankarna till Rumänien för drygt 20 år sedan. Diktatorn möttes av en buande befolkning i Bukarest medan en mössförsedd Khadaffi sänt iväg slänkyssar till en förbryllad skara i Tripoli. En del av Libyens tidigare elit har nu vänt härskaren ryggen. Fler står säkert och väger. Processen gjordes kort mot paret Ceausescu då de gamla kamraterna för att rädda sitt eget skinn verkställde en snabb rättegång, förkunnade dom och sedan verkställde avrättningen. Khadaffi litar nog för närvarande - med rätta - på ingen!

I Europa och västvärlden är känslorna uppenbart tudelade. Å ena sidan hoppas många att de gamla härskarnas dagar är lätt räknade och å den andra sidan vill ingen se uppkomsten av nya förtryckarstrukturer med kanske religiösa förtecken. Somliga hävdar rent av att islam och demokrati inte går att förena. Det märkliga är att många av dem som nu varnar för bland annat de kristnas ställning samtidigt för några år sedan uppmärksammade den förföljelse som kristna utsattes för i just länder som Egypten. Om det gamla inte var bra och det nya inte heller blir bra då är ju frågan vad som någonsin kan bli bra?

För egen del är jag mer hoppfull utan att för den skull vara naiv. Mycket kan gå fel. Men påbörjas vandringen längs en väg mot öppenhet, pluralism, fria media och rättsstat då kommer läget för alla grupper - kristna såväl som muslimer, judar, icke-religiösa och alla former av politiska - att förbättras. Om detta har jag skrivit en debattartikel som publicerats i ett antal tidningar:

"Om sex månader planeras val i Tunisien respektive Egypten. Förändringarna har sin grund i breda gruppers frustration efter år av påtvingad fattigdom och marginalisering. Det finns en frihetstörst som dämpats genom att folk fängslats, oppositionella trakasserats och nätets tanketrafik hindrats.

Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt/.../

Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) har jag vid olika tillfällen träffat företrädare för ett antal Arabländer. Långt före demonstrationerna var en av de frågor som behandlades kristnas och andra religiösa minoriteters ställning. De fördomar som muslimer kan drabbas av i Sverige och Nordeuropa har samma grumliga grund som de kristna kan mötas av på andra håll i världen. De upplopp som för en tid sedan inträffade i Egypten med kyrkor som sattes i brand och andra svåra övergrepp som följd påstods ha sin upprinnelse i anklagelser om våldtäkt av en muslimsk flicka. I Sverige finns det ju politiska krafter som försöker hävda det omvända med brottslighet som sägs ha sin grund i islam.

I länder med hög korruption, svagt rättsväsende och låg tilltro till de offentliga organen kan det vara enklare att piska upp stämningarna. Även om det finns motsättningar och slitningar mellan olika grupper i Nordeuropa kan de i normalfallet hanteras under ordnade former. En demokratisering med steg mot en fungerande rättsordning är därför viktigt för att slå vakt om kristna gruppers ställning i Arabvärlden. Problemet är inte islam, utmaningen är avsaknaden av fungerande polis, fristående domstolar och mediefrihet. Val om sex månader är ett viktigt steg, men det är inte det enda utan kräver också uppbyggandet av ett öppet samhälles institutioner."

onsdag 16 februari 2011

Från dagens utrikesdebatt

Det har varit utrikespolitisk debatt i riksdagen. Den inleds med en cirka två och en halv timme lång runda där en företrädare från varje parti deltar. Utrikesministern börjar med den utrikespolitiska deklarationen. De första 60 minuterna eller så brukar vara hyggligt välbesökta med många ledamöter i kammaren och femtiotalet personer på den diplomatiska läktaren. Sedan klingar det av. Efter den första fasen är det sedan fritt fram för alla i riksdagen. I år var det 18 anmälda talare vilka har sex minuter var till sitt förfogande samt två efteranmälda som var och en får fyra minuter. Däremot är det fri replikrätt vilket kan leda till snabbare meningsutbyten. För egen del blev det ett par kvicka omgångar och så ett längre anförande. För den som är intresserad kommer den här i sin helhet:

