onsdag 5 december 2012

Vikten av att göra upp

Sedan ett par år finns det en myndighet i Karlstad, Sadev, som har till uppgift att granska och följa upp det svenska biståndet. Kritik har riktats mot organisationen. I en rätt skarp rapport från Statskontoret visas på innehållsmässiga svagheter. De senaste åren har det sällan i media eller i den politiska debatten hänvisats till Sadev. Regeringen har inte en enda gång sedan 2006 angett det som källa. Med tanke på att svenskt bistånd allt som allt handlar om bortåt 40 miljarder är ju bra utvärdering både viktigt och angeläget. Bara en enkel jämförelse: Sedan något år tillbaka genomför Riksrevisionen en fördjupad granskning av det svenska försvaret. Och ofta hänvisas både i samtalen partierna emellan som i media till rapporter och dragna slutsatser. Bra granskning är ibland som tandläkaren. Det kan väcka visst obehag men är av stor vikt. Och dras det slutsatser och genomförs revideringar baserade på fakta kan ju reella förbättringar uppnås till glädje både för själva funktionen (försvar, bistånd eller vad det kan vara) som för skattebetalarna.
 
Som nybliven ordförande i Utrikesutskottet för drygt två veckor sedan möttes jag av risken att fyra partier (S, V, MP och SD) skulle förenas i ett blankt krav att behålla Sadev. Efter genomläsning av andra partiers motioner och samtal med kloka socialdemokrater förstod jag dock att det även där finns ett starkt intresse av bra granskningar och utvärderingar inom biståndsområdet. Och att en mer fristående, rent av oberoende, ordning inte sågs som något problem. Istället fanns en oro för att förändringar kan leda till tidsspill och därmed att viktigt underlag för beslutsfattande går förlorat. Statskontorets formuleringar om påstådda svårigheter att rekrytera kompetenta medarbetare i Karlstad stack också i ögonen. Det sista är ju full begripligt för alla som bor utanför de stora städerna. Kompetens och kvalitet behöver i sig inte vara en funktion av ort.
 
Inom områden som utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiken tycker jag att det är bra ifall det går att uppnå en samsyn i viktiga sakfrågor. Att biståndet, och utvärderingen av den, skall göras beroende av SD ger i alla fall mig olustkänslor.
 
Jag tog kontakt med den ansvarige socialdemokraten Kenneth G Forslund och gav honom både mina bästa som sämsta argument. Han lyssnade. Och därefter kunde vi börja växla tankar och åsikter med varandra på ett mycket konstruktivt och respektfullt sätt. Under några dagar kunde en gemensam sjupartiuppfattning mejslas fram. Vid riksdagsdebatten kom Carina Hägg (S) att kalla detta agerande ”heroiskt”. Som ny utrikesutskottsordförande uppskattar jag mycket socialdemokraternas och Kenneth G Forslunds lugna och kunniga hållning. Det lovar gott för framtiden. Jag har rent av fått en synpunkt från en journalist som bevakat ärendet att det är ganska ovanligt att S- och M-företrädare berömmer varandra. Men jag tycker att politik inte bara ska handla om att framhäva konflikterna utan även det som berör.
 
För mig är det självklart att efter riksdagens beslut bjuda in statsrådet Gunilla Carlsson till utrikesutskottet för att omedelbart säkra möjligheterna till dialog och att låta henne lyssna på kloka påpekanden.
 
Den sjupartiöverenskommelse vi formade oss bakom kom att ha följande lydelse:
 
”Det har konstaterats brister i utvärderingen av svensk biståndspolitik och det finns en samsyn i utrikesutskottet kring behovet av reformering av utvärderingen av svenskt bistånd. Regeringen förbereder en omstrukturering från Sadev till en ny och mer ändamålsenlig utvärderingsfunktion. Utrikesutskottet är angeläget om att regeringen skyndsamt återkommer till riksdagen för samråd om den nya utvärderingsfunktionen. Utskottet fäster särskild vikt vid att övergången från Sadev till ny verksamhet sker överlappande och att det inte uppstår något glapp i utvärderingsverksamheten.
 
I utvärderingen av Sadev har bl.a bland annat möjligheten att rekrytera kompetent personal i Karlstad ifrågasatts. Utskottet delar inte uppfattningen om rekryteringssvårigheter utan vill tvärtom peka på att det runt om i hela landet finns kompetens att tillgå. Karlstad ligger dessutom geografiskt väl placerat för att verksamheten ska kunna knyta till sig forskningskompetens både från Sverige och våra nordiska grannländer. Därmed utesluts inte möjligheten för att en framtida verksamhet under rätt förutsättningar skulle kunna förläggas till Karlstad.
 
Det är av stor vikt att det finns en fristående utvärderingsfunktion av god kvalitet. En bred politisk majoritet anser att det är angeläget med utvärdering av biståndets genomförande och långsiktiga effekter och att utvärderingsverksamheten svarar mot behovet av kvalitativt och relevant beslutsunderlag. Utskottet förutsätter att processen kring utformningen av en ny utvärderingsverksamhet ska vara transparent och att detta resulterar i en bred politisk enighet kring den framtida verksamhetsutformningen. Av yttersta vikt är även att funktionen har ett högt mått av fristående och självständighet.
 
Utskottet förordar att det anslag som i budgetpropositionen benämns Avveckling av institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete ersätts av ett anslag med benämningen Utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete. Anslaget ska användas för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete och får utöver detta användas för omstrukturering av den befintliga utvärderingsmyndigheten.”

lördag 3 november 2012

Nordbor i New York

På fredagen kom beskedet om att New York maraton ställs in. Endast med två dygns varsel. Förberedelser var redan vidtagna. Löpare hade med flyg kommit från andra länder. Och några hade 48 timmar före med hjälp av sovsäckar och annan utrustning tagit bra platser i besittning längs vägen för att kunna följa detta evenemang. Borgmästare Bloomberg har kritiserats för senfärdigheten med att fatta beslutet men många stödjer det han kommit fram till. Det går helt enkelt inte att ha ett maraton i en stad där det finns delar som fortfarande efter fem-sex dygn sedan orkanen Sandy saknar el, vatten och fungerande sanitet. I Sverige och Europa kanske man inte fullt ut förstått kraften i det som drabbat den amerikanska östkusten. Hemska bilder på krossade hus och sanddränkta gator har visats från New Jersey. Och dödssiffran har stadigt tickat uppåt och ligger nu senast på över 70 människoliv. Men allt detta kan lätt bli endast siffror och bakgrundsbrus. För människorna i New York är det på riktigt. Fortfarande är det, när 39:e gatan på den östra sidan passeras nedåt mot finansdistriktet, Chinatown och Little Italy, kolsvart kvälls- och nattetid. Känslan av ett Öst- och Västberlin är påtaglig.
 
Media har helt naturligt de senaste dagarna i mycket stor utsträckning dominerats av orkanens härjningar. Politiken har fått maka på sig. Presidentvalet ser ut att bli en mycket jämn kamp även om Barack Obama har ett visst försprång. Hans problem att bli omvald säger något om missnöjet med hans första fyra år. Det som borde ha varit en promenadseger har visat sig bli en både svettig och vansklig vandring. Samtidigt är det fascinerande och se att nästan inget av den offentliga miljön i centrala New York präglas av valspurten. Här finns inga affischer. Det delas inte ut några flygblad. Ledande politiker dyker inte upp på torgmöten. För någon dag sedan såg jag den första försäljaren av kampanjmärken. Han arbetade för Obama men redan efter en stund pågick ett engagerat samtal inlett av en Romney-anhängare. Nu är det ju inte heller endast presidentval utan alla ledamöter av representanthuset, ett antal senats- och guvernörsposter står också på spel. Det märks däremot i media med många betalda inslag och annonser. Dessvärre alltför ofta genom att en person förklarar varför man inte ska rösta på en annan kandidat!
 
Även om skolor och en del offentliga inrättningar hållit stängt under hela veckan börjar livet sakta återgå till det normala. Folk lyckas ta sig in till city från ytterområdena och därmed börjar kassapersonal, servitriser och vakter finnas på plats så att butiker och kontor kan öppna. Även om det inte varit några formella möten i FN så har personer funnits på plats både i huvudbyggnaden som i de olika underorganen runt omkring. En knapp timmes träff blev det med biträdande generalsekreterare Jan Eliasson som tog emot i sitt tjänsterum med storståtlig utsikt. Han redogjorde engagerat för sitt arbete, inte minst hur utvecklingsfrågorna ska drivas på och rent av förstärkas efter de så kallade millenniemålen. Han berättade också om det bekymmersamma läget i Mali. Ett land med stora problem och extremistiska grupper som drivit folk på flykt. En inte alldeles orimlig bedömning är att detta land under mitten och slutet av november kommer att uppmärksammas mer i media. Jan Eliasson har ju under lång tid tjänat FN, tidigare som svensk ambassadör men också ordförande i generalförsamlingen. Han fullföljer en stolt tradition. Runt FN i New York finns det statyer, platser och namn som alla påminner om ett par andra svenskar: Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte.
 
Sverige är ett litet land med sina drygt nio miljoner invånare i en värld som befolkas av sju miljarder. Men i kraft av kompetens och engagemang går det att få inflytande. Ifråga om bistånd och pengar till utveckling i andra länder är vi snarast en stormakt. Överallt beröms vårt lands agerande. Och många gånger finns Sverige i topp sida vid sida med ett eller flera andra nordiska grannar. I New York är det mycket tydligt att alla arbetar för ett gemensamt nordiskt avtryck. Det är glädjande. Det finns en förtrolighet ifråga om vilka ärenden som ska drivas och en otvungen vilja att backa upp varandra. Ibland förs kritik fram mot att nordiskt samarbete skulle vara förlegat. Tvärtom! Den internationella arenan visar styrkan och effektiviteten. För mig som verkat inom Nordiska rådet under ett par år var det också kul att på en mottagning hos den norska ambassadören träffa kolleger från stortinget som jag mött i andra sammanhang. Det är små trådar likt dessa som binder samman och håller ihop! Resten av Norden var också mycket aktiv för att backa upp Finland då landet för en tid sedan kandiderade till en av de tio roterande platserna i säkerhetsrådet. Tyvärr misslyckades det. Nu ställer alla andra upp för Sverige som kandiderar till rådet för mänskliga rättigheter. I FN närmast köps och säljs det röster. Det handlar inte bara om att vara ett land med tydlig profil utan ännu viktigare är det att forma politiska allianser. De flesta nordbor går omkring med sina FN-passerkort dinglande runt halsen i synliga gula band som berättar att Sverige vill in i MR-rådet.
 
Utöver det självklara i att verka inom den nordiska familjen deltar Sverige också i EU-samarbetet de 27 medlemsländerna emellan. Återkommande sammankomster koordinerar arbetet. Från Bryssels sida finns en viss frustration över att EU som sådant inte direkt kan ges röst och företräde i FN-systemet utan att det måste göras via något av de enskilda länderna. Vid träff med EUs ambassadör i New York gavs jag också möjlighet att ta upp frågan om den fängslade journalisten Dawit Isaak. Kan mer göras gentemot Eritrea här på plats? Han lovade att sätta sig in ytterligare i ärendet och se vilka fler kanaler som kan användas. Jag underströk att detta är en parti- och blocköverskridande fråga i riksdagen och att för Sverige är det oerhört viktigt att markera för yttrande- och mediefrihet: Journalister ska inte sitta i fängelse de ska sitta på en redaktion!

tisdag 30 oktober 2012

Frankenstorm på Manhattan

Det talas om den värsta stormen sedan 1930-talet. New York och stora delar av den amerikanska östkusten är drabbat, rent av hemsökt. Hus har krossats av vågor, andra har brunnit ned då gasledningar brutits av och vägar har översvämmats. Flera miljoner antas vara utan elektricitet och hundratusentals evakuerade. Kostnaderna för skadorna beräknas till väldiga belopp.
 
Från 21:a våningen hade jag möjlighet att från 39:e gatan se ut över andra-, tredje- och femte avenyn då Sandy drog fram på måndagskvällen. Vid 20.30 , lokal tid, blinkade lampor och tv-apparaten till. Sedan blev allt svart. Och har så förblivit ett dygn senare.
 
I dagar har varnats för vindarna. Media har fyndigt döpt om det hela till Frankenstorm. Olika vädersystem har krockat med varandra och skapat något extraordinärt. Måndagen pekades ut som då allt skulle hända. Men tiden för att New York skulle drabbas sköts hela tiden fram. Under tiden hann folk handla vatten och mat. Det bunkrades. Och aldrig har väl så många doftljus och vanliga stearinljus sålts, liksom ficklampor och cigarettändare!
 
Själv promenerade jag runt både på för- som eftermiddagen. Och lite kusligt var det då affärer och restauranger höll stängt eller stängdes tidigare än vanligt. För att vara måndag var kommersen låg. Redan på söndagen vid 19-tiden hade tunnelbanan stängt och de sista bussarna slutade gå vid 21. Alla offentliga inrättningar, skolor och bibliotek hade stängt på måndagen. Medan folk höll andan började Sandy blåsa på! Redan på morgonen då jag besökte Sveriges FN-representation på 48:e våningen kunde det genom knakande och brakande i byggnaden förstås att vindarna började få sitt grepp över Manhattan.
 
Vindstyrkan lär på sina håll ha varit motsvarande dubbelt det Gudrun åstadkom i Skåne för ett par år sedan! Och det var allvarligt för oss som upplevde det!
 
På tisdag morgon tog jag en tre timmar lång promenad från mellersta Manhattan mot de nedre delarna och sedan tillbaka. Av och till sågs stängda gator på grund av nedfallna träd. På många håll större grenar. Butiksskyltar låg på marken och affärsställ hade förvandlats till förvridet metallskrot. Ju närmare man kom Wall Street och Battery Park, där flodvågor slagit in under natten, märktes spåren av kraftiga vindar och mycket vatten. Efter sju-åtta på morgonen började folk våga sig ut för att titta på nattens förödelse. Den berömde skulpturen av en adrenalinstinn tjur, i närheten av de finansiella kvarteren, som vanligtvis brukar vara svår att fotografera på grund av alla turister och besökare stod nu närmast ensam fångad i sitt frysta ögonblick av styrka och virilitet. På sitt sätt en symbol för hela staden - vanligtvis vibrerande av händelse, kraft och passion och nu så försvagad av orkanen.
 
Myndigheterna har vidtagit sina mått och steg. Redan på söndagen avbröts det mesta av den offentliga verksamheten. Så även exempelvis föreställningarna på Broadway. Tanken med att begränsa kollektivtrafiken var också att försöka få människor att stanna i sina egna hemkvarter och minska rörelserna i centrum. Från både borgmästaren och guvernören kom allvarsord om att de som inte följde order i den vänliga rekommendationens form av utrymning och evakuering riskerade inte bara sina egna liv utan också andras.
 
Med hela nedre Manhattan svart och nedsläckt samt både kraftigt regn och otrevliga kastvindar såg man på tisdagsmorgonen den fladdrande blicken hos många New York-bor på jakten efter dagens första kaffe. Starbucks och andra populära kedjor höll stängt. Men en och annan liten butiksägare såg en marknad att via gasspis fixa kaffe och bre mackor till. Förvånansvärt inga överpriser – få som försökte att missbruka eller överutnyttja den tuffa situationen utan istället en marknad som uppstår då några vill och försöker där andra struntar i eller misslyckas.
 
Dagar som dessa visar sig USA, i likhet med andra länder under liknande svåra lägen, både från sin bästa som sämsta sida. Det finns en vilja att hjälpas åt. Ett delat ansvar betonas. Samtidigt så är den service man betalar för fungerande så länge kunden har dollar i handen eller en reservation som går igenom. Den utan behandlas med samma brist på charm som någonsin den som fastnat i 70-talets ryska servicesamhälle!
 
Något det just nu spekuleras en hel del kring är hur Sandy kommer att påverka presidentvalet. Barack Obama har ställt in möten. Båda kandidaterna har också fått avblåsa (om uttrycket tillåts) möten i Virginia som ses som en av nyckelstaterna med jämnt läge i opinionen. Tillsammans har Obama och Romney satsat cirka motsvarande två miljarder dollar (14 miljarder kronor) på kampanjandet och nu kan det hela under de sista dagarna avgöras av hur de båda uppträder och vad man säger och gör i efterspelet till den värsta orkanen på mannaminne i USA! Allmänt spekuleras det i att ett fast hanterandet av situationen från Vita husets sida kommer att gynna den sittande presidenten. Men Romney har inte varit sen att ordna insamlingar till förmån för de drabbade.
 
Carola sjöng en gång om en stormvind: För egen del är det i New York högst påtagligt och närvarande!

söndag 21 oktober 2012

Om exportkontrollen av krigsmateriel

Svensk export av försvarsmateriel är något som berör. Det finns starka åsikter. Inte minst mot bakgrund av de uppgifter om möjliga vapenaffärer med Saudiarabien som det rapporterats mycket om under 2012. Riksdagen har också begärt att frågan om exportkontroll ska ses över. Regeringen har sedan en längre tid meddelat att en utredning ska tillsättas, i dagarna blev det klart att jag ska leda den som ordförande.
 
Jag ser framför mig ett omfattande arbete. I direktiven räknas inte endast upp exportkontrollen som sådan utan dessutom en mängd kringuppdrag. Redan någon dag efter det formella beslutet om gruppens sammansättning, som fattades av handelsminister Ewa Björling på regeringens vägnar, kallade jag till ett första möte för att snabbt nu få igång arbetsprocesser.
 
Jag tror på värdet av stor öppenhet och nyfikenhet inför alla de frågor och olika dimensioner som kan lyftas fram. Det är nödvändigt att skapa möjligheter för företrädare för det civila samhället, kyrkor, fack och näringsliv att framföra sina tankar till utredningen. Debatten visar ju på mångas engagemang och då är det viktigt att deras aspekter och tankar också kan nå ledamöterna. Till det kommer att frågeställningarna om viktiga begrepp som exempelvis demokrati-diktatur men också vårt lands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska intressen kräver kvalificerade dragningar, inte minst det tidigare förutsätter kontakt med universitet och folkrättsexperter.
 
Statsrådet Ewa Björling konstaterade med anledning av att utredningens arbete nu startatar: ”Det kommer att handla om både utrikes- och säkerhetspolitiska intressen som mänskliga rättigheter. Alla argument ska prövas och diskuteras med eftertänksamhet”
 
Övriga ledamöter är en garanti för bredd, djup och engagemang. Det finns starka företrädare vana vid god argumentering men förhoppningsvis också att lyssna. De två övriga moderaterna är Jessica Polfjärd och Ulrik Nilsson. Från S sitter Urban Ahlin, Anna-Lena Sörenson och Lars Johansson. Allan Widman (FP), Kerstin Lundgren (C), Désirée Pethrus (KD), Bodil Ceballos (MP), Lars Ohly (V) och Mikael Jansson (SD).
 
I de direktiv som regeringen ställde sig bakom i juni görs en uppdelning mellan vad kommittén ”särskilt” ska titta på respektive det den ”vidare” kan göra:
 
”Kommittén ska särskilt

  • utreda den framtida svenska exportkontrollen av krigsmateriel och ramarna kring den. Det huvudsakliga syftet med utredningen är att lämna förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater,
  • föreslå de överväganden som lämpligen bör göras för att fastställa om ett land är en icke-demokrati och som bör ligga till grund för den tillståndsprövning som görs när det gäller utförsel av krigsmateriel ur Sverige samt analysera hur dessa överväganden kan genomföras i den svenska exportkontrollen av krigsmateriel,
  • utreda på vilket sätt en skärpning ska göras av exportkontrollen av krigsmateriel, gentemot icke-demokratier. Kommittén ska därvid lämna förslag på de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för en sådan skärpning,
  • pröva vad som i framtiden bör betraktas som följdleveranser och vilka regler som bör gälla för dessa, mot bakgrund av utredningens övergripande syfte. Konsekvenserna ska analyseras. De förändringar som kommittén föreslår ska inte få retroaktiv verkan. Nuvarande regelverk och praxis måste alltså tillämpas på följdleveranser avseende export som godkänts innan ny lagstiftning trätt i kraft,
  • undersöka och kartlägga andra samarbetsländers – såsom de nordiska länderna, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien och USA – exportkontrollsystem och då särskilt deras exportkontroll av krigsmateriel gentemot icke-demokratiska länder,
  • utreda konsekvenserna om exportkontrollen avseende krigsmateriel skärps gentemot icke-demokratiska stater, t.ex. påverkan på Sveriges bredare bilaterala relationer.
 
Vidare ska kommittén bl.a.