För några dagar sedan var jag tillsammans med tjugotalet andra föräldrar på ett informationsmöte. Våra barn skall tack vare Rotary ges möjligheten att studera utomlands under ett år. I utbyte skall pigga och positiva ungdomar komma till Sverige för att plugga och lära sig svenska. För mammor, pappor och barn är detta något stort som väntar. Men med detta sagt inser jag att det ändå inte är lika omvälvande som när dessa utbytesprogram genomfördes för 30 år sedan. Då fanns i bästa fall vanliga brev som tog ett par dagar att nå fram och collect-calls. I dag går det att följa allt samtidigt som det händer via Facebook, twitter och bloggar. Och sker något riktigt allvarligt finns möjligheten att via sökmotorer leta efter i pris någorlunda överkomliga flygbiljetter för att ta sig dit där det egna barnet finns.

Denna bild av verkligheten kastar också ljus över en svensk utrikesdebatt. Allt är mycket närmare. Vi kan direkt följa det som sker på torget i Tunis eller Kairo. Vi kan följa oberoende granskare såväl som etablerade media. Aljazeera har de senaste veckorna blivit en lika viktig informationskälla som exempelvis CNN.

Utrikespolitiskt fokus riskerar mycket att dikteras av pågående nyhetsrapportering. Och alla känner vi att något väldigt är på gång i Nordafrika och Arabvärlden med inte bara en utan två presidenter som drivits iväg av frustrerade befolkningar. Fler kan vara på väg. Tidigare år har andra händelser upprört och kommit att prägla debatten – det kan ha varit munkarnas modiga marsch för frihet i Burma eller studenter som krossas av framryckande stridsvagnar i Peking.

Faran med att helt fångas av stundens medierapportering är att annat viktigt kan gå förlorat. De senaste timmarna har exempelvis sagts väldigt litet om Sydamerika. På sitt sätt tråkigt då det är en kontinent med enorm potential. Tidigare år har det funnits anledning att vara bekymrad över militärjuntors framfart och övergrepp mot mänskliga rättigheter. Med undantag för exempelvis Venezuela och president Chavez försök att strypa oppositionen går utvecklingen rätt i många länder med fria presidentval och skiften på de högsta posterna i länder som Chile och Brasilien. Till det kommer en god ekonomisk utveckling som imponerar, inte bara i dessa två stater utan också i exempelvis Peru. En förklaring till bristande intresse kan vara språket. Allt för få läser och förstår spanska. Miljöpartisten Bodil Ceballos är en av få i kammaren som brukar hänvisa till spanskspråkiga tidningar som El Pais. En hel del beviljades under 1970- och 80-talet flyktingstatus i Sverige – de är nu utmärkta broar mellan våra länder och ekonomier och goda ambassadörer både för sitt nya hemland Sverige som sitt gamla hemland.

Språkförbistringen kan också vara en förklaring till att vi haft så svårt att förstå kraften av och vidden i de stora förändringarna i Södra Medelhavsområdet och Nordafrika. Fransktalande i Tunisien och Algeriet och engelsktalande i Egypten har hjälpt till att göra begripligt det som sker. Svårare är det att rätt utvärdera det som inträffar i mer uteslutande arabisktalande områden som Jemen. Ett land som mycket väl kan bli nästa på listan där korrupta regimer fälls av folk som fått nog av fattigdom och marginalisering.

Som ordförande i riksdagens EMPA-delegation känner jag tillsammans med mina fem övriga riksdagskolleger ett särskilt ansvar för södra Medelhavsområdet. Det är lika fascinerande som starkt att nu följa utvecklingen. Likt tidigare talare vill jag understryka hur viktigt det är att EU och därmed Sverige är på plats. Inte minst för konkret demokratibistånd. Vi som partimedlemmar har ett särskilt ansvar att finna de som nu är beredda att kandidera i kommande val och lära ut allt sådant som vi kan finna självklart som hur flygblad tillverkas, hur politiska program och plattformar tas fram och processas och att en viktig del av en valkampanj är att visa motståndarna respekt. Kraven skall inte bara ställas på andra organ och institutioner utan skall också ställas på oss själva som demokrater.

Val är inte allt. Det kan vara en viktig början, men också missbrukas. Sex månader till val i Tunisien respektive Egypten kan tyckas vara en lång tid men är en oerhört kort tid för den som för första gången i sitt liv skall delta i ett fritt val. Den amerikanska författaren och tänkaren Fareed Zakaria påpekar i sin bok Frihetens framtid att det utöver val behövs rättssäkerhet, maktdelning och skydd av grundläggande fri- och rättigheter som yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet och egendomsrätt. Vad som behövs är inte bara val utan också en väl fungerande konstitutionell ordning!

Nog så viktig är också en fungerande ekonomisk utveckling i de länder som demokratiseras. Frustrerade medborgare som gjort upp med det gamla tjuvsamhället måste mötas av nya regeringar som kan ta de första stegen mot bättre levnadsvillkor. Klarar man inte av detta är risken stor att missnöje och besvikelse kan leda till att även den demokratiska processen avbryts. Just därför behövs handelsavtal och att något görs åt tullar som försvårar export från Nordafrika till Europa. Utöver demokrati och mänskliga rättigheter behövs marknadsekonomi. Först föll den sovjetiska socialismen. Nu är det dags för den arabiska socialismen.

Några av riksdagskollegerna har i utrikesdebatten berört Norden. Viktigt och väsentligt. Men som boende i Öresundsregionen med Skåne och Själland och med god kännedom om Tornedalen känns det faktiskt provocerande att se detta som utrikespolitik. Det handlar om vår vardag och vårt dagliga liv, jag väljer därför att lägga mer krut på den frågan då kammaren någon gång i maj förväntas diskutera just nordiska frågor.

torsdag 10 februari 2011

Om Socialistinternationalen

Utvecklingen i Nordafrika och södra Medelhavsregionen går snabbt. Demonstrationer tvingar fram eftergifter från maktens män. Folket kräver demokrati och frihet. En utmaning är naturligtvis vad som sker ifall gamla strukturer faller utan att det sedan finns något annat att lämna över till. I ett tomrum kan plötsligt ytterkantskrafter eller företrädare för gamla regimer som endast omgrupperat ta plats och tränga undan det som spirar eller modererande krafter.

Men det finns också anledning att vara självkritisk. Hur har tidigare agerats gentemot en del av dessa länder och regeringar? När upphörde det att vara populärt att umgås med Ben Ali i Tunisien eller Mubarak i Egypten? Vackra deklarationer proklamerade de senaste veckorna är onekligen behäftade med ett visst opportunistiskt drag över sig. På Newsmill har jag haft en artikel där jag funderar kring detta i allmänhet och Socialistinternationalens roll i synnerhet. Bland annat skriver jag:

”Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det konstateras att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste tidens omvälvande händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder. Vem står på tur? Jordanien? Syrien? Palestinska myndigheten?

Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid. För någon dag sedan träffade jag i Stockholm en företrädare för Tunisiens gröna parti som varit legalt i några veckor. President- och parlamentsval om endast ett par månader blir därför en stor utmaning då det i praktiken saknas en fungerande partistruktur. De enda organiserade är det med försänkningar i den gamla maktbasen. Av den anledningen finns det behov av konkret demokratibistånd – hur bedrivs valrörelse, hur tillverkar man flygblad och hur processas ett politiskt program.