  • analysera och bedöma om krigsmateriellagstiftningen ska förändras i klarläggande syfte. Om kommittén bedömer att krigsmateriellagstiftningen bör förändras i klarläggande syfte ska kommittén lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
  • utreda lämpligheten av att införa administrativa sanktionsavgifter i krigsmateriellagstiftningen och i lagstiftningen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden samt lämna förslag till de författningsändringar som anses nödvändiga,
  • utreda möjligheten att öka öppenheten och transparensen inom den svenska exportkontrollen, inklusive Exportkontrollrådet,
  • redovisa hur den gemensamma ståndpunkten, de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport och Sveriges politik för global utveckling omvandlats i praxis och om denna förändrats över tid.”

måndag 15 oktober 2012

Från Asien till Europa via Nato

Rätt snart utanför huvudstaden Tbilisi kan Kaukasus väldiga snöhöljda bergstoppar skönjas. Det är mäktigt. Landskapet är starkt kuperat vilket indikerar att det bakåt i tiden skänkt skydd men också i sina lägre delar fungerat som transportleder. Rent geografiskt befinner sig Georgien i Asien – mellan Svarta havet och Kaspiska havet. Men det är på många sätt en del av den västerländska kulturkretsen och tillsammans med Armenien ett av de första länder att kristnas. Det är inte förvånande att en befolkning stolt över sitt arv önskar visa upp kyrkor och kloster med mellan 1000 och 1500 år på nacken. Ibland ger de nästan intryck av att de vill presentera bokstavligen talat samtliga byggnader...
 
Sedan tidigt 2000-tal har funnits en tydlig ambition att närma sig väst. Få känner sig som en del av en asiatisk kulturkrets. Det mycket speciella, närmast Indienliknande skriftspråket, fick behålls under decennierna av Sovjetunionens dominans som redan ett par år efter 1917 stängde ett fönster av demokrati och frihet som öppnats med utropad självständighet. Samhället har tydligt demokratiserat även om det senaste parlamentsvalet i början av oktober visar på ett starkt polariserat politiskt klimat.
 
På väldigt kort tid ryckte nämligen multimiljardären Ivanishvili fram som en samlande symbol för en brokig skara som utgjort opposition till den sittande presidenten. Att förmögenheten byggts upp med ryska pengar och att han kan beskrivas som oligark råder det inte någon större tvekan om. Frågan är vad hans allians – Georgiens dröm – verkligen representerar. Landets självklara ledare de senaste 7-8 åren, president Saakashvili har slagit vakt om den västorienterade politiken. Illavarslande var det då Ivanishvili direkt efter parlamentsvalet gav uttryck för att presidenten borde avgå som konsekvens av resultatet. I dagarna har den tillträdande regeringsalliansen uttryckt sig mer positivt om både EU som Nato. Saakashvili har talat med Natos generalsekreterare och är inbjuden som huvudtalare till senhöstens stormöte i den kretsen. För ett land som upplevt rysk aggression är detta naturligtvis en avgörande fråga. Och Moskva har markerat sin syn att den nya regeringen ska vara mer mjuk i förhållande till sin stora granne i norr som att inse att Nato-medlemskap uppfattas som en provokation. Ytterst har Ryssland ytterligare ett par hållhakar på Georgien då vissa delar av landet utropat ”självständighet” och människor där utrustats med pass från federationen – Abchazien och Nordossetien.
 
Inte minst därför är det viktigt att Georgiens västvänliga hållning besvaras positivt. Sverige har numera ambassad i landet. Och ett besök visar att det mesta snarare påminner om Europa än Asien. Nato-orienteringen är det som sedan ska leda till EU-medlemskap. Och nog har Georgien att göra i det sällskapet!
 
Ett av de områden som det fokuserats på för att stimulera ekonomin men också understryka den västliga dimensionen genom utbyte är turismen. För närvarande handlar det om cirka två miljoner besökare utifrån som kommer till detta land med strax över fyra miljoner medborgare. Det får sägas vara en bra start. Och visst finns potential! 6000 vingårdar markerar att det är ett gammalt vinodlande land. I Armenien finns berget Ararat som sägs vara där Noak landade med sin ark. Och alla som kan sin Bellman vet att den gamle gubben som första åtgärd såg till att plantera vin på marken. Kvaliteterna lämnar dock tyvärr fortfarande en del att önska. I likhet med en del annan produktion förstörd under sovjetisk tid handlar det om alldeles för mycket sötma och för lite lagring på ekfat. Glada tullare överlämnar på flygplatsen en liten flaska efter att ha stämplat i passet!
 
Trafiken kan också beskrivas som besvärlig. Folk korsar motorvägarna litet hur som helst. Det tutas och körs om på vad som kan beskrivas som ett ”oplanerat sätt”. På väg till en kyrka i bergen körde busschauffören förbi samma vattenkraftverk från 1927. När det passerats i olika riktningar både fyra och fem gånger ändrades strategi. Plötsligt befann sig fordonet på ett vägavsnitt ovanför där trafiken tidigare flutit fram. En annan motorväg månne? Men det verkade finnas risk för omfattande poliskontroller för alla bilar blinkade med helljuset. Sedan blev det uppenbart att han helt enkelt körde emot trafiken. I 100 kilometer i timmen. Han tvingades vända och köra med trafikströmmen, inte mot den! Här kan möjligtvis mer göras för en mer turistvänlig profil. Så är det även när det gäller den totala frånvaron av postkontor. Det går helt enkelt inte att köpa frimärken. Det säljs vykort men man får inte samtidigt erbjuda frimärken. Ingen saluför dessa. Till slut valde jag att ta taxi till det postkontor som utlovades finnas. Chauffören ropade och hojtade i sitt radiosystem. Det var alldeles uppenbart att ingen visste var det fanns. En stund senare stannade han bilen och sa: Här är det. Jag vacklade ur, gick in genom ett par väldiga portar för att upptäcka vad som var nedlagda och nedsläckta lokaler. Fortfarande är frimärken i Tbilisi en förborgad hemlighet.

fredag 12 oktober 2012

Mina motioner 2012

En gång om året, i början av varje riksmöte, öppnas under några veckor en möjlighet för de 349 riksdagsledamöterna att väcka förslag inom snart sagt alla tänkbara områden. Den allmänna motionsperioden uppfattas nog som en lika tuff utmaning för handläggande tjänstemän som att den kan kittla valda ledamöter till både genomtänkta förslag som rena hugskott. För 2012/13 handlar det om över 3000 olika förslag. När dessa lite mer noggrant gåtts igenom visar sig rätt mycket vara upprepningar och dubbleringar av sådant som tidigare skrivits och föreslagits. Några av Alliansens ledamöter har därför för egen del bestämt att inte presentera en endaste egen text. De väljer att påverka på andra sätt - och ärligt talat kan det också vara nog så effektivt. Motioner kan dock även fungera rent opinionsbildande. Även i vetskap om att det inte just nu blir som man önskar gäller det att nöta in argumenten så att inte själva sakfrågan glöms bort. Gårdsförsäljning av alkohol är ett gott exempel!
 
Inom moderaterna har vi dessutom en gemensamt antagen policy som säger att man inte väcker motion i eget utskott. Som ledamot eller ersättare finns helt andra möjligheter att komma till tals med ansvarigt statsråd och statssekreterare än att behöva skriva till dem. För egen del innebär det att jag för arbetsåret 2012/13 inte skrivit något om försvarsfrågor. Inget heller om utrikespolitik då jag ska ta över som ordförande i Utrikesutskottet från mitten av november.
 
Tidigare år har jag försökt finna vissa teman kring mina motioner. Allt som oftast har det kretsat kring konstitutionella frågor som att exempelvis minska antalet riksdagsledamöter eller stärka statschefens ställning. Den här gången har det varit ett par saker kring ekonomi. Jag varnar exempelvis för det skuldberg ett antal av landets kommuner och landsting/regioner har framför sig. Har det inte gjorts några avsättningar eller fonderingar är läget allvarligt för skattebetalarna. Bland annat skriver jag:
 
”Från en del håll kan det nämligen komma att hävdas att skattehöjningarna eller neddragningar i servicen är oundvikliga för att parera de under ett antal år tillfälligt ökade utbetalningar som måste göras. Skattehöjningar slår hårdast mot dem med låga och medelstora inkomster, det slår mot pensionärer och innebär risken för indragen privat konsumtion som är särskilt allvarligt i lågkonjunktur. Försämrad service kan innebära att viktig verksamhet inom äldreomsorgen, utbildningen, vården och för handikappade kan hotas.
 
Kommande år kan krav resas på stöd eller hjälp till kommuner som har att brottas med kommande pensionsskulder. Ifall det handlar rent ekonomiskt stöd eller ändrade regler måste stor hänsyn tas till att några kommuner förutseende har försökt hantera detta medan andra struntat i varningssignalerna. En orättvis ordning får inte skapas där den som skött sig och agerat långsiktigt inte får någon fördel av detta medan den som agerat kortsiktigt får hjälp. Staten borde därför redan nu tillsammans med exempelvis en intresseorganisation som Sveriges kommuner och landsting (SKL) bistå med någon form av ekonomisk genomlysning där pensionsskulden och kommande utbetalningar för en kommande tioårsperiod gås igenom och möjliga intäkter, avsättningar och avyttringar identifieras som möjligheter att hantera det läge som uppkommer och därmed ett alternativ till ökat statligt stöd, skattehöjningar samt att välfärdens kärna urholkas.”
 
Ifråga om pensionerna har jag också motionerat om att redan avsatta medel bör säkras och inte användas till mer eller mindre vällovliga politiska projekt. Rör inte pensionärernas pengar!
 
”AP-fonderna uppges för närvarande ha ett samlat värde av runt 870 miljarder kronor. Ytterst är det en buffert och ett samlat kapital för att täcka nuvarande och framtida pensionsutbetalningar.
 
En sådan stor och imponerande summa väcker naturligtvis lystna blickar och intresse. I debatten har redan framförts tankar på att AP-fondernas pengar kan användas till olika projekt, allt från bostadsbyggande till klimatsatsningar. Varje enskild idé kan i sig vara vällovlig men riskerar att snabbt erodera respekten för AP-fondernas grundläggande syfte. Har ett undantag medgetts från principen att se till de kommande pensionärernas bästa är risken stor att fler undantag också kommer att accepteras. Därmed riskerar resurser att användas till annat än pensionsutbetalningar och som en pensionsbuffert. Den enda begränsning som kan vara rimlig är att investeringar och allokeringar sker inom ramen för ett etiskt ramverk.
 