I samband med det som nu sker finns det också anledning att självkritiskt fundera igenom vad som tidigare sagts och gjorts i förhållande till länder där demonstrationstågen nu bryter fram/…/

Men det handlar inte bara om att officiella representanter för parlament, regeringar och EU-institutioner har anledning att självkritiskt fundera igenom hur man tidigare agerat och huruvida beskyddande händer hållits bakom ryggen. Även partier har anledning till självrannsakan. Några av de regimer som nu är på fallrepet eller allvarligt hotas av folkets vrede har haft politiskt utbyte via Socialistinternationalen. Demokratiska och stabila socialdemokraterna partier som de från Sverige, Finland, Danmark och Tyskland har umgåtts med exempelvis företrädare för Ben Alis hatade RCD i Tunisien.

Nu har RCD uteslutits och Ben Ali har som bekant lämnat den politiska scenen. Men vad har svenska socialdemokrater gjort dessförinnan på sammankomster med Socialistinternationalen?

Hur mycket längre har korrupta regimer haft möjlighet att bita sig fast tack vare möjligheten av att om inte känna omvärldens stöd så i vart fall chansen att på någorlunda lika villkor delta sida vid sida med fullfjädrade demokratiska krafter? Det handlar om EMPA såväl som om Socialistinternationalen.”

Länk till artikeln på Newsmill:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/08/dags-f-r-sj-lvkritik-socialistinternationalen

tisdag 8 februari 2011

Hässleholms tingsrätt

Hässleholms tingsrätt har besökts tillsammans med riksdagskollegan Ewa Thalén Finné, justitieutskottet, och kommunstyrelsens ordförande Urban Widmark samt kretsordförande Ernst Herslow. Det blev ett bra möte med lagmannen som basar över tre rådmän och ytterligare knappt tjugo medarbetare.

Domstolen är ungefär lika gammal som själva byggnaden som finns på en liten höjd i centrala Hässleholm - alltså från 1860. Anledningen till besöket och informationsträffen var att Domstolsverket i en nyligen framtagen PM pekat ut fyra tingsrätter som nedläggningshotade. De skall slås samman med andra för att på så sätt bilda större enheter. Det handlar inte om ekonomi och besparingar utan syftet sägs vara att öka kvaliteten genom att fler dömande kan möjliggöra specialiseringar vilket blir allt viktigare med internationaliseringar och växande EU-rätt. Mot detta kan självklart vändas att Hässleholms tingsrätt i dag är en av landets effektivaste med snabb ärendehantering.

Domstolsverket har nu sänt ut sitt förslag på remiss och än så länge är det inte ett ärende för varken justitiedepartementet eller justitieutskottet. Det är ju inte heller precis första gången just Hässleholms tingsrätt pekats ut som nedläggningsbar.

Urban Widmark som den lyhörde och rappe företrädare han är för Hässleholm gör naturligtvis vad han kan för att ta strid för tingsrätten. Redan har skrivelser producerats och kommunen har rent av öppnat för att medverka till byggandet av en säkerhetssal.

Hotet om stängning vidrör självkänslan och självbilden. Skall så även detta tas ifrån oss, kan det resoneras. Därför är det fullt logiskt att kommunstyrelsens ordförande gör allt för att markera vikt och värde. Styrkan är naturligtvis om detta kan ske i samverkan med andra, som lokala föreningar, näringslivet och ännu helst tillsammans med grannkommuner. Urban Widmark samlar nu detta stöd.

Domstolsverkets remissomgång är ett sätt att ta fram alla goda argument som kan tala för både det ena som det andra. Sedan gäller det att göra en samlad bedömning. I sammanhanget kan det ju inte bortses från att riksdagen tidigare uttryckt att domstolsväsendet genomgått stora förändringar under senare år med många sammanslagningar som följd. Det kan nu vara dags för arbetsro!

Sänder Domstolsverket sitt förslag till papperskorgen är det viktigt att spelreglerna för en längre tid klarläggs. Ingen är betjänt av att det kommer en ny propå om nedläggning av Hässleholms tingsrätt om något år. Behålls domstolen skall det vara för en längre tid med besked om nödvändiga upprustningar av lokalerna och andra åtgärder för att skapa en bra arbetsmiljö. I dag delas exempelvis väntrummet av både intresserad allmänhet, som målsägare och advokater - det är inte bra i en tid med hot och andra trista inslag även i tingsrättsmiljöer. Även det är en del av att öka kvaliteten.