Det finns anledning att se över de rättsliga förutsättningarna för att säkra att AP-fonderna inte brukas till annat än det som i förlängningen är bra för de kommande pensionsutbetalningarna. För det kan behövas ett uttryckligt stöd i lag att AP-fondernas pengar endast ska användas för investeringar och allokeringar så att pensionärernas långsiktiga intressen säkras.”
 
Några motioner blev det som även berör utbildningsområdet. Mer retorik i skolan genom bättre lärarutbildning:
 
”Retorik är ämnet som funnits väldigt länge. Inte minst förknippas den med den klassiska bildningen symboliserad av Athén och sedan rättsstat och demokrati i Rom. Retorik har i dagens svenska samhälle inte riktigt den ställning och plats ämnet borde tillmätas.
 
Eleverna ska ofta hålla i presentationer men får begränsad möjlighet att träna på det. Enligt en undersökning som Utbildningsradion gjort har var femte elev skolkat för att slippa hålla en redovisning inför klassen. Ytterligare en femtedel har på allvar funderat på att skolka, enbart för att slippa stå inför sina klasskamrater och prata. Det lär även finnas en undersökning där svensken fick lista sina största rädslor. På första plats kom att tala inför publik, på andra plats kom döden. Längre ner på listan kom rädslan för att bli allvarligt sjuk.
 
Rädslan är befogad, talaren ställs ensam inför en stor grupp och man känner sig lätt avklädd och granskad. Ska eleverna slippa rädas publika framträdanden måste de ges möjligheten att träna på retorik. Genom att ha retorik som ett återkommande inslag på skolschemat får eleverna en naturlig relation till att stå inför klassen och tala. Men också förstå ordens valörer och vikten av ett levande och varierat språk.”
 
Och slutligen har jag i en motion skrivit ned det jag i olika sammanhang efterlyst en längre tid, nämligen resurser för att seriöst granska och följa upp Stasis verksamheter i Sverige under ett antal decennier. Låt utomstående granskare försöka förstå och förklara det som hänt:
 
”I Sverige bedrivs ett projekt under professor Birgitta Almgrens ledning där diktaturens mekanismer undersöks. Hon har under 2009 och nu 2011 kommit ut med två genomarbetade böcker om den östtyska säkerhetstjänsten Stasi i Sverige som visar på kontaktvägar och hur människor inom en mängd samhällssektorer låtit sig påverkas. Inte minst skolan och kulturen användes som DDR-statens spjutspetsar. Den senare volymen bygger på uppgifter hon fått tillgång till efter en dom i regeringsrätten, dock med kraftiga inskränkningar och begränsningar/…/
 
Fri och oberoende forskning kan ta vid dit de rättsliga processerna inte når. Ett forskningsprojekt borde initieras från Utbildningsdepartementets sida där någon eller några institutioner tilldelas resurser och ges i uppdrag att brett och förutsättningslöst granska DDR-regimens förhållande och försök till påverkan i Sverige från 1950- 60- talet fram till Berlinmurens fall.”

lördag 6 oktober 2012

I Tiden att vara elak

Tidskriften Tiden är ett klassiskt socialdemokratiskt idéorgan. Det startades av partiets nestor Hjalmar Branting 1908. I den öppna anda som nu och då kan prägla det svenska politiska samtalet har jag för mig att till och med någon artikel av mig själv publicerats där. Att lyssna på och läsa meningsmotståndare kan nämligen många gånger vara mer utvecklande än att ta del av alster präglade av den helt övertygades distanslöshet. Med den nu ganska omtalade nidbilden av kungaparet har denna anrika publikation passerat många publicistiska gränsstationer på vägen ut i tankens dyiga träskmarker. Vad värre är, det handlar knappast om ett tillfälligt misstag som chefredaktören antytt i någon intervju utan snarare om en illasinnad medveten handling. Den som vill kan nämligen köpa bilden som affisch för 200 spänn av Tiden.
 
Är det fel att satiriskt eller kritiskt kommentera kungen, drottningen och det konstitutionella statsskick vi har i Sverige? Absolut inte! Det är liksom ett av demokratins fundament att tillåta, rentav uppmuntra, en fri och obunden debatt med media som väljer egna vägar. Lika litet är det förkastligt att exempelvis skriva om S-ledares handel och vandel, om fackföreningsrörelsen som stor sponsor av socialdemokraterna eller ens påminna om hur det laborerades med löntagarfondssocialism endast 30 år bort i tiden.
 
Med stor frihet följer ändå ett personligt ansvar. Med vilken respekt ska vi möta varandra? Och just sagda Tiden tillsammans med andra S-röster i samhället brukar nogsamt påminna om hur den tidigare partiledaren Mona Sahlin behandlades under Toblerone-affären eller för den delen Håkan Juholt.
 
Att då presentera en bild (dessutom krängandes den kommersiellt som affisch) föreställande kungen tillsammans med ett grabbgäng som käkar pizzabitar tagna från en naken kvinnas kropp samtidigt som drottningen på knä försöker städa bort ett hakkors från golvet kan knappast beskrivas som intelligent eller roligt. Bilden lanseras som satir. Jag tillsammans med många andra har svårt att se den komiska glimten. Däremot ser vi något annat som gör oss rejält oroliga och ledsna: Elakheten!
 
Tiden väljer att publicera en bild enbart för att vara taskig och gemen. Som de yrkesrepublikaner de flesta socialdemokrater är anses kungafamiljen vara legitimt villebråd för förakt. En spottkopp. Det är precis samma reaktion som ligger bakom vänsterfolkets vägran att sjunga kungssången i samband med Riksdagens högtidliga öppnande. De är för fega att utmana den starka folkopinion som är för dagens statsskick. Modet räcker inte längre än till att de står tysta och surmulna när symbolen och den främste företrädaren för landet Sverige hälsas välkommen till vårt parlament. Eller så kan de inte texten och har missat att den finns längst bak i det programhäfte som delas ut…
 
Därmed medverkar intelligenta socialdemokrater och Tiden till ett förgrovat och elakt klimat. För om man får behandla kungen och drottningen hur som helst borde ju toleranströskeln vara ännu högre ifall någon önskar vara taskig mot något så prosaiskt som en partiledare eller fackföreningsfolk!
 
Av och till brukar annars just socialdemokrater vara hyperkänsliga då politiker och deras villkor kritiskt granskas och beskrivs. Men att göra narr av landets främsta symboler är samtidigt inget problem. Ibland är det faktiskt bra att försöka se sig själv med den andras ögon!
 
Till Tidens övergrepp med bilden kan även adderas den rubrik som satts: ”Om detta må vi berätta.” Dels är det en markering att det finns något att säga utöver illvilligt skvaller. Och dels är det en omskrivning av det arbete som inleddes under Göran Perssons tid som statsminister att faktiskt öka kunskaperna och insikterna om nazitidens grymheter: ”Om detta må ni berätta”. Utöver att Tiden väljer att vara elak är detta också en trivialisering och relativisering som i grunden är lika anmärkningsvärd som beklaglig. För egen del kommer det att ta lång tid innan jag åter tar den här tidskriften på allvar. Men det kanske var på tiden?

lördag 22 september 2012

Blogg om twitter

Ord kan vara korta. Meningar rappa. Efter att ha livnärt mig på att skriva och använda olika formuleringar sedan 1988 delar jag Winston Churchills åsikt om att ju mindre du har att säga i tid desto mer kräver det förberedelser. Det spontana ska vara det väl inövade…
 
Det finns nog anledning för en del twittrare att fundera kring detta. För någon dag sedan skrev S-riksdagsledamoten Elin Lundgren under den pågående budgetdebatten: ”Mer tysk arbetsmarknad vill Borg ha. Arbeit macht frei.”
 
Att hon sedan snabbt försökte städa bort sitt famösa inlägg och sedan oförblommerat be om ursäkt mildrade kanske skadan men kunde inte reversera det redan sagda. Visst går det att peka ett kritiskt finger mot henne. På samma sätt som socialdemokraterna med rätta, men heller inte utan partiegoistiska skäl, vände sig mot en moderat som anklagade en ledande S-företrädare för att vara ”klappturk”.
 
Av detta finns det faktiskt massor att lära sig. För det första att alla ledande partimänniskor kan begå fel och göra övertramp. Då kan det, trots allt, vara bra med en förlåtande om än inte accepterande attityd. Inte för att mildra det sagda eller markera förståelse för det fördomsfulla utan för att synliggöra insikten om människans bräcklighet. Jag känner inte Elin Lundgren, men det vore tråkigt om hennes politiska framtid stupade på detta på samma sätt som jag tycker det är rimligt att den moderate twittraren också kan ges en ny chans. Det finns en fara ifall svensk politik endast kommer att handla om att leta reda på vad fel andra sagt eller skrivit snarare än att själv försöka bidra med något begåvat.
 
Både uttrycket ”klappturken” som ”Arbeit macht frei” markerar dock att det finns cementerade uppfattningar. Något liknande har också internationellt diskuterats efter ett omslag på Newsweek som uppfattas beskriva alla muslimer som ”jihadister”. Det finns skäl att nyansera och moderera. Fördomsfullhetens träsk är farligt och stinkande.
 
Ytterst handlar det om förkärleken för kollektiva egenskaper. Människor tillskrivs positioner de antas inta endast därför att de ses representera något. Samtidens politiska samtal är fullt av sådana exempel, tänk bara på Gudrun Schyman och hennes beskrivning av män!
 
Extra trist är Elin Lundgrens kommentar med tanke på att dagens Tyskland på många sätt sedan andra världskriget gjort uppriktiga och storartade insatser för att lyfta fram och vända sig mot de övergrepp och vidrigheter Hitlers rike gjorde sig skyldigt till. Inte minst Västtyskland har försökt göra upp med sin historia medan dåvarande kommunistiska DDR hade ett mer osunt förhållande till det förgångna där onekligen övergången mellan säkerhetstjänsterna Gestapo och Stasi var mer än flytande.
 
Det är synnerligen svårt att se något i dagens Förbundsrepubliken Tyskland som gör det rimligt att skriva om ”Arbeit macht frei” (hämtat från ingångsporten till ett av Förintelselägren). Tvärtom är Tyskland i dag Sveriges viktigaste handelsland. En nation med vilket vi har ett nära utbyte och är en viktig EU-allierad. Om Norden och de tre baltiska republikerna är våra självklara samarbetspartners kan även ytterligare några länder adderas till denna krets. I allt väsentligt de som tillhör den Nordeuropeiska tillväxtkorridoren. Däremot kan det nog vara så att vi i Sverige inte rätt förstår hur stort och inflytelserikt Tyskland är idag och vilka fördelar vi har av våra goda och nära förbindelser. Elin Lundgrens rader visar i blixtbelysning vikten av att vi lär oss mer!
 
S-ledamoten ger trist nog uttryck för den syn som kan finnas hos många svenskar. Dessutom visar hon det vanskliga i snabba och rappa kommentarer. Det övertänkta är att föredra. Allra helst om det ska uttryckas kort och kärnfullt. Där finns en stor fördel mellan den mer ordrika bloggen och dess karga kusin twitter. Ibland kan de många orden behövas för att nyansera. Det gäller inte minst när andra människor, kulturer, religioner och länder ska beskrivas. Det råa gapflabbet fastnar i halsen när insikten kommer att det på andra sidan finns en sårad eller förnärmad människa. Inte en del utav ett kollektiv utan en alldeles enskild vanlig individ!

måndag 17 september 2012

Japaner, japaner...

De senaste dagarna har förhållandet mellan Japan och Kina märkbart försämrats. Det finns en rad tvister om vilket land som har överhöghet över ett antal öar, kobbar och klippor i Sydkinesiska sjön. Ytterst handlar det om kontroll över viktiga handelsvägar men också möjligheterna att nyttja de resurser som finns på och under havsbotten i form av exempelvis olja och gas. Det som vid ett enkelt påseende kan verka vara en bagatellartad tvist är djupt allvarligt. Till det kan adderas ytterligare en dimension i form av historiska oförrätter från 1920-, 30- och 40-talet då Japan koloniserade delar av Asien och var axelmakt med Hitlers tredje rike. I både Korea som Kina finns fortfarande många som minns och som kräver ursäkt och upprättelse.
 
För någon dag sedan förklarade den japanska regeringen sig beredd att av några privatpersoner köpa ett par av de aktuella öar som det nu råder delade meningar om. Det skulle se till den nätta summan av två miljarder yen (motsvarande cirka 180 miljoner kronor). Från första parkett i Tokyo kunde jag följa inledningen på det drama som nu fortsatt med demonstrationer i Peking och rätt fräna angrepp på japanska intressen. Det har även meddelats att Honda och Nissan tillfälligt stängt några av sina fabriker i Kina.
 
Bakom anspråken döljer sig en grov och målmedveten offensiv från kinesisk sida. När nu landgränserna säkrats visas en tilltagande aptit för haven. Efter att under decennier ha agerat mer i det tysta kliver nu jättenationen fram på arenan med full kraft. Solen stiger i öster! Och det finns en strategi som med oro noteras av grannländerna. Vid försvarspolitiska samtal både i Indien som Japan är det notabelt att Ryssland knappast tillmäts intresse medan det mesta av tankemödan används till händelseutvecklingen i Kina. En tydlig tyngdpunktsförskjutning kan noteras söderut.
 
Japan har att hantera sin historia. Till skillnad från Tyskland har processen inte varit lika entydig. Samtidigt blev en av konsekvenserna av kriget, de båda atombomberna och den därpå följande freden ett uttalat pacifistiskt land. Fram till de senaste åren har försvarsmakten uttryckligen varit uteslutande självförsvarande styrkor med starka begränsningar att få använda vapen mot andra. Nu pågår en debatt om att försvaret ska få omorganiseras och att en del av tidigare hinder ska röjas undan. Japan är exempelvis en stor bidragsgivare till olika FN-insatser men japaner utomlands måste bäddas in i andra länders styrkor och i praktiken skyddas av dessa. Den allierade nationen USA (de två står varandra nära på ett intimt sätt som knappt kan liknas vid några andra länders relationer) vill säkert se ökad aktivitet allra helst som landet flyttar fokus från Europa mot Asien och Stilla havet. Under de mer radikala decennierna fanns det många som fann det direkt obekvämt att bära uniform. De kunde utsättas för spott och spe. Inte minst efter räddningsinsatserna efter jordbävningen och tsunamin för ett och ett halvt år sedan kan en förändrad och förbättrad inställning noteras.
 
Japan är fortfarande världens tredje största ekonomi. Imponerande med sina 127 miljoner invånare. Landet har brottats med ekonomiska problem i 20 år. Budgetunderskottet ligger på runt tio procent. Statsskulden är 230 procent och cirka 40 procent av statens utgifter används till räntor och återbetalning av lån. Trots det är valutan yen urstark vilket skapar ytterligare utmaningar. De stora lån som den japanska regeringen tar är dock huvudsakligen inhemska vilket minskar exponeringen. Japans postverk uppges exempelvis äga ungefär 30 procent av lånestocken!
 
Sverige är även i Japan ett land med mycket gott rykte. Det handlar både om kultur (med Astrid Lindgren och Ingmar Bergman) som välfärdslösningar inom äldre- och handikappomsorgen. Att vi dessutom är tydliga när det gäller EUs vapenembargo gentemot Kina är också något som extra mycket uppskattas. På försvarsmaterielsidan finns intresse av samverkan. Japan är ju en betydande havsnation (en uträkning visar att sett till vattenmängd är det världens fjärdes största nation). Det talas om ubåtar (från dagen 18 till 22) och då med särskilt intresse för Kockums Stirlingmotorer. Sedan en tid tillbaka pågår samtal mellan Sverige och Japan som ska utmynna i ett MOU (en överenskommelse om samarbete). Kanske redan vid årets slut tecknas ett avtal som bland annat kommer att inledas med gemensamt analysarbete kring utvecklingen i Ryssland. Från den svenske försvarsattachéns sida var han väldigt glad över svenska parlamentariker på plats då vi hade möjligheter att träffa personer han svårligen skulle kunna nå. Under en dag sammanstrålade vi med försvars- och säkerhetspolitiskt ansvariga ledamöter från både under- och överhuset i Diet (som är namnet på deras riksdag). Av de årliga försvarsutgifterna på 390-410 miljarder svenska kronor går cirka 60 miljarder om året till materiel. Och den parlamentariska sekreteraren vid Försvarsdepartementet Hideo Jinpu berättade att han som barn byggt modellflygplan som föreställt Viggen och att han bara för några månader sedan fått drömmen uppfylld av flyga Jas Gripen.

fredag 14 september 2012

Norden och Arktis

Har tillsammans med kollegan Cristina Husmark Pehrsson den senaste tiden haft ett antal inlägg kring vårt närområde. Båda är vi representanter i den svenska delegationen till Nordiska rådet. Trots att skandinaviska politiker kan vara överens om mycket finns också tydliga skillnader. En sådan ideologisk batalj har kommit till uttryck genom de svenska socialdemokraternas försök att för egen del varumärkesskydda uttrycket ”den nordiska modellen”: För en tid sedan gick unga nordiska socialdemokrater ut och påstod att högern försökt ägna sig åt kidnappning. Onekligen pikant i sammanhanget med tanke på vem som försöker rycka åt sig vad! I Kvällsposten svarar vi:

”Representanter för de socialdemokratiska ungdomsförbunden i Norden hävdar att högern kidnappat den nordiska modellen. Inget kan vara mer felaktigt! Det är nämligen de svenska socialdemokraterna som varumärkesskyddat begreppet hos Patent- och registreringsverket (PRV).

Det är inte heller, som S påstår, höga skatter som gjort att Sverige stått starkt rustat inför skuldkrisen i Europa – tvärtom. Erfarenheter visar på tydliga sysselsättningseffekter av jobbskatteavdrag på olika håll/…/

Alla Nordens länder har tyvärr inte klarat den ekonomiska krisen lika väl. Förutsättningarna för god krishantering har varit ordning och reda i offentliga finanser. Men de som verkligen gjort jobbet är alla samhällsbärare – de som återfinns i skolorna, i verkstäderna, på sjukhusen och kontoren. Det är tack vare dessa löntagare som tillväxten har skapats och tryggheten värnats. Sysselsättningen har därför, trots krisen, ökat med 200 000 personer samtidigt som utanförskapet minskat med 200 000.

Historiskt har det nordiska samhällsbygget formats av arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen. Man kan dock inte komma ifrån även andra såsom exempelvis frikyrkorörelsen, folkskolan, alla företagare, universiteten, miljö- och kvinnorörelsen. För att nämna några ytterligare! Det handlar om ett klimat av samarbete, tillit och samverkan. Den värdemässiga grunden är intressant och får inte förträngas. Det är mycket mer än fack och ett parti!

Nordens unga socialdemokrater talar om systemskifte, men de verkar inte inse att nya tider kräver nya lösningar/…/

En socialdemokrati som talar politik i stället för varumärkesskydd, som slutar skylla ifrån sig och uppvisar reell transparens vore därför att föredra och skulle rent av kunna bidra med något i Norden!”

På SVT-Debatt har funnits några meningsutbyten kring Arktis. Ett område vars betydelse stadigt kommer att öka, både ifråga om naturresurser som vad en nordostpassage kan innebär för ökad fartygstrafik som ökad militarisering. Arktis har under de senaste åren varit ett prioriterat område för regeringen. En strategi har tagits fram. Den lyfts fram av Cristina Husmark Pehrsson och mig:

”Regeringen har under det svenska ordförandeskapet i Arktiska rådet presenterat en genomarbetad strategi. Där finns alla olika aspekter; från säkerhetspolitiska överväganden och ekonomisk utveckling till skyddet av miljön och ursprungsbefolkningarnas livsstil.

En central målsättning är att begränsa utsläppen av klimatpåverkande ämnen som till exempel koldioxid, sot och metan. Det är också sådant som både på lång och kort sikt i högsta grad bidrar till issmältningen.

Riskerna med en ökad exploatering i Arktis är en annan viktig fråga. Det handlar om att skapa stärkt skydd för särskilt känsliga miljöer, men även om såväl bättre förebyggande insatser vid oljeutvinning som ett effektivare arbete med hur man ska agera ifall en kris inträffar. Sverige har därför varit drivande i att ta fram miljökonsekvensbeskrivningar och miljöbedömningar. Det land som tillåter utvinning av olja, gas och andra naturtillgångar måste förmås tänka på att det ska ske på ett hållbart sätt, såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt.

Det går inte att bortse från att kuststaterna såväl i Arktis som i resten av världen utövar suveräna rättigheter i fråga om att utforska och utvinna naturtillgångar på kontinentalsockeln. De har även jurisdiktion i fråga om miljöskydd i enlighet med FNs havsrättskonvention. Frågan om oljeutvinning i de arktiska havsområdena beslutas av Norge, Ryssland, Kanada, USA och andra. Ett förbud mot exploatering har små utsikter att lyckas. De andra kan också vara känsliga för direkt inblandning från andra länder. Därför är goda argument och resonemang effektivare än pekpinnar.