Besöket i Hässleholm resulterade i en hel del nyhetsinslag. De finns här:

Radio Kristianstad:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=101&artikel=4336242
Lokaltidningen:
http://lokaltidningen.se/(ingen-rubrik)-/20110207/artikler/110209750/1474
Kristianstadsbladet:
http://www.kristianstadsbladet.se/hassleholm/article1377808/Riksdagsbesoumlk-i-tingsraumltten.html
Norra Skåne:
http://www.nsk.se/article/20110207/HASSLEHOLM/702079947/1170/*/viktigt-att-alla-agerar-for-tinget

måndag 7 februari 2011

Debatt i DI

I fredags hade jag ett inlägg i Dagens Industri om de planerade ambassadnedläggningarna. Att åtminstone några personer läst har märkts på e-post samt glada tillrop och rent av några SMS. Av någon anledning finns inget debattmaterial från den dagens tidning på Dis hemsida. Därför lägger jag ut den av mig inskickade texten i sin helhet.

Näringslivet har i andra sammanhang haft synpunkter på förändringar ifråga om den diplomatiska närvaron. Tillsammans med företagsföreträdare engagerade jag mig för att göra något åt stängningen av konsulatet i Hamburg. Tyvärr utan att lyckas. Med anledning av att den samlade oppositionen i form av de rödgröna partierna plus SD nu ställt sig bakom neddragningar på 300 miljoner kronor får det även konsekvenser för UD. Den tanke jag lanserar i Dagens Industri är att denna neddragning, som kan beklagas, kan pareras en del ifall nordiska länder bättre kunde samordna sina insatser utomlands. Varför inte fler gemensamma ambassader!

Texten i sin helhet:

”Ett antal ambassader är på väg att läggas ned med den i Vietnam som mest omdiskuterad. För några dagar sedan kom uppgifter om att det kan bli fråga om fler stängningar, bland annat av generalkonsulatet i Hongkong. Neddragningarna är effekter av att de rödgröna partierna tillsammans med sverigedemokraterna i riksdagen valde att ge regeringen en knäpp på näsan. Det inträffade följer dessvärre också en trend under senare år då Sveriges diplomatiska närvaro minskat. Inte minst avvecklingen av konsulatet i Hamburg väckte stor irritation från näringslivets sida då viktiga kontaktytor därmed gick förlorade.

Alliansregeringen var före beslutet i riksdagen mycket tydlig om att de besparingar S, V, MP och SD önskade skulle få konsekvenser bland annat ifråga om ambassadnedläggningar.

Den diplomatiska närvaron är viktig för att Sverige ska vara en röst i världen men också för att bistå företag och svenskar utomlands. Samtidigt finns det ett alternativ till föreslagna, planerade och kommande stängningar: Bättre samordning de nordiska länderna emellan!

I Berlin samarbetar företrädare för de nordiska ländernas ambassader i en gemensam byggnad. På många håll känns det naturligt att söka upp andra nordiska företrädare ifall inte svenska finns på plats. I fråga om språk men också hur välfärdssystemen byggts upp finns stora likheter. En ökad nordisk harmonisering gör också att förhållandevis mycket är gemensamt och delat i Norden.

De nordiska länderna har ett växande antal egna medborgare bosatta i andra länder. Fler lär det bli. I samband med kriser, katastrofer och krig finns det goda skäl för de nordiska länderna att arbeta tillsammans.