Regeringen har även verkat för att Arktiska rådet ska bidra till det fortsatta arbetet när det gäller biologisk mångfald. Kunskaper om arters och ekosystems förekomst behöver stärkas liksom hur den biologiska mångfalden kan bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. En viktig del i detta är att genom internationellt samarbete skapa skyddade områden för växt och djurliv.

Teknikutvecklingen i Arktis erbjuder likväl möjligheter för utvecklade sjötransportleder genom Norra ishavet. Men också nya förutsättningar för jakt, fiske, handel och energiutvinning. Detta måste hanteras ansvarsfullt och långsiktigt hållbart. Fler transporter, ökade rörelser och nyttjande av naturresurser kommer också att leda till intresse för och tryck på Arktis ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv. Detta är en dimension som det dessvärre alltför ofta bortses ifrån.”

Vår artikel i Kvällsposten finns här


http://www.expressen.se/kvp/ledare/debatt-prata-politik-istallet-for-varumarke/





Vår artikel på SVT-debatt finns här:

lördag 8 september 2012

Indiska intryck

India gate – formad som en triumfbåge i marmor är ena änden av en lång processionsgata. Åt andra hållet kan i det dallrande solljuset ses utrikes- och försvarsministeriet samt presidentpalatset på ett krön. Området omgärdas av en vacker öppen park som snabbt för tankarna till USAs huvudstad Washington DC. Det är inte de enda byggnadsmärken eller fotspår det forna brittiska imperiet lämnat efter sig i New Delhi. Denna 15 miljoner stad (kan rent av vara många fler som bor och verkar i denna en av världens megastäder) har genom århundradena likt andra delar av Indien präglats av många influenser och kulturer. Från hotellfönstret gick det att blicka ut över Humayuns mausoleum som är en del av den muslimska Mogultiden från 1500-talet. En fantastisk skapelse som förebådade det Taj Mahal som är ett av landets mest kända byggnadsverk.
 
Indierna är på många sätt stolta över sin demokrati. Med 1200 miljoner människor världens största. Sedan självständigheten 1947 har landet haft starka parlamentariska traditioner - och det på en kontinent som fortfarande har en provkarta på odemokratiska, förtryckande och i vissa fall rent avskyvärda system. Militären har alltid varit under civil kontroll. Det finns oberoende domstolar och rättsliga processer, även om saker och ting ibland kan ta lång tid. Mediefriheten är påtaglig med många tidningar och TV-kanaler. Och utöver rapporteringen kring olika skådespelares liv finns ett fränt och otvunget granskande av maktens många män och påtagligt färre kvinnor.
 
Just nu rasar en ”kol-skandal” där det riktas allvarliga anklagelser om att statliga gruvrättigheter sålts alldeles för billigt. Till det kan adderas ett parlament vilket de senaste åren fått skjuta upp förhandlingarna ett antal gånger därför att ledamöterna inte visar varandra tillräcklig respekt samt formalia används för att stoppa och bråka. Den indiska nationen gungade till i upprördhet för någon kväll sedan då förhandlingarna i överhuset avbrutits sedan två ledamöter kommit samman i vad som beskrevs som ett slagsmål.
 
Sverige har ett mycket gott rykte i Indien. Det handlar om allt från vårt internationella engagemang, tidigare hjälparbete över till Nobels litteraturpris som 1913 mottogs av Tagore. Alla har några vänliga ord att säga om vårt land. Och även om många svenskar fortfarande har starka bilder av fattigdom har åtskilligt gjorts för att öka levnadsstandarden. När jag själv var barn poängterades det att man skulle äta upp all mat och vara tacksam för ”tänk på barnen i Calcutta”. Många lever fortfarande under svåra förhållanden. Kanske bortåt 500 miljoner har mindre än en dollar per dag att röra sig med. Men det finns en växande medelklass. Ambitionerna är att göra mer i Indien och öka kunskapsöverförandet. Tillväxttakten behöver vara 7-8 procent om året för att klara de växande välfärdsambitionerna. Fortfarande bor cirka 70 procent av befolkningen på landsbygden.
 
Det har blivit många samtal kring försvars- och säkerhetspolitik. Indien är i dag exempelvis världens största köpare av försvarsmateriel. Endast 30 procent produceras i det egna landet och 70 procent kommer utifrån. Ryssland är den absolut största säljaren med cirka 50 procent. Ambitionen i New Delhi är dock att till 2020 fullständigt vända proportionerna så att mindre köps utifrån och mer egentillverkas. Ingen seriös bedömare tror att detta kommer att bli verkligheten så snabbt. En försvårande faktor är byråkratiseringen. Försvarsdepartementet kontrollerar drygt 40 egna produktionsanläggningar och till det ett antal hel- eller delägda statliga bolag. Det finns en ambition att söka samarbete med andra länder och bolag. Några av de större svenska aktörerna finns också på plats. I ett folkrikt land handlar det om stora pengar (motsvarande 30 dollar om året per person läggs på försvaret att jämföras med 60 för Kina eller knappt 700 dollar för Sverige). Nu planeras bland annat utveckling av ett eget stridsflygplan och möjligheterna av tre hangarfartygsgrupper (vilka tillsammans kan komma att handla om 100 olika fartyg).
 
Säkerhetspolitiskt befinner sig Indien onekligen i ett händelserikt område. I västra Asien finns de oljeproducerande länderna. Till dessa finns en stark historisk och kulturell koppling men också ett beroende av energileveranser samt cirka 5-6 miljoner indier som arbetar där och skickar hem motsvarande 35 miljarder dollar om året. Pakistan är rivalen. Just nu pågår samtal på högsta nivå om utökad handel och viseringslättnader. Samtidigt finns i Indien en stor irritation över att terrorgrupper, sannolikt med regeringens goda minne, opererat i grannlandet med attacker både i Mumbai som riktade mot parlamentet i New Delhi. Och i den Sydkinesiska sjön och Östra Asien finns ett Kina som alltmer växer sig starkare efter att ha bidat sin tid. Landet framför rent absurda krav på kontroll över vattenvägar och havsbottnar genom påståenden om att öar och i vissa fall klippor historiskt varit en del av Kina. Det här är en krutdurk som kan smälla, både genom kampen om olja och gas som kontrollen över vatten- och handelsvägar. Kina är också det landet som leder den rätt massiva upprustning som nu sker i Asien och Stilla havsområdet med konsekvens att bland annat USA lägger ned i Europa och satsar här.
 
Det är i dessa oroliga vatten Indien ska navigera. På sitt sätt förklarligt att det finns önskemål om samarbete med andra, såsom Sverige.

onsdag 5 september 2012

Från försvarspolitikens "säljorganisation"

Jag tycker att den pågående försvarsdebatten har sina uppförs- som nedförsbackar. Den som pläderar för sans och balans riskerar att beskrivas som en del av regeringens hejarklack och säljorganisation. Stor sak i det ifall det handlar om att medverka i formandet av en ny bättre organisation. De flesta seriösa bedömare är helt överens om att Sverige under lång tid levde på en myt om den egna förmågan. Från både politiskt- som försvarshåll fanns en genuin önskan om att forma något modernt och flexibelt. Det är den nyorientering vi sedan något år tillbaka befinner oss mitt uppe i. Bortåt 2017-19 ska den nya organisationen finnas på plats. Den som tar del av Försvarsmaktens årsredovisning eller de dragningar som görs finner inget annat presenterat material än att arbetet stadigt fortlöper framåt. Självfallet kommer det under vägen att finnas problem och svårigheter. Så är det med alla reformer.
 
Parlamentariskt reser socialdemokraterna en del invändningar. Somliga av dem fullt rimliga. Men det finns inga som helst konturer av ett seriöst alternativ till den försvarspolitik som förs idag. Det är i närtid S också lämnat den tidigare uppfattningen från det rödgröna valmanifestet från 2010 om neddragningar på två miljarder. Kvar i den mer kritiska hållningen är dock V och MP – mig veterligen de samarbetspartners socialdemokraterna trots allt önskar luta sig emot ifall det skulle bli regeringsskifte…
 
Så om kritik och invändningar riktas mot Alliansen är det fortfarande tunt med förslag och idéer i den parlamentariska miljön som kan beskrivas som bättre eller mer trovärdiga. Det är en god anledning att kyla av känslorna en smula. I själva verket är nog avståndet inte så förskräckligt långt mellan kritiker som mer regelbundet dyker upp i Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter och vi i ”säljorganisationen”. Det finns all anledning att seriöst och brett analysera både den faktiska som kommande förmågan, liksom det som händer i vårt närområde. Självfallet måste särskilt intresse visas utvecklingen i Ryssland - ett land jag själv på många sätt kritiskt berört i ett antal inlägg och texter. Men det gäller också att sätta saker och ting i ett större sammanhang. Otvivelaktigt sker en modernisering av den ryska försvarsmakten, men följs den av en förändrad och försämrad attityd mot länder som Sverige? Alla är överens om att den globala upprustningen just nu har sin tyngdpunkt i Asien och Stillahavsområdet med Folkrepubliken Kina som den drivande kraften. Hur mycket måste Ryssland låsa upp österut? Allt detta är också dimensioner som bör lyftas fram i ett seriöst samtal. Ingen kan på allvar hävda sig ha svaren - just därför inleds snart försvarsberedningens arbete.
 
För någon dag sedan hade jag på Brännpunkt en artikel som tog sin utgångspunkt i regeringens och Allianspartiernas besked om att det nu blir köp av en uppgraderad version av Jas Gripen:
 
”En viktigt pusselbit i ett starkt svenskt försvar är våra flygstridskrafter. Ett modernt flygsystem ger Sverige möjligheten att snabbt vara på plats i och utanför vårt territorium. Vi är en till yta stor och central Östersjönation. Flyg och luftvärn är vitala delar av vårt försvar. Det är därför alliansregeringen nu föreslår riksdagen att följa Försvarsmaktens behov om att uppgradera till nästa generations Jas Gripen. Det handlar om att även i framtiden kunna upprätthålla en god förmåga enligt de behov Försvarsmakten anfört. Detta är helt i enligt med de analyser som gjordes i samband med det senaste stora försvarsbeslutet 2009.
 