Genom delade byggnader och lokaler utomlands för diplomatisk och konsulär verksamhet kan kostnaderna hållas nere. De nordiska länderna skulle också i högre grad kunna fördela olika områden emellan sig där ett land samtidigt tydligare är ansvarig också för de övriga nordiska staternas intressen och kontakter. Genom samverkan kan, trots enskilda staters neddragningar av egna beskickningar och generalkonsulat, den totala närvaron i form av personal som arbetar för det gemensamma bästa öka.”

torsdag 3 februari 2011

Alibaba och Ben Ali

De senaste dagarna har det varit många möten och sammankomster om det snabbt förändrade läget i Arabvärlden. Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation (Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly – ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) kan det sägas att vårt arbetsområde snabbt hamnat i centrum för allas intresse. Först självbränningarna och demonstrationerna i Tunisien som resulterade i president Ben Alis flykt ur landet och nu den senaste veckans händelser i Egypten. Med rätta finns det fler regimer i området som är oroliga för att frihetsvindar börjar blåsa i riktning mot dem och deras huvudstäder.

Konsekvenserna av vad som skett och sker i Tunisien och Egypten går ännu så länge inte att förutsäga. Allt är möjligt. Samtidigt finns ett spirande hopp om att detta kan ha samma betydelse för Arabvärlden som Berlinmurens fall hade för Öst- och Centraleuropa. Och då gäller det också att ha respekt för att det kan ta tid.

I Kvällsposten har jag på debattplats försökt sammanfatta några av den senaste tidens intryck och reflektioner: ”Det rapporteras om övervåld och övergrepp, samtidigt finns något hoppfullt när människor är beredda att ta strid för sina rättigheter. Demonstrationstågen bryter fram som kokande lavaströmmar av frihetstörst men också frigjord frustration efter år av fattigdom och marginalisering

Kan vi påverkas som trots allt bor många tusentals kilometer bort från denna region? I allra högsta grad! Samhällskollaps med anarki och bristande kontroll kan resultera i väldiga flyktingströmmar. Redan i dag finns ett stort tryck i Medelhavsområdet då människor lämnar sina länder i frustration över dåligt styre och fattigdom. Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt/…/

Vid de senaste dagarnas möten med olika företrädare för Arabvärlden märks en tilltagande oro från de ledande skikten. President Ben Ali och hans regim var ohotade i 23 år och plötsligt då försvarsmaktens stöd försvann gällde det att snabbt ta sig ut ur landet. Ilskan mot det gamla maktpartiet RCD och allt vad det representerade är monumental. Insikten finns att det som hänt i Tunisien också kan ske på andra håll så som nu skett i Egypten. Därför finns en rädsla att oroliga grannar som Libyen kan blanda sig i situationen för att förhindra och förstöra. Alla vittnar om att sociala medier som Facebook och bloggar har haft stor betydelse. Det är därför ingen tillfällighet att rädda regimer på ett helt förkastligt sätt försöker stänga ned och kontrollera tanketrafiken.

En stor utmaning är bristen på alternativa strukturer. Partier och andra politiska krafter har varit förbjudna. Flera av länderna har utvecklats till ”kleptokratier” - tjuvsamhällen - och polisstater. Rimligt fungerande övergångar kan förutsätta medverkan från några av den gamla tidens ledare vilket kan vara svårt att acceptera för ett folk som äntligen ser en chans att göra sig av med allt vad forna tiders maktpartier representerade och också utkräva hämnd för tidigare övergrepp/…/

En tidning i Arabvärlden skrev med en travestering på Alibaba då presidenten rymde till Saudiarabien om att ”Ben Ali och hans fyrtio rövare” nu gett sig av. Det som motiverar många i Tunisien men också andra länder runt södra Medelhavet att kräva förändring är regimer präglade av korruption där medborgare förnekas grundläggande rättigheter samtidigt som kraftiga prisökningar och hög arbetslöshet provocerar. Ett alternativ till att på osäkra villkor ge sig av för att bli flykting eller illegal invandrare norrut är att kräva genomgripande förändringar i det egna landet. Ytterst handlar det om många människors frihet i Arabvärlden och därmed något som i grunden påverkar oss alla i Europa, även oss på många tusentals kilometers avstånd!”

Artikeln i Kvällsposten finns i sin helhet här:
http://kvp.expressen.se/ledare/1.2315976/forandringens-vind-i-arabvarlden