Det handlar om en lång process som förtjänar respekt. För tre år sedan fattade riksdagen beslut om försvarets inriktning, vilket inkluderade behovet av kvalificerad stridsflygförmåga. Försvarsmakten har förordat en uppgradering av Gripen givet att det finns en partner att dela kostnader med i ett livscykelperspektiv. Nu har Sverige ett utmärkt tillfälle när Schweiz fattat beslut om att bli en strategisk allierad med Sverige för en ny generation Gripen. Till det kommer även intresse från ett antal andra länder på flera kontinenter som nu för samtal med Saab. Den rådande ekonomiska och finansiella oron gör att det tas fasta på den samlade kostnadsbilden inklusive exempelvis underhåll.
 
Finansieringen av nästa generation Jas Gripen görs dels med redan avsatta medel i den materielplan som räknat med ett svenskt flygvapen långt bortom 2025, och dels ger regeringen i budgetpropositionen ett långsiktigt tillskott till Försvarsmakten. Att Schweiz nu har beslutat om köp av den nya versionen gör att det går att pressa priset ytterligare. Det har spekulerats i att kostnaderna för att anskaffa nästa generations Jas Gripen skulle försvåra finansieringen av andra försvarsgrenar. Så blir det inte. Med regeringens förslag till upplägg går det att undvika att det sker på bekostnad av övriga delar av försvaret. Därmed skapar vi förutsättningar för att fortsatt ha ett försvar i balans.”
 
Här finns hela mitt inlägg på Brännpunkt:

måndag 3 september 2012

Lokalt ledarskap

Turerna fortsätter med att finna ett nytt kommunalråd i Båstad efter Anette Åkesson som tar plats i riksdagen efter Margareta Pålsson som sedan 1 september är ny landshövding i Skåne. Jag ser mig huvudsakligen som en utomstående betraktare även om spridda informationer når mig. För närvarande verkar det hela mycket oklart, för att uttrycka det milt. I grunden uppfattar jag det som en rätt allvarlig utmaning mot bilden av Båstad.
 
För någon dag sedan hade jag en debattartikel i NST/HD som handlade om ifall en person kan tas utifrån till ett ledande politiskt uppdrag. Det tycker jag! Något liknande kan också vara på väg att hända i exempelvis Kalmar där intresse visas för Barometern-OTs förre politiske redaktör Per Dahl som nytt moderat oppositionsråd.
 
Själv har jag egna erfarenheter av att komma utifrån, både från en annan kommun som en annan profession. Jag tror dessutom att övergången i Ängelholm blev särskilt enkel och smärtfri genom min företrädare Else Ekbloms kloka och omtänksamma sätt. Hon gjorde som person övergången smidig. Månaderna före fullmäktige i juni utsåg mig användes till samtal och möten med de andra partierna (inklusive S!). Därmed gick det att bygga upp förtroende. På många sätt fanns i Ängelholm också en allians före Alliansen.
 
Av ett antal kommentarer att döma de senaste dagarna har mitt inlägg uppenbarligen blivit läst. Bland annat skrev jag:
 
”Från hemmet i Magnarp är det bara några kilometers cykeltur till Förslöv i Båstads kommun. Från hamnen går det att blicka ut över den vackra Kullahalvön medan de boende på andra sidan, huvudsakligen i Höganäs kommun, kan se Hallandsås och Bjäre.
 
Rätt korta avstånd och en vardag och ett näringsliv som blir allt mer integrerat kommuner emellan gör att administrativa gränser ibland uppfattas som både futtiga och ointressanta. Ett gott samarbetsklimat har präglat Nordvästskåne åtminstone de senaste 15-20 åren. Numera utgör i praktiken hela Skåne ett sysselsättningsområde där folk pendlar fram och tillbaka.
 
Det är i ljuset av alla dessa rörelser och utbyten de senaste dagarnas diskussion om valet av ny kommunstyrelseordförande i Båstad ska ses. Moderaterna lanserades en kandidat med gedigen politisk bakgrund. Hennes avgörande belastning ansågs vara att hon kom från en annan kommun. Bostaden hon hade före flytten till Båstad fanns någon mil söderut.
 
I juni 2001 valdes jag av fullmäktige i Ängelholm till kommunstyrelsens ordförande. I samband med skolavslutningen flyttade familjen, inklusive häst, från Landskrona. Det var en ganska okonventionell lösning som valdes. Vid den tidpunkten fanns mig veterligen endast ett annat liknade exempel och det var Lars Engqvist som lämnade dåvarande bostadsorten Vellinge för att bli oppositionsråd i Malmö/…/
 
Det bäst bärande argumentet mot rekryteringen utifrån är att den personen inte sitter i fullmäktigeförsamlingen. Rent praktiskt hanteras det enkelt då arbetsordningarna vanligtvis medger beredande nämnds ordförande möjligheten att yttra sig. Samtidigt hämtas förtroendet och stödet från ledamöter som i sin tur har röstats fram av medborgarna. Svenska regeringar har genom åren på motsvarande sätt haft ministrar som inte sitter eller ens suttit i riksdagen. Stor sak i det – det väsentliga har varit kompetensen.
 
I samband med valet 2002 kunde den lösning moderaterna valt i Ängelholm prövas. I vad som var att likna vid en katastrof i Sverige som helhet utgjorde kommunresultatet något av ett undantag.
 
Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg, har varit ansvarig för arbetet med att ta fram ett nytt kommunalpolitiskt handlingsprogram för M. Ett viktigt och väl genomarbetat dokument. En av de saker han tryckt på är det ’lokala ledarskapet’. Det är centralt!”
 
Hela min debattartikel kan hittas här:

onsdag 29 augusti 2012

Orda fick inte orda

Östersjökommittén (BSPC) är ett samarbetsorgan mellan nationella och regionala parlament. Det handlar om drygt tjugotalet olika aktörer. Det finns även ett nätverk för regeringarna. Med 21 år på nacken har det efter Berlinmurens fall och kommunistsystemens kollaps varit en viktig kontaktyta för en ny generation politiker. Dessutom är det ett av få fungerande organ där Ryssland deltar fullt ut. 2011-12 just under ordförandeskap av Federationen, en stafettpinne som precis har överlämnats till Estland.
 
26-28 augusti har det varit möten och BSPC-session i S:t Petersburg. För egen del blev det första gången i den forna huvudstaden som verkligen charmat med sina många märkvärdiga och vackra byggnader, centrala palats och kyrkor. Förvånansvärt mycket finns kvar och Sovjetarkitekturen har med sina fula hus på inget sätt lyckats förstöra gatubilden. Notabelt var att några av de mest förfallna kåkarna råkade vara kommunala bostäder med 30-40 år på nacken. Den som är det minsta intresserad av kultur känner också till S:t Petersburgs starka ställning. Nu blev det ju rätt få möjligheter att lämna sammanträdesrummen och möteslokalerna så det känns angeläget att komma tillbaka.
 
Den resolution som antogs i enighet handlar mycket om behovet av fördjupat utbyte när det gäller miljösatsningar runt Östersjön. Och jämfört med tidigare år kan en förändrad, det vill säga förbättrad, attityd märkas från rysk sida. Nu finns en vilja att öka ambitionerna. Det gäller att minska utsläppen och de risker den känsliga Östersjön utsätts för. Det handlar om delade vatten. Det som pumpas ut på den östra sidan når den västra och därmed Sveriges kuster som den stora Östersjönation vi är. Utmaningar i allra högsta grad relevanta för Skåne, Blekinge, Kalmar län, Gotland och Stockholmsområdet.
 
Under dagarna hölls ett antal inlägg. Företrädare för de skandinaviska länderna och Nordiska rådet, inklusive jag själv, markerade ifråga om domen mot punkgruppen Pussy Riot. Från rysk sida försvarades ilsket de hårda motåtgärderna då protesterna även uppfattats som riktade mot den ortodoxa kyrkan och landets troende. Det jag själv underströk var den bristande proportionaliteten. Ingen ska dömas till två år i fängelse för detta!
 
Återkommande talades också om hur utbytet kan stärkas och kontakterna bli fler i Östersjöregionen. Något jag underströk från podiet i Mariinskypalatsets stora samlingssal. Det här området i Europa är ju för närvarande något av föregångare på en kontinent präglad av ekonomisk oro. Polen och Litauen kan stoltsera med höga tillväxttal. Sverige får beröm för landets ekonomi och budgetkontroll. Det går att förändra och lägga fram strukturella reformer trots krisen. Eller kanske just då! Det här borde vara ett tydligt budskap från norr till söder. I sammanhanget är det viktigt att också involvera Ryssland. Mer handel är bra för alla parter. Av den anledningen blir infrastruktur i form av hamnar, järnvägar men också elnät centrala. Hur kopplas allt samman. Från finsk sida är man mycket nöjd med de snabbtåg som nu rullar mellan Helsingfors och S:t Petersburg och som innebär att man på cirka tre och en halv timme kan ta sig från en stad till en annan. I regionen behövs ett fortsatt utbyte av människor, idéer, varor och investeringar!
 
Ett område som betonades från rysk sida var viseringarna. De utgör fortfarande en barriär. Det kostar pengar och kan vara krångligt att söka visum. För vackra S:t Petersburg med väldigt mycket att stolt visa upp handlar det om en enorm potential. Staden kan bli en turismmetropol i Östersjöområdet. Redan görs försök att underlätta resandet. Cirka 22 000 visum utfärdas per år av det svenska konsulatet. Finland har tung närvaro med över 100 utsända varav några är sysselsatta i den ”visumfabrik” som hanterar en miljon ansökningar! Det är viktigt med en gemensam EU-hållning. Inte minst för att de tre baltiska republikerna hyser en välgrundad misstro och ovilja att medge några lättnader. Å andra sidan kommer alla att vinna på att det görs enklare. Polen har gentemot den ryska enklaven Kaliningrad gått med på viseringsfrihet i gränsområdena - den som bor upp till 50 kilometer intill gränsen får ett enkelt dokument som medger att man obehindrat kan röra sig fram och tillbaka. Intresset att söka sådana plastade handlingar är så stort att administrativt kaos närmast råder för tillfället.
 
Ett land utanför BSPC-kretsen kom också att göra sig påmint; Vitryssland. Värdnationen hade ordnat så att företrädare från Minsk fanns inbjudna som gäster. I ett första utkast till program hade Mikhail Orda lagts till som talare. Han är nummer 13 på den svarta lista över politiska företrädare som nekas inträde till EU på grund av landets demokratiska underskott. På olika sätt och med varierande språkbruk var vi ett antal som förklarade det orimliga och det olämpliga i hans deltagande. Till slut avgjorde Ryssland att Orda inte skulle få ta till orda. Det var klokt. Det är alldeles uppenbart att Vitryssland känner sig besvärat av den uppmärksamhet som visas landet. Det framkom också i det rätt frostiga samtal jag själv förde med Orda. Samtidigt är budskapet enkelt: Alla tecken på demokratiseringar och liberaliseringar belönas, fortsatt gangsterstyre bestraffas genom internationella sanktioner.
 
En av kvällarna kom jag också att träffa en ung rysk tjänsteman som talade god engelska. Han var mycket kritisk till en hel del av utvecklingen i det egna landet. Samtidigt märktes också viktiga kulturella skillnader som de olika slutsatser vi drog ifråga om Pussy Riot. Kom inte hit för att uppfostra oss, löd hans budskap. Någon reell opposition finns inte i landet, menade han. Ingen samlande gestalt finns. De unga oliktänkande möts via Internet genom bloggar och hemsidor. Men det förmår inte folk att gå ut på torget eller bilda grupper. Ifall det bestäms att det ska demonstreras sluter det i att man träter om budskap, tid och plats.
 
BSPC bestämde också att godkänna Region Skåne som observatör. Trevligt! Och litet nytta har jag nog uträttat i bakgrunden för att möjliggöra det beslutet.

fredag 24 augusti 2012

Pussy Riot och Putin


Domaren: Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet?
Brodskij: Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är övertygad… jag tror att det som jag skrivit är av nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer.
Domaren: Ni anser alltså att era så kallade dikter är till nytta för människor?
Brodskij: Men varför säger ni ”så kallade” om mina dikter?
Domaren: Vi kallar era dikter ”så kallade ” eftersom det är den enda uppfattningen vi har om dem.
 
Citatet är hämtat ur Bengt Jangfeldts fina minnesbok om Nobelpristagaren Joseph Brodsky (Språket är Gud, W&W). En av mina favoritpoeter som med sin fantasi och sitt oberoende störde det kommunistiska Sovjetunionen till den grad att han dömdes för lösdriveri, för en tid sändes till Sibirien och till slut tvingades i exil och därmed måste lämna hemstaden Leningrad (S:t Petersburg) vilken han närmast hade ett kärleksförhållande till.
 
Brodsky befinner sig i en rysk tradition av stora och starka kulturpersonligheter på kant med makten. De har förnedrats, generats, fängslats, hånats och lidit. Det finns mycket som talar för att man numera hit kan räkna även konstnärskollektivet, punkgruppen, eller vilken benämning som nu ska användas - Pussy Riot. Efter diverse upptåg, inklusive en halvminut eller så lång, luftgitarrspelning i Kristus Frälsarens katedral har de gripits, satts i fängsligt förvar och dömts till två års fängelse.
 
En hel del kan sägas om detta.
 
Först det som talar emot Pussy Riot: Självfallet finns det dem som tar illa vid sig efter upptåget i kyrkan. Religiösa människor som uppfattar att både deras tro och heliga platser förlöjligats och skändats. För egen del anser jag att människors tempel ska visas stor respekt. Det är extraordinära miljöer. Att poliser eller andra officiella personer gör halt vid kyrktrappan i sin myndighetsutövning finner jag naturligt. Samtidigt har personerna bakom Pussy Riot sagt att de inte riktat sig mot kristna som sådana utan mot hur den ortodoxa kyrkan i Ryssland spelat på samma sida som makten och skyddar de skendemokratiska inslag som uppvisats under senare år.
 
Det som talar för: Rysslands allt mer auktoritära styre har gjort det svårt för oppositionella att komma till tals. Med undantag för Internet begränsas möjligheterna rätt starkt att synas och höras. Det kan provocera fram åtgärder. Otvivelaktigt har också den rysk-ortodoxa kyrkan genom åren haft sina springpojkar. Så har det varit i hela Öst- och Centraleuropa under kommunismens mörka decennier. Sanningen är nog den att alla församlingar kan lyfta fram berättelser och handlingar över både de ädlaste och mest nobla som det mest ruttna och falska.
 
Pussy Riot har använt sin ”punkmässa” som en bakgrund för ett Putin-kritiskt budskap som på många sätt är relevant. Dessutom verkar det som att huvudpersonerna underskattats. I rättssalen har de varit vältaliga och principiella. De har gett röst åt den medelklass som uppfattar sig politiskt marginaliserad i Ryssland. Dessutom avslöjas hur godtyckligt och rättsvidrigt det nuvarande domstols- och fängelsesystemet är. Även om kanske Pussy Riot inte fått så många nya anhängare i Moskva och S:t Petersburg har de mycket skickligt lyckats fånga omvärldens blickar. Och detta hade president Putin aldrig räknat med. Han har underskattat sina motståndare och betalar nu ett ganska högt pris för det.
 
För även om fel begåtts och enskilda sårats är domen fullständigt oproportionell. Man ger inte några punkare två år för den här typen av upptåg. I vilken demokrati som helst skulle ett gäng som skanderar slagord mot den sittande regeringen rendera en gäspning eller i bästa fall en matt applåd av dem som tycker lika. De behöver inte ens använda sig av en katedral som fond. Problemet med ordningen i dagens Ryssland är att fler anser att de måste tillgripa okonventionella metoder som att använda sig av en kyrklig miljö som bakgrund.
 
I valet mellan Pussy Riot och Joseph Brodsky väljer jag obetingat poeten. Konstnärligt står han sig mycket starkare. Men när det gäller att utmana maktens arrogans handlar det om samma planhalva.
 
Just nu är jag på väg till S:t Petersburg. Jag ska bära med mig någon dikt av Brodsky och i mina möten med ryska politiska företrädare försöka bära rosa skjorta eller slips som en liten sympatimarkering till Pussy Riot och deras skära ansiktsmasker. Jag hoppas i vart fall någon Putin-vänlig frågar om mitt färgval.
 
Det är maktens rädsla och inte säkerhet som nu lyser igenom i Putins Ryssland.

söndag 12 augusti 2012

Gripen: Ikea-plan eller imponerande plattform?

Ibland saknar den svenska debatten perspektiv. Så är det exempelvis med Jas Gripen. I andra sammanhang finns en glädje och stolthet över svenska exportframgångar. Här handlar det mer om misstänksamhet.

Sanningen är ju den att många fler länder än Sverige visar intresse för Jas Gripen. I takt med att åtskilliga ser över sin offentliga ekonomi blir en kostnadseffektiv lösning än mer lockande. En stor fördel för Gripen är just vad den samlade utgiften blir inklusive exempelvis bränsle och service. Fördelar som Schweiz framhållit då det landet nu går vidare med sin planerade affär.

Vid den stora flygmässan i Farnborough utanför London i juli märktes att de blåser nya vindar till förmån för 75-års firande Saab. Det går nog att tala om ett nyväckt intresse för Gripen. Allra helst som alla tester med den nya radarsökande jaktroboten Meteor som utvecklas mellan sex europeiska länder visat sig mycket framgångsrika.

Om detta skriver jag i Svensk Tidskrift:

”Tidigare talades nästan föraktfullt om att ’handla från hyllan’ när det gäller försvarsmateriel. Nu allt mer lockande. Vilka redan befintliga projekt och program går det att ansluta sig till som ett alternativ till egen utveckling av försvarsmateriel?/…/

Tidigare år har Farnborough ofta använts på samma sätt som Folk och Försvars årliga konferens i Sälen som en förevändning för industrin att med vädjanden och hot förmå Sverige att ge klartecken till en modifiering av Jas Gripen. Nu finns ett helt annat självförtroende som inte minst beskedet från Schweiz skapat. Med en affär har ju också Sverige förbundit sig att köpa även av den senaste versionen. Men det är många fler som knackar på dörren. Tjeckien är mycket nöjda med sina befintliga Jas Gripen. Det förhandlas nu om fler. Blir det affär är Slovakien en annan mycket sannolik kund.

Jas Gripen kan också bidra till stabilitet och ordning på Balkan. I många länder står olika MIG-plan och rostar i hangarerna. Även om det på papperet finns flygvapen finns det anledning att förhålla sig starkt tvivlande till den faktiska förmågan. I grunden kan det vara en källa till oro ifall länderna inte kan kontrollera och försvara sina territorier. Med Jas-landet Ungern som introduktör har kontakter upprättats med den blivande EU-medlemmen Kroatien. I bakgrunden finns Bulgarien och Rumänien. Även på andra kontinenter rör det på sig. Thailand kan vilja ha fler Jas Gripen. Efter att planet varit uträknat i Indien talas det plötsligt åter om det. Där beräknas behovet av nya stridsflygplan värderas till motsvarande 220 miljarder kronor! Även Sydamerika med Peru och Ecuador har identifierats som möjliga att föra samtal med.

Och parlamentet i Holland fattade för en tid sedan beslut om att avbryta affären med köp av F-35. Det visar att skenande kostnader kan få konsekvenser – och plötsligt dyker ännu ett land upp som kan vara intresserat av ett plan till ett vettigare pris. Danmark med sin nya rödgröna regering har markerat ett ökat intresse av nordiskt samarbete vilket av Saab tolkas som en möjlighet att också tala flygplansaffärer. Inom ramen för en nordisk dimension kan också mer göras. Nyligen inleddes ett samarbete i Öresundsområdet kring den civila flygövervakningen. Varför ha ett torn i Danmark som ser in över Sverige och omvänt istället för att samordna kompetensen? Den skulle egentligen kunna följas av något liknande på det militära området.

I Sverige existerar onekligen en tudelad inställning till Jas Gripen. På näthinnan finns bilder av ett kraschande plan och i öronen ljudet ringande av populisternas tal om ’världens dyraste jordfräs’. Det finns en misstänksamhet om kostnader. Å andra sidan talas nästan föraktfullt om att Schweiz nu är på väg att skaffa sig något som är alldeles för billigt – ett Ikea-plan. De båda påståendena är onekligen motsägelsefulla!

Nya beställningar och ett ökat internationellt intresse är bra för svensk exportindustri. Det handlar om att sälja kunnande men också säkerhet. För många länder är det viktigt att inte endast bli en kund bland andra utan att det också handlar om ett partnerskap, viljan att utveckla något tillsammans. Att Saab i dagarna fattat beslut om att i Sydafrika inrätta ett avancerat utbildningscentrum för erfarna stridspiloter som använder sig av Jas är ett sätt att stärka känslan av en ’Gripen-familj’. Just nu pekar allt på att det kan vara en växande skara!”

Hela artikeln i Svensk Tidskrift finns här: